Om att fastna i Buffy
Jag måste faktiskt erkänna att jag chockerade mig själv när det gick upp för mig att jag är ett Buffy-fan. Ja - jag är ett Buffy-fan. Ingenting i min person hintade varken till mig eller min omgivning att det ens var möjligt. Jag har under hela min barndom och tonår ratat amerikanska tv-serier, i alla dess former. Skräpkultur har liksom inte varit min grej. Men så - ju fler år jag blev över 20 har det kommit smygandes över mig. Jag vet inte om det är min rätta karaktär som kommer fram, eller om jag omedvetet helt enkelt försöker att ta igen det jag missat.
Buffyfrossan blev kort men intensiv. Jag blev egentligen fast i serien först under säsong två och började då att se omkring fem avsnitt om dagen. (Ja, det här var ungefär ett halvår sedan.)
Det är svårt att förklara vad som är kroken, vad som gör serien så lockande och underhållande. Precis som så oerhört många andra serier vinner Buffy givetvis i längden. Ju mer man ser destom mer lär man sig karaktärer och historier. Det är egentligen två saker som jag funderat närmare på. Den ena är att manuset och repliker ofta är betydligt bättre än väntat och bitvis rent geniala. Det framgår framför allt om man som jag ser serien textad på engelska. Att se The Scooby-gang kasta one-liners på varandra eller vrida och vända på ett resonemang är oerhört underhållande. Det andra är att serien rätt sällan fegar för att ta upp lite tyngre och lite seriösare ämnen. Hur känns det att leva på jorden igen efter att ha varit i himlen och vänt? Hur överlever man insikten att man har en ondska i sig som gör att man utan att tveka kan döda sina bästa vänner? Hur klarar man av att sköta vardagen när ens mor just dött och ens lilla syster är 100% tonåring? Vad gör man när man vet att ens livsuppgift innebära att man alltid riskerar att dö?
Slutet av serien kom brutalt och nästan lite oväntat. Hur vågar en serie man precis blivit fast i att ta slut!? Jag satt där i soffan och stirrade på eftertexterna. Vad fan!? Och vad ska hända nu? Jag måste ju få veta hur det går - sedan, efter det här!
Jag började leta sidor på nätet, och befarade att det kunde bli svårt. "På riktigt" hade ju serien tagit slut för ett bra tag sedan så varför skulle det finnas sidor på nätet som fortfarande uppdaterade och utvecklades? Och det finns inte många sidor. Via Organiserat Kaos fick jag tips om svenska Buffyforum och upphovsmannen Joss Whedons weblog. Men annars verkar de flesta sidor vara amatörsidor fulla med bilder och spekulationer om vem som kan bli kär i vem. Vad jag vet finns det dessutom inte så många bloggare som fastnat för serien. Fredriket är givetvis en (hon knåpar dessutom då och då ihop små fantastiska quiz), och idag hittade jag NOM som skrivit ett hyllningsinlägg.
Men vad gör man? Rensar skallen och börjar om från start såklart!
Buffyfrossan blev kort men intensiv. Jag blev egentligen fast i serien först under säsong två och började då att se omkring fem avsnitt om dagen. (Ja, det här var ungefär ett halvår sedan.)
Det är svårt att förklara vad som är kroken, vad som gör serien så lockande och underhållande. Precis som så oerhört många andra serier vinner Buffy givetvis i längden. Ju mer man ser destom mer lär man sig karaktärer och historier. Det är egentligen två saker som jag funderat närmare på. Den ena är att manuset och repliker ofta är betydligt bättre än väntat och bitvis rent geniala. Det framgår framför allt om man som jag ser serien textad på engelska. Att se The Scooby-gang kasta one-liners på varandra eller vrida och vända på ett resonemang är oerhört underhållande. Det andra är att serien rätt sällan fegar för att ta upp lite tyngre och lite seriösare ämnen. Hur känns det att leva på jorden igen efter att ha varit i himlen och vänt? Hur överlever man insikten att man har en ondska i sig som gör att man utan att tveka kan döda sina bästa vänner? Hur klarar man av att sköta vardagen när ens mor just dött och ens lilla syster är 100% tonåring? Vad gör man när man vet att ens livsuppgift innebära att man alltid riskerar att dö?
Slutet av serien kom brutalt och nästan lite oväntat. Hur vågar en serie man precis blivit fast i att ta slut!? Jag satt där i soffan och stirrade på eftertexterna. Vad fan!? Och vad ska hända nu? Jag måste ju få veta hur det går - sedan, efter det här!
Jag började leta sidor på nätet, och befarade att det kunde bli svårt. "På riktigt" hade ju serien tagit slut för ett bra tag sedan så varför skulle det finnas sidor på nätet som fortfarande uppdaterade och utvecklades? Och det finns inte många sidor. Via Organiserat Kaos fick jag tips om svenska Buffyforum och upphovsmannen Joss Whedons weblog. Men annars verkar de flesta sidor vara amatörsidor fulla med bilder och spekulationer om vem som kan bli kär i vem. Vad jag vet finns det dessutom inte så många bloggare som fastnat för serien. Fredriket är givetvis en (hon knåpar dessutom då och då ihop små fantastiska quiz), och idag hittade jag NOM som skrivit ett hyllningsinlägg.
Men vad gör man? Rensar skallen och börjar om från start såklart!
