Bloggstafetten - Japansk kultur
+ Det kostar ungefär 7000 kronor att flyga till Tokyo med SAS.
+ I dagsläget finns det omkring 3000 professionella serietecknare i Japan.
+ Manga utgör en fjärdedel av allt som trycks i Japan under ett år.
+ Det tar 125 minuter att se den tecknade filmen "Spirited Away" (2001).
+ Östasiatiska museets utställning "Manga - från Hokusai till Dragon Ball" har öppet till den 9 januari - och inträdet är gratis.
+ På Roppongi i Stockholm kan du få en Tekkamaki, med ål, för 30 kronor.
Min relation till japansk kultur handlar mer om drömmen till Japan - än någon riktig relation. Jag skulle till och med vilja påstå att jag lägger ner mer tid på att fantisera ihop resor till Japan, än att faktiskt "nyttja" landets kultur.
Japan är helt klart i ropet just nu. Aldrig någonsin har väl den japanska seriekulturen blomstrat som nu, Tokyo-style in Stockholm i somras drog en hel del folk, filmen "Lost in translation" sålde ut biosalongerna i veckor, Åhléns säljer designade Mujiprytlar och vi proppar i oss sushi som aldrig förr.
Själv möter jag japaner nästan varje dag, eftersom de gärna traskar i mina kvarter på jakt efter kultur, historik och material till bra fotografier.
Hur som helst; jag har aldrig varit i Japan, och de få ord japanska jag behärskar kan lätt räknas på händernas lillfingrar. Jag känner inte ens någon som varit där! Men allting har en början - och för mig började fascinationen för Japan med en videokassett.
Jag tror att det var hösten 1995. I min hand hade jag en importerade VHS med filmen "Ninja Scroll" (1995, Yoshiaki Kawajiri och Quint Lancaster). Jag såg filmen på familjens gemensamma video och fascinerades över att tecknad film faktiskt kunde vara för vuxna; riktig handling, riktiga repliker och framför allt ett vuxet tilltal som intresserade mig.
Sedan den höstkvällen har jag sett ytterligare en mängd tecknat från Japan, dock inte alls så mycket som jag skulle vilja.
Bara några veckor senare såg jag min första Akira Kurosawa-film: den fantastiska lilla pärlan "Rashômon" (1950). Den filmen drabbade mig hårdare än det tecknade. Att se film från ett land man inte kan mycket om är som att plötsligt få vistas i en regnfuktig och proppfull biosalong någonstans söder om Osaka. Att filmen utspelar sig i Japan, ja visst - men att se den var som att vara där i början av 1950-talet. Höra prasslet och mumlet från de andra i salongen.
Men det jag fastnar mest för i den japanska kulturen är skyltar, lappar, pappersbitar, texter och annat grafiskt. Med sitt fascinerade skriftspråk finns det alla möjligheter att arbeta med udda och snygg form. Och ofta kommer den japanska skriften till sin rätt. Så enkla saker som läskburkar och godispapper kan vara ett underbart litet stycke japansk kitsch. Själv är jag väldigt förtjust i godismärket Aki-ko (fast jag misstänker att märket kanske är Thailändskt...).
Ibland känns det som att folk bara tänker på seriealbum och tecknad film när japansk kultur kommer upp på dagordningen - men Japan har en mängd bra kulturarbetare som håller sig långtlångt ifrån små flickor med stora ögon och kortkorta kjolar. Och det finns en mängd bra japanska författare.
När Kenzaburô Ôe fick Nobelpriset 1994 köpte jag hans bok "Mardrömmen". En fantastisk historia om en desillusionerad man som lämnar sin familj efter att frun fött en hjärnskadad son. Ôe har ett spännande språk med många intressanta vändningar och tankegångar. Jag förstår att han fick Nobelpriset. Någon som däremot aldrig fick priset, fast han nominerats hela tre gånger, är den betydligt mer destruktive Yukio Mishima. Född 1925, homosexuell och med ett fingerat namn för att hans militanta far inte skulle få veta att han skrev poesi, är Yukio en av 1900-talets största japanska författare. Oerhört produktiv, poetiskt och våldsam. 1970 begick han seppuku, ett rituellt självmord. Och halshöggs sedan av en av sina vänner.
