TV4 vägrar kampanjen Flicka

Den statliga kampanjen Flicka kan man tycka lite vad man vill om. Men själva idén är i alla fall något jag känner att jag gärna stödjer: att få unga tjejer att ha en mer kritisk inställning till medier och i förlängningen stärka deras självbild och i ytterligare förlängning motarbeta utseendefixeringen.
  Projektet vill också att medie- och reklambranschen ska börja ta ansvar för de bilder som de producerar. Det där är en svår ekvation. Många medier och reklamproducenter lever ju på lättklädda überkvinnor med amazontuttar och silikonhår. Vad skulle kunna få dem att ändra sig? Att flickor får ätstörningar redan i 10-årsåldern? Att flickor har sex fast de är för unga eller egentligen inte vill? Att småtjejer går i stringtrosa och ögonskugga? Att antalet unga som knaprar lyckopiller bara ökar? Att unga kvinnor hetsäter och vräker i sig godis för att "de ändå inte duger"? Att småkillar ropar hora efter sina klasskamrater? Att grabbar tar sig frihet och nyper tjejerna på gården i rumpan?
  Nej, givetvis inte. En kassako är en kassako även om det, som det alltid är, sker på någon annans bekostnad. Men att en sådan kanal som TV4 nu bojkottar kampanjen förvånade mig faktiskt.
  Enligt Göran Ellung, informationschef på TV4, sänds inte Flickas reklamfilmer i kanalen eftersom det är "åsiktsreklam" och det pysslar ju inte Fyran med. Om det nu inte rör sig om kampanjen Nolltolerans, mot rasism, för då ställer de glatt upp med gratis sändningsutrymme och sponsring.
  Nu verkar det här med sändning och reklamfilmer vara ett missförstånd. Enligt Flickas arbetsgrupp var filmerna good to go, men enligt Fyran var inget sådant beslut taget.
  Det som dock förvånar mig är att en så vardaglig och familjär kanal som Fyran inte använder hela Flicka-kampanjen till något positivt. Typ: "Titta här, vi på Fyran arbetar mot rasism, bröstcancer och utseendefixering". Men det skulle ju aldrig gå, hur skulle man kunna vara emot det när man samtidigt sänder tv-program som Farmen, amerikanska serier, Idol och andra exponerande program?
  Fegt, det är vad det är!

Om att möta en flykting

Läs också: Om att sova i ett flyktingläger.

Under de veckorna jag befann mig, både fysiskt och mentalt, mellan thailändskt välmående och burmesisk kamp lärde jag känna en sextonårig burmes som flytt från sitt hemland. Vi kan kalla honom Tet.
  Större delen av Tets familj var dödad eller tillfångatagen. Några månader tidigare hade burmesisk militär kommit till familjens by och bränt ner hus, dödat barn, ätit upp alla mat och sedan tagit med sig de bybor de tyckte verkade starka och arbetsvilliga. Tet och hans bästa kompis hade lyckats fly och sedan tagit sig tillfots genom tät regnskog och över till den thailändska gränsbron i Myawaddy. Den här bron är, tillsammans med flygplatsen i Rangoon, det enda ställe där det överhuvudtaget gick att ta sig över till Burma - på laglig väg. Efter att den burmesiske premiärministern Khin Nyunt avsattes för ungefär tio dagar sedan sägs det att alla gränser till landet stängts.
  För att överleva i Thailand hade Tet och hans kompis tagit jobb på en restaurang där de turades om att stå i köket eller servera. Maten de lagade var en blandning av thailändska delikatesser och burmesiska påfund. Ofta smakade det riktigt bra. Roligast hade de när de fick sväva ut och hitta på knasiga efterrätter med deg och glass eller små små chokladbitar.
  Myndigheterna i Thailand har gjort allt för att utnyttja flyktingsituationen till max. För att få jobba, som burmesisk flykting, i landet krävs det att man har ett arbetsvisum. För att få det måste man ha en riktigt anställningskontrakt. Har man visumet är man skyddad, så länge man befinner sig i Thailand, mot burmesisk militär och man är garanterad att tjäna så pass mycket pengar att man precis kan överleva. Utan visum ingen anställningssäkerhet eller ens garanti att få betalt. Så får de burmesiska flyktingarna anställningskontrakt som gör att de kan söka visum? Knappast. Det är ju mycket billigare att fylla en fabrik med illegala flyktingar som man, om det kniper, inte ens behöver betala. Och om flyktingarna inte skärper sig är det bara att ringa någon av den thaländska myndighetens "flyktingpoliser" vars syfte är att slänga tillbaka burmeser in i Burma.
  Av de 15 timmar om dagen sju dagar i veckan som Tet jobbade på restaurangen tror jag att han fick betalt för ungefär hälften. Och nästan alla pengar han tjänade sparade han för att en dag ha råd att åka tillbaka till Burma för att söka rätt på sin familj.
  När man möter en sextonårig, mager men storflinandes, illegal flykting som sett sina syskon mördas och sin mamma våldtas känns det mesta rätt fjuttigt. Men glimtarna av Tet är alltid rätt ljusa. Tet som serverar mat i alldeles för stora t-tröjor eller Tet som gasar järnet på en trimmade moped medan man gör allt för att hålla sig kvar på pakethållaren. Tet som stannar på landsvägen i mörkret för att titta på sjärnor eller Tet som vill att man ska gissa hur gammal han är. Tet som styr undan de hemlösa byrackorna som stryker omkring överallt eller Tet som tjuvröker för starka och olagliga saker på restaurangens veranda efter stängning.
  Tet var liksom alltid där och pratade alltid glatt en stund även när han hade mycket att göra. Men så en dag var han helt borta. Restaurangens ägarinna ville först inte säga något men berättade sedan att hon avskedat både Tet och hans kompis. Hon vägrade dock säga varför. Senare kom det fram att det blivit bråk om löneutbetalningen och att hon ringt thailändsk polis.
  Det sista jag såg av Tet var ett snabbt möte på dagmarknaden i stan. Han dök fram bakom ett klädstånd, härjad och smutsig. Han hade hållit sig gömd i flera dagar och gick bara ut på nätterna. Nu skulle han försöka att på egen hand simma över den breda floden som just här delar Thailand och Burma.
  Det finns en bild tagen de där få minuterna på marknaden. Min reskamrat tittar glatt in i kameran med armen om Tets smala axlar. Tet ler han också, men blicken har vandrat. Huvudet är lätt vridet åt höger och den vuxna ögonen tittar bortåt genom folkmyllret på jakt efter fara.

