Tv-spel farligt för barn?
Innan jag gräver mig något djupare i den här blogposten så måste jag klargöra två saker: jag älskar att spela tv-spel och de jag väljer att spela är knappast några små rosa saker med dumdidumdibjörnar eller annat sött.
Så självklart reagerade jag rätt starkt på DN:s artikel "Tv-spel gör barn beroende" i gårdagens tidning. Det har varit uppe förut och det kommer antagligen att vevas några varv till - föräldrar är verkligen rädda för tv-spel. Räddast av dem alla verkar fru förbundsordförande i Hem och skola vara. Hennes son, 17 år, spelade alldeles för mycket och nu jobbar de på att han ska spela mindre. Men han mår inte bättre av det: "[när jag inte får spela] känner jag mig lite rastlös och har svårt att hitta på något annat att göra." Alltså, han är helt klart beroende av denna farliga leksak som gör alla tonåringar och barn till psykotiska massmördare utan känsla för hur ont det gör på riktigt.
För att dra en, säkerligen alldeles för långsökt, parallell så undrar jag hur det egentligen är med romaner - låt oss säga deckare. Tänk dig att du sitter på ditt rum och är mitt inne i den svindlande utgången av romanen, mamma knackar på och sliter boken ur dina händer och hojtar: Sluta läs nu, dina ögon klarar inte fler ord - gör läxorna istället!
- Min son säger alltid "jag måste bli färdig först". Och det kan ta flera dagar innan han är färdig, säger mamma förbundsordförande i DN.
Klart som sjutton att han måste bli färdig! Han är ju mitt uppe i ett spännande, interaktivt, äventyr där bara han kan påverka utgången. Inte skulle man tvinga en deckarläsare att lägga ner boken precis när mördaren är på väg att avslöjas? (Tja, det skulle väl vara bara för att det är en deckare i så fall.)
Moralpaniken har kommit och vänt i flera omgångar. Vi har ju knappt hämtat oss från våldsvideopaniken, eller den allmäna internetpaniken och nu tv-spelen. Jag skulle tro att de som är allra räddast för tv-spel är de som aldrig spelat dem.
Givetvis nämner DN även en hjärnforskare, och styrelsemedlem i Fair Play (som står bakom undersökningen som DN baserar sin artikel på), och även han förfasar sig över tonåringarnas hjärnor. Ännu verkar det inte finnas några vetenskapliga bevis för att tv- och datorspel är beroendeframkallande. Men det gör inte hjärnforskaren så mycket: "Eftersom det finns snarlika symtom bör det här utforskas", säger han, men förklarar inte vilka symton det skulle vara. Att man inte vill sluta? Att man tycker att det är spännande? Att man längtar efter att få fortsätta där man slutade senast? Att man pratat med kompisarna om handlingen och personer? Att man hellre spelar än gör sina trista läxor? Låter som en helt vanlig romanläsare i mina öron.
DN avslutar sin artikel med de sämsta argumenten av dem alla; hjärnforskaren igen: "Jag undrar hur framtiden människor skulle bedöma vår civilisation om de hittade alla dessa spel där det inte finns några gränser för mänsklig ondska." Om jag ska vara helt ärlig hittar jag hellre mänsklig ondska i tv-spelen än på de dagliga tv-nyheterna...
---
Här kan du testa Fair Plays tveksamma undersökning för att se om du är spel- eller internetberoende. (Ett smakprov. "Fråga 6. Du ljuger för anhöriga och vänner för att dölja hur mycket du är uppkopplad." eller "Fråga 1. Du är ständigt försjunken i tankar om Internet, så du tänker på nätet även när du inte är uppkopplad.")
Uppdaterat:
Och här kan du läsa Copyriots utmärkta blogpost om DN:s artikel.
Även p-blog har skrivit om DN.
Så självklart reagerade jag rätt starkt på DN:s artikel "Tv-spel gör barn beroende" i gårdagens tidning. Det har varit uppe förut och det kommer antagligen att vevas några varv till - föräldrar är verkligen rädda för tv-spel. Räddast av dem alla verkar fru förbundsordförande i Hem och skola vara. Hennes son, 17 år, spelade alldeles för mycket och nu jobbar de på att han ska spela mindre. Men han mår inte bättre av det: "[när jag inte får spela] känner jag mig lite rastlös och har svårt att hitta på något annat att göra." Alltså, han är helt klart beroende av denna farliga leksak som gör alla tonåringar och barn till psykotiska massmördare utan känsla för hur ont det gör på riktigt.
För att dra en, säkerligen alldeles för långsökt, parallell så undrar jag hur det egentligen är med romaner - låt oss säga deckare. Tänk dig att du sitter på ditt rum och är mitt inne i den svindlande utgången av romanen, mamma knackar på och sliter boken ur dina händer och hojtar: Sluta läs nu, dina ögon klarar inte fler ord - gör läxorna istället!
- Min son säger alltid "jag måste bli färdig först". Och det kan ta flera dagar innan han är färdig, säger mamma förbundsordförande i DN.
Klart som sjutton att han måste bli färdig! Han är ju mitt uppe i ett spännande, interaktivt, äventyr där bara han kan påverka utgången. Inte skulle man tvinga en deckarläsare att lägga ner boken precis när mördaren är på väg att avslöjas? (Tja, det skulle väl vara bara för att det är en deckare i så fall.)
Moralpaniken har kommit och vänt i flera omgångar. Vi har ju knappt hämtat oss från våldsvideopaniken, eller den allmäna internetpaniken och nu tv-spelen. Jag skulle tro att de som är allra räddast för tv-spel är de som aldrig spelat dem.
Givetvis nämner DN även en hjärnforskare, och styrelsemedlem i Fair Play (som står bakom undersökningen som DN baserar sin artikel på), och även han förfasar sig över tonåringarnas hjärnor. Ännu verkar det inte finnas några vetenskapliga bevis för att tv- och datorspel är beroendeframkallande. Men det gör inte hjärnforskaren så mycket: "Eftersom det finns snarlika symtom bör det här utforskas", säger han, men förklarar inte vilka symton det skulle vara. Att man inte vill sluta? Att man tycker att det är spännande? Att man längtar efter att få fortsätta där man slutade senast? Att man pratat med kompisarna om handlingen och personer? Att man hellre spelar än gör sina trista läxor? Låter som en helt vanlig romanläsare i mina öron.
DN avslutar sin artikel med de sämsta argumenten av dem alla; hjärnforskaren igen: "Jag undrar hur framtiden människor skulle bedöma vår civilisation om de hittade alla dessa spel där det inte finns några gränser för mänsklig ondska." Om jag ska vara helt ärlig hittar jag hellre mänsklig ondska i tv-spelen än på de dagliga tv-nyheterna...
---
Här kan du testa Fair Plays tveksamma undersökning för att se om du är spel- eller internetberoende. (Ett smakprov. "Fråga 6. Du ljuger för anhöriga och vänner för att dölja hur mycket du är uppkopplad." eller "Fråga 1. Du är ständigt försjunken i tankar om Internet, så du tänker på nätet även när du inte är uppkopplad.")
Uppdaterat:
Och här kan du läsa Copyriots utmärkta blogpost om DN:s artikel.
Även p-blog har skrivit om DN.
