NINs Year Zero - i realtid

Trent Reznor rattar loss i studion.

Ok, jag måste ju vara galen som gör det här. Nåja. Nine Inch Nails nya skiva Year Zero, som realtidsrecension*.

01. hyperpower!
00:00 Täta trummor, låter nästan som att den skulle kunna vara inspelad live. Rockigt. Ingen sång? Kanske mer som en introlåt? Hyperpower? Jag kommer att tänka på kraftledningar ...
00:33 Snyggt ljud, som en störning som ligger på. Högt uppdraget brus. Fortfarande ingen sång. Helt klart en introlåt. Kort är den nog också.
01:05 Ljudet ökar och byggs upp - det låter galet och förvridet, sinnesmangel.
01:19 Härligt, nu öser det rejält. Skrik i bakgrunden, kvinnoröster kanske. Fortfarande ingen Trent. Kort låt, bara runt 1:40 lång.

02. The beginning of the end
00:00 Trummor, jag tror att Trent gillar trummor. Domedagstitel.
00:09 Åh, äntligen Trent - hej där! Låtarna blir ju inte samma sak utan hans röst. Låter lågmäld rock, inte ointressant - men inte jätteintressant heller.
00:34 Way, tonartshöjning! Inte illa, snyggt. Och gitarren hängde med. Det här gillar jag. Däremot tycker jag att Trent försvinner lite i ljuden. Jag gillar att höra honom tydligare. Men det kanske växer om man lyssnar i lurar.
01:04 Rejäl ökning av ljuden. Låten börjar ösa rejält. Nu väntar vi bara på att Trent börjar skrika. Tydlig tamburin.
01:33 Jag gillar helt klart när som låter som en refräng. Fast man vet ju aldrig riktigt vad som är refräng med NIN.
01:54 Men vad är det med trumman? Jag tycker att den tar över för mycket, men inte på ett snyggt sätt. Den känns mekanisk och omelodiös.
02:13 Nu händer det mycket. Jag gillar verkligen när Trent drar på i slutet av låtarna och låter dem växa. Rejält distat och vridet, men melodin ligger kvar i bakgrunden. Avslutande trummor, gillar inte de där trummorna. Ganska kort låt för att vara NIN, eller hur?

03. Survivalism
00:00 Ah, första singel. Den har jag ju hört några gånger redan. Den funkar rejält bra live. Jag gillar verkligen blippet i bakgrunden.
00:15 Trent viskar. Verkar bli en del viskande på den här skivan.
00:22 Åh, det här är så snyggt. Mörkt vibrat som växer upp i refrängen. Trent gör sig klart bäst när de öser på rejält. Oerhört speedad refräng Man kan se hur han hoppar till musiken. Refrängen sitter klockrent. Det här är helt klart en låt som växer för varje gång. Jag förstår att den blivit singel.
02:00 Körsång! Fint, kan fungera - men det låter lite popigt. Och gnälljudet är tillbaka. Jag är dock fortfarande inte såld på trumljuden så här långt. Men jag gillar hur tempot tycks öka i låten.
03:16 Gitarrmangel. Och Trent viskar. Det gör han bra, men här drunknar han nästan. Klassiskt gitarrgnisselslut, känns lite enkelt. Som om de vill avsluta med att dunka sönder intrumenten mot golvet.
03:30 Trent viskar, och det gör han bra, Men här drunknar han nästan.
Låter som att låten går på upphällning med utdraget avslut. Jag gillar klart bättre när Trent ökar mot slutet istället för att slå av.

04. The good soldier
00:00 Börjar nästan lite funkigt. Men vad är det med titlarna på den här skivan - är de inte lite pretto?
00:10 Tydlig sång, men väldigt utdragna nasala ord; "meee", "streeet". Känns inte så mycket Trent.
00:33 Tamburinen igen! Lite mysigt när den dyker upp då och då.
01:01 Nu är trummorna så där plastigt mekaniska igen. Undra hur han tänkt?
01:07 Åh, det blev ju en finstämd melodi av det här, mysigt? "Trying to believe".
02:08 Ballad-NIN. Inte min favorit direkt. Fast jag är övertygad om att jag kommer att älska den när jag fått lyssna igenom några gånger. Alltid svårt med första intrycket.
02:05 Stora gitarrljud, låter ganska lättsmält. Lite för poprockigt. Den här skulle kunna gå på Mtv, och det är nog lite av ett underbetyg.

