Bitande tonåring
Den lilla gula och söta kakarikipojken som flyttade hem till oss för nästan precis två månader sedan har blivit tonåring. Och inte bara det att han kommit i trotsåldern, där man hatar allt och alla - han har dessutom blivit ett flygande monster.
För två månader sedan var Pavan, som han heter, liten och tussig. Han doftade svettiga fjädrar (alla med fåglar vet precis hur det luktar!) och vill leka och busa med det mesta. Han vågade inte vara själv i ett rum utan följde mig konstant vad jag än gjorde. När han efter bara två veckor helt spontat började prata trodde vi inte våra öron. Det är underbart att komma hem från jobbet och se två stora snälla ögon kika på en genom gallret och höra den lilla väna rösten glatt hojta: "Hej, Pavan!".
Men för två veckor sedan kom hormonerna och gullige Pavan förvandlades över en helg till Pavan the Crazy Bird.
Jag vet inte om det är det elaka tjattret när man vänder ryggen till, näbben som biter i händerna tills man blöder eller det besatta revirtänket som är värst... Men det måste nog vara flyganfallen. För trots att kakarikis egentligen inte alls biter hårt - de biter ju "inte ens igenom skelettet i händerna" - så kan de konsten att bitas i luften. Och tro mig, att ha en obstinat och galen tonåring som gör blixtsnabba attackdykningar ner i ens ansikte är Hitchcocks Fåglarna eller Astrid Lindgrens Vildvittror all over again. Och det är hemskt.
Allra elakast är Pavan the Crazy Bird mot Babycake. Han kan jaga honom genom lägenheten eller kacklandes springa efter honom på golvet. Behöver jag säga att det är Babycake och inte jag som byter matskålar varje morgon? Aldrig, aldrig att jag stoppar in mina händer i Pavans bur på morgonen. Det skulle inte bli annat än blodiga skinslamsor kvar - och det antingen av mina händer, eller Pavan.
Pavan laddar för anfall.
När jag läser på experternas sidor på nätet förstår jag att det här är rätt vanligt. Och det finns ett viktigt råd att ta till sig: Vad du än gör, dra aldrig aldrig bort händerna från en anfallande fågel. Då lär sig fågeln omedelbart att det är han som är bossen och att han, genom att bita, kan styra och ställa. Och så står det att om man har klarat det första året så brukar fågeln sedan lugna ner sig.
Tack för det - två veckor har gått, 50 more to go...
För två månader sedan var Pavan, som han heter, liten och tussig. Han doftade svettiga fjädrar (alla med fåglar vet precis hur det luktar!) och vill leka och busa med det mesta. Han vågade inte vara själv i ett rum utan följde mig konstant vad jag än gjorde. När han efter bara två veckor helt spontat började prata trodde vi inte våra öron. Det är underbart att komma hem från jobbet och se två stora snälla ögon kika på en genom gallret och höra den lilla väna rösten glatt hojta: "Hej, Pavan!".
Men för två veckor sedan kom hormonerna och gullige Pavan förvandlades över en helg till Pavan the Crazy Bird.
Jag vet inte om det är det elaka tjattret när man vänder ryggen till, näbben som biter i händerna tills man blöder eller det besatta revirtänket som är värst... Men det måste nog vara flyganfallen. För trots att kakarikis egentligen inte alls biter hårt - de biter ju "inte ens igenom skelettet i händerna" - så kan de konsten att bitas i luften. Och tro mig, att ha en obstinat och galen tonåring som gör blixtsnabba attackdykningar ner i ens ansikte är Hitchcocks Fåglarna eller Astrid Lindgrens Vildvittror all over again. Och det är hemskt.
Allra elakast är Pavan the Crazy Bird mot Babycake. Han kan jaga honom genom lägenheten eller kacklandes springa efter honom på golvet. Behöver jag säga att det är Babycake och inte jag som byter matskålar varje morgon? Aldrig, aldrig att jag stoppar in mina händer i Pavans bur på morgonen. Det skulle inte bli annat än blodiga skinslamsor kvar - och det antingen av mina händer, eller Pavan.
Pavan laddar för anfall.
När jag läser på experternas sidor på nätet förstår jag att det här är rätt vanligt. Och det finns ett viktigt råd att ta till sig: Vad du än gör, dra aldrig aldrig bort händerna från en anfallande fågel. Då lär sig fågeln omedelbart att det är han som är bossen och att han, genom att bita, kan styra och ställa. Och så står det att om man har klarat det första året så brukar fågeln sedan lugna ner sig.
Tack för det - två veckor har gått, 50 more to go...
