Vem vågar feminism?
Det har skrivits om feminism i en del svenska bloggar de senaste dagarna. Jag vet inte varför ämnet kommit i ropet just nu, kanske har det sitt ursprung i kvinnomisshandelsdebatten som förts i framför allt media den senaste månaden?
I Emils blogg diskuterar han varför han inte vill kalla sig feminist. Som jag förstår det anser han inte att hans tolkning av begreppet stämmer överens med vad han tycker. Pierre hävdar istället att det för honom är helt självklart att kalla sig det. Liksom Irene.
Är det fortfarande så (eller har det ens varit så?) att män är rädda för att kalla sig feminister? Är det kanske så att kvinnans "röst" i samhället håller på att växa sig så stark att vi plötsligt är en maktfaktor - som säger ifrån?
Jag har funderat en del, kanske inte så mycket på just feminism därför att jag så helhjärtat håller med om det, utan varför samhället ser ut som det gör. Varför har kvinnor genom århundraden på olika sätt blivit förtryckta? Det där gamla snacket om samlare och jägare i mänsklighetens begynnelse kan jag bara inte tro på. Inte heller tror jag att män generellt besitter någon slags skum odefinierbar ondska. Visst, män utför fler våldsbrott än kvinnor men det beror nog snarare på att världen formats just så här. Att vara arg man som gärna slår är varken lagligt eller trevligt - men något i samhället gör det "tillåtet" för män att vara arga och för dem att slå. Eller hur? För det sitter väl liksom inte i dem? Listan på "de onda männen" kan göras milslång: brottsstatistiken, världens ledare, lönerna, politikerna, krigen... Det kan inte vara lätt att vara man och ha det där över sig. "Jag är man och det där stämmer absolut inte in på mig!" eller "Jag är man, måste jag vara så där? Gilla actionfilm och inte romantik liksom?"
Jag skulle dock aldrig hävda att det är svårare att vara man än kvinna, när det kommer till jämställdhet i världen. Även om livet flyter på rätt bra så är det tungt så tungt när ojämlikheten plötsligt bara sköljer över en. Det är nästan som att få skitigt vatten över sig - man tror bara inte att det är sant.
Erik skriver ett långt inlägg om sin syn på feminism. Jag vill inte misstolka honom, men jag är rädd för att jag kanske gör det när jag tror att han menar att kvinnor får lägre lön för "lika" arbete därför att deras arbetgivare helt enkelt tycker att de jobbar sämre. Och att det inte heller finns något som lika arbete: "[...] jag [har] aldrig förstått hur man kan mäta lika arbete, då våra unika egenskaper påverkar vårt arbete [...]". Löneutveckligen skulle alltså vara ett bevis på att kvinnor jobbar sämre än män?
Det är inte mannens fel att kvinnor varit förtrycka så länge. Det är givetvis inte kvinnans fel heller. Det är väl snarare människans fel - eftersom vi, både avsiktligt och omedvetet, gjort världen till det den är idag.
Men att inte kalla sig feminist - är inte det att hålla med, tycka att ordningen i världen faktiskt är rätt ok? Ungefär som att man tycker att olika folk ska ha samma rättigheter men att man aldrig skulle engagera sig emot apartheid eller antisemitism?
I Emils blogg diskuterar han varför han inte vill kalla sig feminist. Som jag förstår det anser han inte att hans tolkning av begreppet stämmer överens med vad han tycker. Pierre hävdar istället att det för honom är helt självklart att kalla sig det. Liksom Irene.
Är det fortfarande så (eller har det ens varit så?) att män är rädda för att kalla sig feminister? Är det kanske så att kvinnans "röst" i samhället håller på att växa sig så stark att vi plötsligt är en maktfaktor - som säger ifrån?
Jag har funderat en del, kanske inte så mycket på just feminism därför att jag så helhjärtat håller med om det, utan varför samhället ser ut som det gör. Varför har kvinnor genom århundraden på olika sätt blivit förtryckta? Det där gamla snacket om samlare och jägare i mänsklighetens begynnelse kan jag bara inte tro på. Inte heller tror jag att män generellt besitter någon slags skum odefinierbar ondska. Visst, män utför fler våldsbrott än kvinnor men det beror nog snarare på att världen formats just så här. Att vara arg man som gärna slår är varken lagligt eller trevligt - men något i samhället gör det "tillåtet" för män att vara arga och för dem att slå. Eller hur? För det sitter väl liksom inte i dem? Listan på "de onda männen" kan göras milslång: brottsstatistiken, världens ledare, lönerna, politikerna, krigen... Det kan inte vara lätt att vara man och ha det där över sig. "Jag är man och det där stämmer absolut inte in på mig!" eller "Jag är man, måste jag vara så där? Gilla actionfilm och inte romantik liksom?"
Jag skulle dock aldrig hävda att det är svårare att vara man än kvinna, när det kommer till jämställdhet i världen. Även om livet flyter på rätt bra så är det tungt så tungt när ojämlikheten plötsligt bara sköljer över en. Det är nästan som att få skitigt vatten över sig - man tror bara inte att det är sant.
Erik skriver ett långt inlägg om sin syn på feminism. Jag vill inte misstolka honom, men jag är rädd för att jag kanske gör det när jag tror att han menar att kvinnor får lägre lön för "lika" arbete därför att deras arbetgivare helt enkelt tycker att de jobbar sämre. Och att det inte heller finns något som lika arbete: "[...] jag [har] aldrig förstått hur man kan mäta lika arbete, då våra unika egenskaper påverkar vårt arbete [...]". Löneutveckligen skulle alltså vara ett bevis på att kvinnor jobbar sämre än män?
Det är inte mannens fel att kvinnor varit förtrycka så länge. Det är givetvis inte kvinnans fel heller. Det är väl snarare människans fel - eftersom vi, både avsiktligt och omedvetet, gjort världen till det den är idag.
Men att inte kalla sig feminist - är inte det att hålla med, tycka att ordningen i världen faktiskt är rätt ok? Ungefär som att man tycker att olika folk ska ha samma rättigheter men att man aldrig skulle engagera sig emot apartheid eller antisemitism?