05. Vessel
00:15 Bra start. Fullt av trasiga ljud. Distat. Högfrekvent. Läckert!
01:27 Grötig sång, många röster som byggs upp på lager.
01:45 Åh, jag älskar helt klart ljudet som nästan låter som när en bil släpas över ett golv. Jättefint gnissel. Låter nästan som att det körs baklänges?
03:10 Fint hur låten bygger upp och bryter ner - om och om igen. Jag ser framför mig hur Trent rycker, vrider och drar i sina små rattar.
03:35 Nu är det riktigt syntigt, ljud från flera håll. Undra om den här låten egentligen ska spelas upp i surroundljud? Det skulle nog kunna bli ganska läckert att höra hur de olika ljudmattorna studsar mot varandra. Det här är nog en favorit så här långt - men vi lär nog inte få se den på hovet i augusti, om inte AC ska ratta loss händerna på sig. Kanske är den här låten för keyboardisten var "The Perfect drug" är för trummisen - nästan omöjlig att spela live?

06. Me, i'm not
00:00 Börjar bra, påminner faktiskt lite om förra låten. Mörkt, domedagsaktigt. Dova trummor som ekar fram och tillbaka. Jag gillar den vibrerande tonen.
00:29 Trent viskar. Är det här Nu-ska-Trent-viska-skivan, eller? Jag skulle önska att han gnällde lite mer. Gnällde och skrek.
00:57 What the ...? Ett eko? Var det ett eko jag hörde, på sången?
00:20 "Hard to belive"? Sjöng han inte det i förra låten? Jag kan i och för sig ha hört fel.
00:38 Åh, det här är så fint. Melodin som går i ett gnälligt glidande ljud och så resten av ljuden som en stickigt matta i bakgrunden. Trent viskar mest - och så lite eko på det. Ekot vinner i längden.
02:22 Falsettopparna i sången är så där. Det låter så snällt.
03:28 Låten smyger sig på. Melodiljudet, som en varningssignal körd genom filter, är så snyggt. Och så "Hey, Can we - stop?" - jätteläckert.
04:04 Ljudmattan ökar och bygger. Han lägger verkligen ljuden lager på lager. Det gillar jag. Ingen glad låt det här.

07. Capital g
00:09 Men oj, rappar Trent? "I pushed a button", "You pushed a button", Politiskt. Det låter rätt knäppt. Antingen försöker han att göra sig till, eller också är han ironisk?
00:30 Undra om det är samarbetet med El-P som gett mersmak? Jag har annars för mig att jag läst att han inte gillar hiphop. MOP spelar i Stockholm ikväll, de skulle absolut kunna göra en cover (en bra cover) på den här låten.
01:15 Det här låten skulle vara kul att se live. Trent skulle kunna hiphop-dansa med händerna medan han rappar!
03:00 Inte en av skivans bästa låtar, även om gunget är bra. Den kanske är så politisk att den blir tråkigt? Allt är så allvarligt helt plötsligt. Och det hörs i ljuden.

08. My violent heart
00:21 Trent pratar, pratviskar. Är det politik nu igen? Jag kommer att tänka på Bomb the Bass. Minns ni honom? Han har gjort en riktigt bra låt där han samplar ett telefonsamtal med författaren Will Self. Det låter lite så här. Mumligt och mörkt.
01:13 Där kom öset! Fint!
02:45 Gnissel. Me like!
03:44 Totalt uppfuckade hårdrocksgitarrer. Allt som får Trent att ta i med rösten är bra för mig.

09. The warning
00:00 Mycket brus och studsande ljud.
00:21 Glidande gitarrer. Man kan ana Trent långt in i ljuden.
00:45 Trent pratsjunger genom ett filter.
01:25 "You´ve become a virus". Jag saknar gamla Trent som inte är så politisk, men textraden är bra. Mer sex, mindre politik. Väldigt mycket gnälliga och brötiga gitarrer. Inte en av mina favoriter.