Burma är ett av världens fattigaste länder och är samtidigt tvåa i knarkproduktion och försäljning. 95 procent av allt ädelträ som säljs är burmesisk regnskog. Även de med (förfalskade) odlingsintyg. Befolkningen jagas, slaktas och misshandlas och Burma har flest barnsoldater i världen. Sverige drog sitt strå till stacken genom att på 80-talet sälja det härliga vapnet Carl Gustav till militärjuntan i landet. Ett vapen där amunitionen splittrar sig i kroppen för att göra maximal skada. Jag vågar knappt tänka på hur många barn och oskyldiga som dött på grund av svenska vapen. I Burma finns ingen fri press, tusentals människor sitter i fängelse utan domstol eller rätt till advokat. Burma är ett av de få länderna som gång på gång på gång bryter mot samtliga av de mänskliga rättigheterna.
  Anna Lindh var tapper när hon proklamerade att Sverige vägrar kalla Burma för det nya landsnamnet Myanmar - vilket är ett oerhört starkt politiskt ställningstagande.

Några bra länkar om situationen i Burma:
The Irrawaddy - tidning som dagligen rapporterar om vad som händer i landet. Ofta från ett innifrånperspektiv trots att redaktionen sitter gömd i norra Thailand.
Svenska Burmakommittén - kommitté som på politisk väg försöker påverka Burma och Sveriges stöd.
Burma center - Bo A. Olson, legendarisk, svensk Burmaexpert och hjälte som tillbringat mängder med år i landet.

Bitande tonåring

Den lilla gula och söta kakarikipojken som flyttade hem till oss för nästan precis två månader sedan har blivit tonåring. Och inte bara det att han kommit i trotsåldern, där man hatar allt och alla - han har dessutom blivit ett flygande monster.
  För två månader sedan var Pavan, som han heter, liten och tussig. Han doftade svettiga fjädrar (alla med fåglar vet precis hur det luktar!) och vill leka och busa med det mesta. Han vågade inte vara själv i ett rum utan följde mig konstant vad jag än gjorde. När han efter bara två veckor helt spontat började prata trodde vi inte våra öron. Det är underbart att komma hem från jobbet och se två stora snälla ögon kika på en genom gallret och höra den lilla väna rösten glatt hojta: "Hej, Pavan!".
  Men för två veckor sedan kom hormonerna och gullige Pavan förvandlades över en helg till Pavan the Crazy Bird.
  Jag vet inte om det är det elaka tjattret när man vänder ryggen till, näbben som biter i händerna tills man blöder eller det besatta revirtänket som är värst... Men det måste nog vara flyganfallen. För trots att kakarikis egentligen inte alls biter hårt - de biter ju "inte ens igenom skelettet i händerna" - så kan de konsten att bitas i luften. Och tro mig, att ha en obstinat och galen tonåring som gör blixtsnabba attackdykningar ner i ens ansikte är Hitchcocks Fåglarna eller Astrid Lindgrens Vildvittror all over again. Och det är hemskt.
  Allra elakast är Pavan the Crazy Bird mot Babycake. Han kan jaga honom genom lägenheten eller kacklandes springa efter honom på golvet. Behöver jag säga att det är Babycake och inte jag som byter matskålar varje morgon? Aldrig, aldrig att jag stoppar in mina händer i Pavans bur på morgonen. Det skulle inte bli annat än blodiga skinslamsor kvar - och det antingen av mina händer, eller Pavan.