Att jag tog hans namn till min webbplats var mer en slump. Varför inte hylla honom och hans poesi? Namnet Yukio betyder förresten "han som får som han vill". En kvinnlig variant av namnet är Yukiko - men det låter inte lika tufft!
Bra japansk kultur att suga i sig:
FILM:
"Kitchen" (1997) av Ho Yim (samproduktion Hong Kong).
"Ghost in the Shell" (1995) av Mamoru Oshii.
"De sju samurajerna" (1954) av Akira Kurosawa.
BÖCKER:
"Tid för fotboll" (1965) av Kenzaburô Ôe.
"The temple of the golden pavilion" (1959) av Yukio Mishima.
"Barefoot Gen" (1987) av Keiji Nakazawa.
MUSIK:
Dj Krush: "Strictly turntablized" (1994).
XinliSupreme: "Tomorrow never comes" (2002).
Merzbow: "Ikebana" (2003), samlingsskiva.
BÄST SUSHI I SHTLM:
Oedo på Folkunggatan.
Edo på Linnégatan.
Roppongi på Hantverkargatan.
BLOGGAR MED JAPANSK ANKNYTNING:
Joakims vackra bilder från Japan.
Johannas resedagbok.
Kims blogg med många bra bilder från Japan.
Yellowplanets dagbok om livet i Tokyo.
Japansk bloggkarta.
Här slutar mitt bidrag till stafetten. Det har varit roligt att skriva texten, och jag ser redan nu fram emot nästa gång pinnen kommer tillbaka till mig.
Nu lämnar jag den i alla fall vidare till Chadie. När jag läser på hennes blogg känns det som att litteratur har en viktig plats i hennes liv. Hon läser mycket och har till och med en egen "bok-blogg". Eftersom jag också är väldigt förtjust i böcker och gärna läser mycket och ofta kan jag inte låta bli att fråga henne:
På vilket sätt har litteratur, och vilka verk i så fall, påverkat ditt liv och dig som människa?
Listan över den aktuella stafettordningen finns här.
+ I dagsläget finns det omkring 3000 professionella serietecknare i Japan.
+ Manga utgör en fjärdedel av allt som trycks i Japan under ett år.
+ Det tar 125 minuter att se den tecknade filmen "Spirited Away" (2001).
+ Östasiatiska museets utställning "Manga - från Hokusai till Dragon Ball" har öppet till den 9 januari - och inträdet är gratis.
+ På Roppongi i Stockholm kan du få en Tekkamaki, med ål, för 30 kronor.
Min relation till japansk kultur handlar mer om drömmen till Japan - än någon riktig relation. Jag skulle till och med vilja påstå att jag lägger ner mer tid på att fantisera ihop resor till Japan, än att faktiskt "nyttja" landets kultur.
Japan är helt klart i ropet just nu. Aldrig någonsin har väl den japanska seriekulturen blomstrat som nu, Tokyo-style in Stockholm i somras drog en hel del folk, filmen "Lost in translation" sålde ut biosalongerna i veckor, Åhléns säljer designade Mujiprytlar och vi proppar i oss sushi som aldrig förr.
Själv möter jag japaner nästan varje dag, eftersom de gärna traskar i mina kvarter på jakt efter kultur, historik och material till bra fotografier.
Hur som helst; jag har aldrig varit i Japan, och de få ord japanska jag behärskar kan lätt räknas på händernas lillfingrar. Jag känner inte ens någon som varit där! Men allting har en början - och för mig började fascinationen för Japan med en videokassett.
Jag tror att det var hösten 1995. I min hand hade jag en importerade VHS med filmen "Ninja Scroll" (1995, Yoshiaki Kawajiri och Quint Lancaster). Jag såg filmen på familjens gemensamma video och fascinerades över att tecknad film faktiskt kunde vara för vuxna; riktig handling, riktiga repliker och framför allt ett vuxet tilltal som intresserade mig.
Sedan den höstkvällen har jag sett ytterligare en mängd tecknat från Japan, dock inte alls så mycket som jag skulle vilja.
