Hemlösa allt yngre - del 1
I min stadsdel rör det sig allt fler hemlösa. De rotar bland soporna, vaggar fram och tillbaka längs gränderna och framför allt håller de till i nedgången till tunnelbanan. Den har blivit som en oas för dem som behöver lite värme och ett kalt golv, som städas varje kväll, till säng.
Det är en stadig kvartett män som nästan aldrig blir fler eller färre: den äldre farbrorn med en röst som om han var djävulen själv, det är Kurt som under sina lite för bra dagar dansar som en tok till påhittad musik och som under sina riktigt dåliga dagar sover liggandes i sin egen urin, det är tuffingen i lång kappa och långt stripigt hår som väldigt målmedvetet och systematiskt letar skatter och det är rockaren som alltid är så hög att han nästan ser i kors.
De är hemlös, skitiga och ser alla ut att vara antingen runt 40 eller en bra bit över.
Med sedan några veckor tillbaka har kvartetten blivit med ung man. Han är lång och tanig, har en tunn jacka absolut inte anpassad för vinter och ibland har han bara en sko. Han ser ut som 25 men är troligtvis inte en dag över 15.
Han utstrålar den sorg som hans mor antagligen skulle känna om hon visste vad han pysslade med. Han är så ynklig och svag att han inte orkar stå med rak rygg när han lutandes mot väggen tigger mynt med en kaffekopp i papper. Ofta sover han, mitt på golvet med stressade fötter trampandes runt honom, med jackan dragen över huvudet - blind för världen. Istället för vantar har han två strumpor.
Var hans sko tar vägen vet jag inte. Han tycks sakna den ena kängan ungefär varannan gång jag ser honom.
Han är den yngsta hemlösa jag sett i Stockholm och han får mig att tänka på alla dessa ungdomar som bor ute på gatorna i till exempel London. Bilder av dem liggandes i portar och gathörn, med sovsäckar runt magra kroppar och kartonger som tak. Stockholm har helt klart sin dos med hemlösa, precis som resten av världens storstäder. Men vi har fram till i dagarna faktiskt inte haft speciellt många unga hemlösa. Och även om det är förfärligt att människor tvingas leva under så svåra förhållanden och hela tiden faller igenom alla skyddsnät och paragrafer och regler och system - så har det i alla fall inte varit barn. Idag är de barn och den unga killen runt 15 i min tunnelbanenedgång är antagligen bara toppen av ett växande isberg.
Det är en stadig kvartett män som nästan aldrig blir fler eller färre: den äldre farbrorn med en röst som om han var djävulen själv, det är Kurt som under sina lite för bra dagar dansar som en tok till påhittad musik och som under sina riktigt dåliga dagar sover liggandes i sin egen urin, det är tuffingen i lång kappa och långt stripigt hår som väldigt målmedvetet och systematiskt letar skatter och det är rockaren som alltid är så hög att han nästan ser i kors.
De är hemlös, skitiga och ser alla ut att vara antingen runt 40 eller en bra bit över.
Med sedan några veckor tillbaka har kvartetten blivit med ung man. Han är lång och tanig, har en tunn jacka absolut inte anpassad för vinter och ibland har han bara en sko. Han ser ut som 25 men är troligtvis inte en dag över 15.
Han utstrålar den sorg som hans mor antagligen skulle känna om hon visste vad han pysslade med. Han är så ynklig och svag att han inte orkar stå med rak rygg när han lutandes mot väggen tigger mynt med en kaffekopp i papper. Ofta sover han, mitt på golvet med stressade fötter trampandes runt honom, med jackan dragen över huvudet - blind för världen. Istället för vantar har han två strumpor.
Var hans sko tar vägen vet jag inte. Han tycks sakna den ena kängan ungefär varannan gång jag ser honom.
Han är den yngsta hemlösa jag sett i Stockholm och han får mig att tänka på alla dessa ungdomar som bor ute på gatorna i till exempel London. Bilder av dem liggandes i portar och gathörn, med sovsäckar runt magra kroppar och kartonger som tak. Stockholm har helt klart sin dos med hemlösa, precis som resten av världens storstäder. Men vi har fram till i dagarna faktiskt inte haft speciellt många unga hemlösa. Och även om det är förfärligt att människor tvingas leva under så svåra förhållanden och hela tiden faller igenom alla skyddsnät och paragrafer och regler och system - så har det i alla fall inte varit barn. Idag är de barn och den unga killen runt 15 i min tunnelbanenedgång är antagligen bara toppen av ett växande isberg.