Pavan laddar för anfall.

När jag läser på experternas sidor på nätet förstår jag att det här är rätt vanligt. Och det finns ett viktigt råd att ta till sig: Vad du än gör, dra aldrig aldrig bort händerna från en anfallande fågel. Då lär sig fågeln omedelbart att det är han som är bossen och att han, genom att bita, kan styra och ställa. Och så står det att om man har klarat det första året så brukar fågeln sedan lugna ner sig.
  Tack för det - två veckor har gått, 50 more to go...

Om att fastna i Buffy

Jag måste faktiskt erkänna att jag chockerade mig själv när det gick upp för mig att jag är ett Buffy-fan. Ja - jag är ett Buffy-fan. Ingenting i min person hintade varken till mig eller min omgivning att det ens var möjligt. Jag har under hela min barndom och tonår ratat amerikanska tv-serier, i alla dess former. Skräpkultur har liksom inte varit min grej. Men så - ju fler år jag blev över 20 har det kommit smygandes över mig. Jag vet inte om det är min rätta karaktär som kommer fram, eller om jag omedvetet helt enkelt försöker att ta igen det jag missat.
  Buffyfrossan blev kort men intensiv. Jag blev egentligen fast i serien först under säsong två och började då att se omkring fem avsnitt om dagen. (Ja, det här var ungefär ett halvår sedan.)
  Det är svårt att förklara vad som är kroken, vad som gör serien så lockande och underhållande. Precis som så oerhört många andra serier vinner Buffy givetvis i längden. Ju mer man ser destom mer lär man sig karaktärer och historier. Det är egentligen två saker som jag funderat närmare på. Den ena är att manuset och repliker ofta är betydligt bättre än väntat och bitvis rent geniala. Det framgår framför allt om man som jag ser serien textad på engelska. Att se The Scooby-gang kasta one-liners på varandra eller vrida och vända på ett resonemang är oerhört underhållande. Det andra är att serien rätt sällan fegar för att ta upp lite tyngre och lite seriösare ämnen. Hur känns det att leva på jorden igen efter att ha varit i himlen och vänt? Hur överlever man insikten att man har en ondska i sig som gör att man utan att tveka kan döda sina bästa vänner? Hur klarar man av att sköta vardagen när ens mor just dött och ens lilla syster är 100% tonåring? Vad gör man när man vet att ens livsuppgift innebära att man alltid riskerar att dö?
  Slutet av serien kom brutalt och nästan lite oväntat. Hur vågar en serie man precis blivit fast i att ta slut!? Jag satt där i soffan och stirrade på eftertexterna. Vad fan!? Och vad ska hända nu? Jag måste ju få veta hur det går - sedan, efter det här!



Jag började leta sidor på nätet, och befarade att det kunde bli svårt. "På riktigt" hade ju serien tagit slut för ett bra tag sedan så varför skulle det finnas sidor på nätet som fortfarande uppdaterade och utvecklades? Och det finns inte många sidor. Via Organiserat Kaos fick jag tips om svenska Buffyforum och upphovsmannen Joss Whedons weblog. Men annars verkar de flesta sidor vara amatörsidor fulla med bilder och spekulationer om vem som kan bli kär i vem. Vad jag vet finns det dessutom inte så många bloggare som fastnat för serien. Fredriket är givetvis en (hon knåpar dessutom då och då ihop små fantastiska quiz), och idag hittade jag NOM som skrivit ett hyllningsinlägg.
  Men vad gör man? Rensar skallen och börjar om från start såklart!