Bara några veckor senare såg jag min första Akira Kurosawa-film: den fantastiska lilla pärlan "Rashômon" (1950). Den filmen drabbade mig hårdare än det tecknade. Att se film från ett land man inte kan mycket om är som att plötsligt få vistas i en regnfuktig och proppfull biosalong någonstans söder om Osaka. Att filmen utspelar sig i Japan, ja visst - men att se den var som att vara där i början av 1950-talet. Höra prasslet och mumlet från de andra i salongen.
Men det jag fastnar mest för i den japanska kulturen är skyltar, lappar, pappersbitar, texter och annat grafiskt. Med sitt fascinerade skriftspråk finns det alla möjligheter att arbeta med udda och snygg form. Och ofta kommer den japanska skriften till sin rätt. Så enkla saker som läskburkar och godispapper kan vara ett underbart litet stycke japansk kitsch. Själv är jag väldigt förtjust i godismärket Aki-ko (fast jag misstänker att märket kanske är Thailändskt...).
Ibland känns det som att folk bara tänker på seriealbum och tecknad film när japansk kultur kommer upp på dagordningen - men Japan har en mängd bra kulturarbetare som håller sig långtlångt ifrån små flickor med stora ögon och kortkorta kjolar. Och det finns en mängd bra japanska författare.
När Kenzaburô Ôe fick Nobelpriset 1994 köpte jag hans bok "Mardrömmen". En fantastisk historia om en desillusionerad man som lämnar sin familj efter att frun fött en hjärnskadad son. Ôe har ett spännande språk med många intressanta vändningar och tankegångar. Jag förstår att han fick Nobelpriset. Någon som däremot aldrig fick priset, fast han nominerats hela tre gånger, är den betydligt mer destruktive Yukio Mishima. Född 1925, homosexuell och med ett fingerat namn för att hans militanta far inte skulle få veta att han skrev poesi, är Yukio en av 1900-talets största japanska författare. Oerhört produktiv, poetiskt och våldsam. 1970 begick han seppuku, ett rituellt självmord. Och halshöggs sedan av en av sina vänner.
Att jag tog hans namn till min webbplats var mer en slump. Varför inte hylla honom och hans poesi? Namnet Yukio betyder förresten "han som får som han vill". En kvinnlig variant av namnet är Yukiko - men det låter inte lika tufft!
Bra japansk kultur att suga i sig:
FILM:
"Kitchen" (1997) av Ho Yim (samproduktion Hong Kong).
"Ghost in the Shell" (1995) av Mamoru Oshii.
"De sju samurajerna" (1954) av Akira Kurosawa.
BÖCKER:
"Tid för fotboll" (1965) av Kenzaburô Ôe.
"The temple of the golden pavilion" (1959) av Yukio Mishima.
"Barefoot Gen" (1987) av Keiji Nakazawa.
MUSIK:
Dj Krush: "Strictly turntablized" (1994).
XinliSupreme: "Tomorrow never comes" (2002).
Merzbow: "Ikebana" (2003), samlingsskiva.
BÄST SUSHI I SHTLM:
Oedo på Folkunggatan.
Edo på Linnégatan.
Roppongi på Hantverkargatan.
BLOGGAR MED JAPANSK ANKNYTNING:
Joakims vackra bilder från Japan.
Johannas resedagbok.
Kims blogg med många bra bilder från Japan.
Yellowplanets dagbok om livet i Tokyo.
Japansk bloggkarta.
Här slutar mitt bidrag till stafetten. Det har varit roligt att skriva texten, och jag ser redan nu fram emot nästa gång pinnen kommer tillbaka till mig.
Nu lämnar jag den i alla fall vidare till Chadie. När jag läser på hennes blogg känns det som att litteratur har en viktig plats i hennes liv. Hon läser mycket och har till och med en egen "bok-blogg". Eftersom jag också är väldigt förtjust i böcker och gärna läser mycket och ofta kan jag inte låta bli att fråga henne:
På vilket sätt har litteratur, och vilka verk i så fall, påverkat ditt liv och dig som människa?
Listan över den aktuella stafettordningen finns här.
