Gosedjuren på Arlanda
Nyårsveckan i Paris innebar inte bara mycket skumpa, god mat och konst utan också en stor CNN- och BBC-frossa. Hotellrummet hade, som sig bör, en liten tv upphängd precis under taket och av de cirka sex vakna timmar per dygn som jag och Babycake tillbringade där gick nyhetskanalerna varma. Och mitt i chocken över allt som hänt och hur många som lider i denna stund kunde jag inte låta bli att imponeras över hur min yrkeskår för en gång skull faktiskt gör ett väldigt bra jobb. BBC var/är givetvis klart överlägsen CNN. Men även de amerikanska reportrarna är grymt begåvade.
Med ett 30-tal utrikeskorrar på plats över hela Asien lyckades kanalerna täcka in precis varje liten aspekt av katastrofen. De är kunniga, känsliga och extremt säkra i en situation som varken är lätt för de drabbade eller de som i efterhand av olika anledningar måste vara i området. Att till exempel se BBC:s Lise, i Indien, rapportera live från nio på morgonen (svensk tid) till halv två på natten (fyra dagar på raken) med samma svettiga sidenblus i rosa och de trötta ögonen riktade mot kamerans spotlight kändes tryggt och bra. "Så länge Lise är i Indien finns det inget hon eller vi tv-tittare kommer att gå miste om", kändes det som.
På kvällens flygplan hem till Sverige delades det ut kvällstidningar. Jag fick en Expressen i handen och började genast sträckläsa artiklarna. Min första reaktion var att det måste blivit något fel på tidningen - eller kanske på redaktionen? Artiklarna var fruktansvärda. Texterna så undermåliga att jag inte förstår hur någon kunnat nyhetsvärdera in dem på sidorna. Jag är inte speciellt ofta vän av kvällspressen men ett av mina stående beröm är att de, när det verkligen krisar och något händer, rapporterar på ett skickligt men folkligt sätt. Dagens Expressen må kanske vara folklig - men ett så horribelt snaskande i olycka var det länge sedan jag såg.
Jag vet inte hur den svenska nyhetsrapporteringen varit tidigare i veckan. Kanske har den varit bättre än söndagens uppenbara B-tidning? Men med BBC och CNN:s sändningar färska på näthinnan gav Expressens tsunami-rapportering riktigt dålig smak i munnen. Snälla Expressen, det som hänt nere i Asien är fruktansvärt - men måste ni verkligen göra allt ni kan för att det ska bli värre? Kan inte folk få vara lite i fred? Och att så många svenskar förolyckats och saknas är fruktansvärt - men finns det inget redaktionen har att säga om de andra 145 000 drabbade? Eller de miljoner människor som fått sina liv bortsköljda av havsvattnet?
Att svenska medier rapporterar om svenskar är inte konstigt eller fel. Men att göra det på Expressens minst sagt urusla sätt är konstigt, fel och ohyggligt osmakligt.
Väl framme på Arlanda knöt sig den dåliga smaken ner till sorg i magen. I den stora tomma bagagehallen stod ett tappert gäng och väntade. Poliser, kanske någon doktor och annat krisfolk. Handtextade skyltar uppmanade resenärer från Asien att stanna och prata. På bord fanns vatten och apelsinjos uppställt och på en stol en stor hög med värmande filtar. Det är tragiskt, ledsamt och oerhört svårt att förstå. Men det kändes bra att veta att det finns någon som står där och tar emot när det är svårt. I tider när regeringen och utrikesministrar får kängor från alla möjliga håll och alla mest verkar arga är det lätt att glömma bort de som faktiskt finns där på marken och gör ett bra jobb. Både i Sverige och i Asien.
Lite längre fram såg jag sedan korgen med gosedjur. Elefanter, nallar, kaniner och annat sött, mjukt och snällt låg i en tapper hög och väntade. Precis som krisfolket väntade de på att få ge lite trygghet i form av en luddig nos.
Nyhetsrapporteringen runt om i världen må vara exemplarisk eller undermålig - men jag tror att det var vid blicken av de väntande gosedjuren som katastrofen på allvar blev verklighet för mig.
Med ett 30-tal utrikeskorrar på plats över hela Asien lyckades kanalerna täcka in precis varje liten aspekt av katastrofen. De är kunniga, känsliga och extremt säkra i en situation som varken är lätt för de drabbade eller de som i efterhand av olika anledningar måste vara i området. Att till exempel se BBC:s Lise, i Indien, rapportera live från nio på morgonen (svensk tid) till halv två på natten (fyra dagar på raken) med samma svettiga sidenblus i rosa och de trötta ögonen riktade mot kamerans spotlight kändes tryggt och bra. "Så länge Lise är i Indien finns det inget hon eller vi tv-tittare kommer att gå miste om", kändes det som.
På kvällens flygplan hem till Sverige delades det ut kvällstidningar. Jag fick en Expressen i handen och började genast sträckläsa artiklarna. Min första reaktion var att det måste blivit något fel på tidningen - eller kanske på redaktionen? Artiklarna var fruktansvärda. Texterna så undermåliga att jag inte förstår hur någon kunnat nyhetsvärdera in dem på sidorna. Jag är inte speciellt ofta vän av kvällspressen men ett av mina stående beröm är att de, när det verkligen krisar och något händer, rapporterar på ett skickligt men folkligt sätt. Dagens Expressen må kanske vara folklig - men ett så horribelt snaskande i olycka var det länge sedan jag såg.
Jag vet inte hur den svenska nyhetsrapporteringen varit tidigare i veckan. Kanske har den varit bättre än söndagens uppenbara B-tidning? Men med BBC och CNN:s sändningar färska på näthinnan gav Expressens tsunami-rapportering riktigt dålig smak i munnen. Snälla Expressen, det som hänt nere i Asien är fruktansvärt - men måste ni verkligen göra allt ni kan för att det ska bli värre? Kan inte folk få vara lite i fred? Och att så många svenskar förolyckats och saknas är fruktansvärt - men finns det inget redaktionen har att säga om de andra 145 000 drabbade? Eller de miljoner människor som fått sina liv bortsköljda av havsvattnet?
Att svenska medier rapporterar om svenskar är inte konstigt eller fel. Men att göra det på Expressens minst sagt urusla sätt är konstigt, fel och ohyggligt osmakligt.
Väl framme på Arlanda knöt sig den dåliga smaken ner till sorg i magen. I den stora tomma bagagehallen stod ett tappert gäng och väntade. Poliser, kanske någon doktor och annat krisfolk. Handtextade skyltar uppmanade resenärer från Asien att stanna och prata. På bord fanns vatten och apelsinjos uppställt och på en stol en stor hög med värmande filtar. Det är tragiskt, ledsamt och oerhört svårt att förstå. Men det kändes bra att veta att det finns någon som står där och tar emot när det är svårt. I tider när regeringen och utrikesministrar får kängor från alla möjliga håll och alla mest verkar arga är det lätt att glömma bort de som faktiskt finns där på marken och gör ett bra jobb. Både i Sverige och i Asien.
Lite längre fram såg jag sedan korgen med gosedjur. Elefanter, nallar, kaniner och annat sött, mjukt och snällt låg i en tapper hög och väntade. Precis som krisfolket väntade de på att få ge lite trygghet i form av en luddig nos.
Nyhetsrapporteringen runt om i världen må vara exemplarisk eller undermålig - men jag tror att det var vid blicken av de väntande gosedjuren som katastrofen på allvar blev verklighet för mig.
