Mitt löpband min älskling

I tisdags sprang jag 6,1 km. Det är det längsta jag någonsin
sprungit, framför allt utan att stanna för en paus. Det tog dessutom
bara 54 minuter - ett rekord för mig jämförbart med att föda fram
barn eller bestiga berg (trots att jag inte gjort något av det).

Jag tror att vi har en kärleksrelation, jag och löpbandet på WC. Vi
har bara träffats fyra gånger, och de två första gångerna promenerade
vi. Men nu när vi springer och musiken (mest Fixmer&McCarthy, Rex the
Dog, Nitzer Ebb och gamla Front 242) trycker på i ryggen och svetten
rinner ner för händerna är vi så tighta. Och när det blir för jobbigt
och jag inte kan hålla huvudet uppe stirrar jag intensivt på sekund-
och kilometer- och hastighetsmätaren och det är som att vi har
ögonkontakt. Och luften i rummet är så bastuhet att den bär fram
svetten från oss.

Nu när jag sitter på jobbet och vet att vi snart ska träffas, kanske
om bara två timmar, blir jag rastlöst pirrig. Och längtar. Jag känner
stegen i benen och värmen som rinner längs ryggen och upp på huvudet.
Det är bara timmar kvar.

Andra bloggar om: löpning, träning, World class