Sky Captain & strålande grafik

"Sky Captain and the world of tomorrow" (Kerry Conran, 2004) är lite av ett grafiskt mästerverk. Recensionerna i media* har inte varit snälla och Babycake tyckte att filmen var både töntig och trist, när vi såg den igår. Själv tyckte jag att den var strålande!
  Storyn är lika enkel som en serietidning är tjock; världen är på väg att gå under, bara en hjälte kan rädda den och vetenskapsmannen är ond ond ond. Gwyneth Paltrows kaxiga reporter är härligt fånig, Jude Laws hjälte tyvärr inte lika sexig som han har kapacitet för och Angelina Jolie gör en lyckad halvstor biroll med ögonlapp och skinoverall.
  Ok, den må vara både banal och orealistisk - storyn kommer aldrig riktigt ner på djupet och allting är lite för klämkäckt. Men det här är en strålande snygg film. Och inte snygg på det vanliga begåvade sättet, utan på det retuscherade sättet. Filmen är nämligen kolorerad, efterbearbetad och animerad näst in till absurdum.
  Filmspåket och bilderna är så nära en serietidning den kan komma utan att vara helanimerad. Ja, den är faktiskt närmare en serietidning än Disneys alla lejon och prinsessor tillsammans.
  Filmen är en härlig blandning av popkonst från 30-talet, mörk film noir och fantastisk futurism. Visst vinner formen över innehållet och visst klarar sig ingen film bara på yta (eller innehåll) med det här är bildfrossa i stora mått och 100 % total visuell njutning!






* "Det känns till exempel inte särskilt bra att världen hela tiden hotas gå under och att man inte bryr sig om det. Låt skiten explodera, tack, så kan vi få gå hem." skriver Jane Magnusson i helgens DN.

Bokfyran vecka 43

Veckans fråga, med ett ämne som jag verkligen gillar, kommer från Annica Tiger: "En om böcker, bara för att det är kul att se vad folk läser och kanske få lite boktips."

1. Vilken bok läste du senast eller läser just nu?
Jag har precis, äntligen (!), börjat på Donna Tartts "Den lille vännen". Jag skriver äntligen, för det här är en bok jag väntat på riktigt länge och som jag hållit lite på. Jag ville läsa den först när jag verkligen hade tid och tillgänglighet att ta emot den på bästa sätt. Donna Tartt är ett grymt litterärt geni och det är synd och skam att hon bara kommer med en bok ungefär vart tionde år.

2. Kan du kortfattat berätta vad boken handlar om och vilket betyg mellan ett och fem får den?
Boken handlar i korthet om hur en familj försöker klara att den lille sonen hittas hängd i ett träd i trädgården. Och hur systern (runt nio år gammal) börjar nysta i det som eventuellt kan vara ett mord. Detta är dock ingen deckare.
  Jag är totalt övertygad om att den här boken kommer att vara så bra att fem inte räcker. Hittills har jag läst 100 (av 630) sidor men varje ord är en total njutning!

3. Skulle du vilja skriva en egen bok och i så fall vad skulle den
handla om?
Självklart skulle jag det! Men eftersom jag ännu inte hittat rätt ämne och story så vet jag än inte om vad. Men jag har en del mycket ofärdiga idéer.

4. Vilken svensk författare och utländsk författare tycker du är bäst.
Det finns så oerhört många bra författare. Bret Easton Ellis är en favorit, precis som Thomas Pynchon och Will Self. Men listan skulle kunna göras väldigt väldigt lång. Svenska författare försöker jag, tro det eller ej, hålla mig en bit ifrån. Visst finns det sådana som är bra, men ingen nu levande som verkligen kicks ass. Så kom gärna med förslag!

Om att sova i flyktingläger

Har du sovit i ett flyktingläger mitt inne i en regnskog någon gång? Legat i kylan och ljuden, på en hård stråmatta, med becksvart natt utanför full av hemligt liv? Det måste vara det njutningsfullaste helvetet som finns.



Vintern 2001 fick jag chansen att sova i ett av de stängda* burmesiska flyktninglägrena uppe i bergen längs med den thailändska gränsen. Det var fruktansvärt och helt klart de mest horribla 48 timmarna i mitt liv. Från den stund när den totalt asplakata grindvakten sänkte sin kulspruta och drog bort bommen över vägen tills de första skälvande minuterna bakpå flaket på en lastbil på väg därifrån, gick min puls i varningshastighet. Jag tror till och med att den gjorde det när jag sov, och det var kanske en av anledningarna till att jag inte sov så mycket den natten.
  Burmeser är entreprenörer och kunniga på nästan vad de än tar sig för. Visste du till exempel att Burma har nästan högst läs- och skrivkunnighet i Asien? Och att nästan alla burmeser är jättebra på engelska? När man buntar ihop burmeser, som flytt från inbördeskrigen och diktaturen i sitt hemland, mitt uppe på regnskogsklädda bergssluttningar tar det bara några månader innan saker och ting fungerar riktigt bra. Inte ens den thailändska militärens plundringståg mellan bambuhyddorna och svårsådda sandåkrar hindrar folk från att bygga fotbollsplan eller tehus eller restaurang eller ett fungerande sopsystem. Deras iver att fungera är imponerande.
  Kanske hänger allting ihop med det burmesiska folkets livssorg? Även om deras nära mördas, misshandlas, kidnappas eller plågas tycks de alltid resa sig med hjältemodigt raka ryggar. Vad som än händer kan de nästan alltid skratta och sjunga. Eller också har det att göra med att de flesta är djupt religiösa.