10. God given
00:00 Börjar alla låtar på en den här skivan likadant? Känns nästan så.
00:19 Det här oljudet gillar jag. Det ligger i flera nivåer.
00:35 Rappar Trent igen? Vad är det här?!
00:54 Bra Trent, skippa rappet och ta i lite istället. Öka!
01:09 "Come on, everybody sing a long"? Lägg av ...
00:33 Där tystnade ljudet nästan helt. Och sedan är det taktfasta beatet tillbaka. Jag tycker inte att musiken känns arg längre - den här låten är mer tam. Nä, jag vet inte ...
03:15 Nästan lite scratch i bakgrunden. Det låter tufft. Låten växer absolut. Taktfast beat är inte så illa trots allt.

11. Meet your master
00:00 OJ! Add N to X, det här hade lätt kunnat vara en Add N to X-låt! Undra om Trent gillar dem? De är verkligen mästare på gnissel. Oj, nu blir jag sugen att lyssna på någon av deras skivor. Nåja.
00:49 Nu är det ganska rockigt med gitarrerna i bakgrunden. Även om de är rejält trixade med.
01:11 Äntligen lite drag i sången! Jag har väntat tio hela låtar på det här! Fast det är inte Trent i sitt ess, jag tycker överlag att han är för nedtonad på den här skivan. Jag saknar gamla Trent.
02:59 Fin vändning i ljudet. Allt är mycket tätare nu.

12. The greater good
00:00 Fint gnissel mellan låtarna. Jag gillar verkligen när de går i varandra.
00:17 Trent viskar i bakgrunden. "Breath"? Väldigt mycket viska blir det.
00:48 Oljefat på dist och genom filter ihop med ett gnissel som nästan låter som en ödla som kilar fram. Det är välkomponerat - och låter väldigt ledsamt.
01.38 Går det att höra vad Trent viskar? Det känns som att den här låten hänger ihop bra med början av skivan. Det är en del soundtrack för en öde värld, över det. Nästan filmiskt. Eller tar jag i nu kanske?
01:34 Han låter nästan lite läskig när han sjunger "breath - us in". Eftersom det nästan inte går att höra vad han sjunger går det att läsa in nästan vad som helst.

13. The great destroyer
00:00 Låtarna bilder ihop sig bra. De nästan glider mellan varandra.
00:20 Lite mer vanlig rocklåt över den här. Eller kanske inte ...
01:43 Oj, nu bryter hela låten upp. Snyggt. Även om jag inte är så tänd på den Queenaktiga körsången.
02:27 Betydligt mycket mindre gitarrer så här i slutet av skivan. Väldigt mycket analoga syntar över ljuden. Bra avslut.

14. Another version of the truth
00:00 Den här låten börjar bara som ett surr, som växer.
00:23 Nu kan man ana en ledsam pianomelodi.
04:00 Avslutas med ett fint surr. Ingen sång på låten. Men ett väldigt fint mellanspel.

15. In this twiligh
00:00 Trummorna är tillbaka. Trent likaså. Och en hund som skäller i bakgrunden?
00:35 Känns ovan att Trent försöker att finsjunga mellan/ovan på alla snygga oljud.
01:04 Nu tar han i. Skönt med upptempo. Skriken från första låten är tillbaka.
03:31 Den här låten får mig inte alls att tända. Visst är det finstämt, men jag vet inte. Eller också börjar jag bli trött på den här idén ...

16. Zero-sum
00:00 Ok, sista låten. Börjar som en lugn låt. Melodi på piano. Påminner absolut om förrförra låten. Viskande röst i bakgrunden. Eller lager av fina oljud, som drar och glider, över allt.
01:30 Repetativt. Undrar om den kommer att växa? Mer piano.
02:18 Trent är inte alls huvudperson i de här låtarna. Musiken får väldigt mycket mer utrymme. Jag vet inte alls om det är bra eller dåligt. Jag gillar ju Trents sång. Men det här är något nytt, känns olikt NINs tidigare skivor.
04:17 "May good have mercy". Jag är inte alls säker på var skivan lämnar oss. Ensamt piano som dör bort mot ett svagt moln av surr.

Uppdaterat 23:24: Nu när jag lyssnat klart och plockat ut skivan ser jag att den faktiskt bytt färg - klockrent!

* Jag har inte hört skivan tidigare, köpte den idag. Min idé är att helt enkelt lyssna igenom den och skriva ner vad jag tänker medan jag lyssnar på låtarna. Jag är inte helt säker på om det är en recension. Kanske mer en reflektion?

Andra bloggar om: NIN, Nine Inch Nails, Year Zero, recension, Trent Reznor