Biotiden krymper
Under semestern i Portugal passade jag och Babycake på att gå på bio. Det är alltid väldigt roligt att se hur biokulturen skiljer sig mellan olika länder. (I Thailand sjunger de till exempel nationalsången.)
I Portugal är det ungefär som här, om man inte går på någon av de mindre biograferna som pausar mitt i filmen för att alla ska få sträcka på benen. Vad vi gick på, i Vasco da Gama-köpcentret, liknar nog mest Filmstaden Sergel här i Stockholm. Mycket Hollywoodproduktion och mycket popcornförsäljning bakom kassorna.
Den märkbara skillnaden var dock tiden mellan filmvisningarna. I Sverige kan det vara så mycket som 30 minuter mellan visningarna. På biografen i Lissabon knappade de in på ynka tio. Det är inte mycket om man vill se eftertexter, städa salongen och få ut alla besökare. Och dessutom kanske börja släppa in nytt folk någon minut före den utsatta tiden.
Under de sista skälvande minuterna i filmen traskade det in två tanter i salongen. Under högljutt pladdrande (som jag tror handlade om var de skulle sitta och varför det var så mörkt i salongen) traskade de runt framför duken. Tillslut hamnade de vid oss och slank ner på två lediga platser, fortfarande pratandes. Några minuter senare kickade eftertexterna igång och ljuset tändes. Tanten brevid mig frågade något på portugiska och sa sedan på engelska: "End film?! End film?" När jag nickade kacklade hon och väninnan högt och gick snällt ut för att ställa sig i kön till nästa visning. Och jag tror inte att det störde dem att de just sett filmens stora finalavslutning.
Andra bloggar om: film, biograf, Portugal, Lissabon
I Portugal är det ungefär som här, om man inte går på någon av de mindre biograferna som pausar mitt i filmen för att alla ska få sträcka på benen. Vad vi gick på, i Vasco da Gama-köpcentret, liknar nog mest Filmstaden Sergel här i Stockholm. Mycket Hollywoodproduktion och mycket popcornförsäljning bakom kassorna.
Den märkbara skillnaden var dock tiden mellan filmvisningarna. I Sverige kan det vara så mycket som 30 minuter mellan visningarna. På biografen i Lissabon knappade de in på ynka tio. Det är inte mycket om man vill se eftertexter, städa salongen och få ut alla besökare. Och dessutom kanske börja släppa in nytt folk någon minut före den utsatta tiden.
Under de sista skälvande minuterna i filmen traskade det in två tanter i salongen. Under högljutt pladdrande (som jag tror handlade om var de skulle sitta och varför det var så mörkt i salongen) traskade de runt framför duken. Tillslut hamnade de vid oss och slank ner på två lediga platser, fortfarande pratandes. Några minuter senare kickade eftertexterna igång och ljuset tändes. Tanten brevid mig frågade något på portugiska och sa sedan på engelska: "End film?! End film?" När jag nickade kacklade hon och väninnan högt och gick snällt ut för att ställa sig i kön till nästa visning. Och jag tror inte att det störde dem att de just sett filmens stora finalavslutning.
Andra bloggar om: film, biograf, Portugal, Lissabon
