Att byta jobb är att dö en smula

Att byta jobb är nästan som att planera sin egen död. När man först berättar att man ska sluta säger alla "oj, vad tråkigt", "vad ska du göra?" eller "hur ska vi klara oss?" och får en lite lätt bekymrad rynka i pannan. Nästan som om man hade berättat om en dödlig sjukdom.
  Efter det kommer snart alla frågor som "när är din sista dag?", "hur lång tid har du kvar?" eller "när lämnar du oss?". Sedan kommer förberedelserna; man ska skriva diverse lathundar, guider och arbetsförklaringar (testamenten?). Man måste planera in tack-och-hej-då-kvällen med redaktionen (likvaka) och tanka över all privat skit man har i arbetsburken på mängder med 32MB:s usb-minnen.
  Det är dystert men samtidigt ganska lättsamt. Under långa tråkiga redaktionsmöten kan man drömma om livet efter sista dagen på jobbet.
  En kompis till mig liknade att jobba kvar på en arbetsplats efter att man sagt upp sig vid att göra slut med en kille och sedan vara tvungen att leva tillsammans i ytterligare två månader. Det känns hemtamt, vanligt och tryggt - samtidigt som man om och om igen blir påmind om att man tagit rätt beslut.
  I början av juni ser jag fram emot att skriva ett inlägg med rubriken "Att börja nytt jobb är som att födas på nytt". Fast å andra sidan, hur jäkla pretto låter inte det!?

Andra bloggar om: jobb, arbetsmarknad, arbetsplats, framtid