Cyniska men sympatiska poliser
Vad är det med poliser i deckare som alltid gör dem så jäkla sympatiska? Är det för att de är så smarta och löser fallen? Eller är det för att många av dem är mer mänskliga än karaktärerna inom andra litterära genrer?
Jag är egentligen ingen deckarläsare, eller har i alla fall inte varit det speciellt länge. Det var förra vintern som jag tänkte att jag skulle ge genren en ärlig chans. Jag har länge haft, helt ogrundade, fördomar om att deckare är språkligt okomplicerad och enkel men underhållande snabbläsning. Men så fel jag hade!
Deckare visade sig ju faktiskt vara mycket mer nyanserade och med många fler bottnar än jag anade. Det som rätt tidigt slog mig var att poliserna i böckerna jag läste var intressanta karaktärer. Ofta mycket mer givande än de som springer runt med pistolen i högsta hugg i filmvärldens dito.
Det tog inte heller många deckare innan jag förstod vilken slags polis som skulle bli min klara favorit: den överviktiga, orakade, ensamstående femtioplussaren med en ovana att dricka, röka och svära för mycket.
Jag vet inte varför jag gillar dem så mycket, men jag tror att det beror på att de har en rätt svart, cynisk och realistisk syn på omvärlden. De knusslar inte, samtidigt som de aldrig blir sentimentala. De sitter vakna hela nätterna, i mörkret, och röker medan de tyst accepterar att världen är en jäkligt sketen plats. Och att historien, hur många mördare de än sätter dit, aldrig kan få ett lyckligt slut.
Ofta lever de på vår sida om lagen bara för att de råkade hamna där; de har inget egentligt rättspatos. Dessutom lyckas de inte alltid klara upp brotten. Men de är nästan alltid extremt sympatiska. Inte för att de hjälper tanter över gatan - de är sympatiska just för att de är mänskligt och mycket ärligt skildrade.
Min topp tre, just nu, över deckarpoliser jag gillar skarpt är som följer:
1. John Rebus (Ian Rankin) - trulig, alkoholiserad polis som slåss mot så mycket mer inre mörker än han någonsin möter i de skumma gränderna i Edinburgh.
2. Pete Marino (Patricia Cornwell) - Rättsläkaren Kay Scarpettas överviktiga och tungsinta sidekick som lever som om imorgon inte spelar någon roll längre.
3. Harry Bosch (Michael Connelly) - inåtvänd Los Angeles-polis som hade sitt på det torra (hans liv blev både film och tv-serie) men som nu istället lever i skuggan av sitt riktiga liv.
Men jag är, som jag skrev, en nybörjare när det gäller deckare - och tar mer en gärna emot tips på andra deckarpoliser som jag bara inte får missa. Så, vilken är din favorit?
Jag är egentligen ingen deckarläsare, eller har i alla fall inte varit det speciellt länge. Det var förra vintern som jag tänkte att jag skulle ge genren en ärlig chans. Jag har länge haft, helt ogrundade, fördomar om att deckare är språkligt okomplicerad och enkel men underhållande snabbläsning. Men så fel jag hade!
Deckare visade sig ju faktiskt vara mycket mer nyanserade och med många fler bottnar än jag anade. Det som rätt tidigt slog mig var att poliserna i böckerna jag läste var intressanta karaktärer. Ofta mycket mer givande än de som springer runt med pistolen i högsta hugg i filmvärldens dito.
Det tog inte heller många deckare innan jag förstod vilken slags polis som skulle bli min klara favorit: den överviktiga, orakade, ensamstående femtioplussaren med en ovana att dricka, röka och svära för mycket.
Jag vet inte varför jag gillar dem så mycket, men jag tror att det beror på att de har en rätt svart, cynisk och realistisk syn på omvärlden. De knusslar inte, samtidigt som de aldrig blir sentimentala. De sitter vakna hela nätterna, i mörkret, och röker medan de tyst accepterar att världen är en jäkligt sketen plats. Och att historien, hur många mördare de än sätter dit, aldrig kan få ett lyckligt slut.
Ofta lever de på vår sida om lagen bara för att de råkade hamna där; de har inget egentligt rättspatos. Dessutom lyckas de inte alltid klara upp brotten. Men de är nästan alltid extremt sympatiska. Inte för att de hjälper tanter över gatan - de är sympatiska just för att de är mänskligt och mycket ärligt skildrade.
Min topp tre, just nu, över deckarpoliser jag gillar skarpt är som följer:
1. John Rebus (Ian Rankin) - trulig, alkoholiserad polis som slåss mot så mycket mer inre mörker än han någonsin möter i de skumma gränderna i Edinburgh.
2. Pete Marino (Patricia Cornwell) - Rättsläkaren Kay Scarpettas överviktiga och tungsinta sidekick som lever som om imorgon inte spelar någon roll längre.
3. Harry Bosch (Michael Connelly) - inåtvänd Los Angeles-polis som hade sitt på det torra (hans liv blev både film och tv-serie) men som nu istället lever i skuggan av sitt riktiga liv.
Men jag är, som jag skrev, en nybörjare när det gäller deckare - och tar mer en gärna emot tips på andra deckarpoliser som jag bara inte får missa. Så, vilken är din favorit?