Mina 48 timmar i burmesiskt flyktingläger började med en full vakt, några mutor och en vägbom. När lastbilen stretade vidare upp längs med "huvudgatan" kom ingen och mötte oss. Inga barn som hoppade efter godis, inga unga mödrar med barn på armen eller äldre män som vinkade eller rökte en grön och fet cheroot. Lite senare fick vi dock en följeslagare, en mycket ung engelsklärare som tvingats ut i kriget och sedan fått en handgranat i huvudet. Nu kunde han varken prata, tänka sammanhängande eller höra, men följde oss som en ynklig men trogen hund.
  Min värd för natten bodde i en av de största hyddorna i lägret. Ett huvudrum och två sovrum byggda uppe på bambupålar. Och så kök nere på marken och toalettgrop några meter bort. Han delade bostaden med sin fru, dotter med man och två småbarn, samt några syskonbarn vars föräldrar och familj dödats eller kidnappats.
  Han visade oss runt i lägret. Jag tror att det bodde runt tvåtusen flyktingar där men mitt intryck var att det var tomt och tyst. Stängda dörrar till tillfälliga hus byggda med bambu och pressening, ett naket barn som hänger vid vattentunnan i något öppet kök medan mamma diskar plasttallrikar, skitiga hönor och magra kycklingar och så fotboll. En stor fin, tyvärr sluttande, fotbollsplan och nästan en riktig boll. Och ett glatt fotbollslag på ett tiotal unga män tappert spelandes i sina burmesiska longyis (avancerat lindad kjol för män).

I regnskogen högt upp i bergen blir det mörkt redan vid sju. Vi fick sova på golvet i huvudrummet. Efter en lång kväll med historier, kaffe och cherootrökning (bra till att hålla malariamyggen på avstånd) bäddade frun med centimetertjocka bambumattor och myggnät. Eftersom vi var gäster hölls lysröret i taket tänt extra länge - tills vi helt säkert låg bekvämt på det hårda golvet. Sedan släktes lampan och det blev - svart. Totalt svart.
  Mitt första intryck var känslan av att vara levande begraven, fast i en jättestor kall kammare. Men sedan började jag höra ljud. Först utanför hyddan och sedan mjukt mummel från ett av sovrummen som avskiljdes med tygdörr. Och så plötsligt övergick mummlet till sång. Helt fantastisk sång. På burmesiska förstås och med så mycket som fem olika stämmor. Det lät som ett porlande bubbel av finlemmade toner. Jag tror aldrig någonsin att jag hört något så vackert.

Tre timmar senare bröt helvetet lös. Skrik, folk som trampade och upprörda röster. Jag var övertygad om att det antingen var thailändsk militär eller en av den burmesiska juntans "dödstrupper"** som kommit för att bränna ner lägret. Men det var en tupp som förvillat sig de fyra pinnarna uppför bambustegen och som nu vägrade att fångas in. Min värd bad så mycket om ursäkt tio minuter senare. Han lovade att tuppen skulle ätas redan nästa dag. Och för att visa sin frikostighet lät han lysröret vara tänt resten av natten. Jättesnällt. Jag fick sova med en tröja över huvudet...


* I stängda läger får ingen, förutom flyktingarna och militären, komma in. Ofta ligger dessa läger så svårttillgängligt att ingen tar sig dit. Hur man kommer in ändå? Tja, det är en helt annan historia.

** Dödstrupperna består ofta av mycket mycket unga män som "tömmer" en helt by på folk. De som överlever en sådan attack brukar sedan under dödshot användas som bärare eller minröjare. De flesta dör efter bara några veckor i sådan fångenskap.

Gratis nyhetstjänster

Det finns en hel del bra, och ibland riktigt roliga, nyhetsförmedlande tjänster på nätet som är gratis eller så gott som gratis (du betalar genom att registrera dig med e-post).
  Eftersom att jag är en sucker på nyheter försöker jag att besöka dem så ofta det går, framför allt för att inte "fastna" vid att bara kolla nyheter på aftonbladet.se.

Här är en liten lista över bra nyhetstjänster att omedelbart bokmärka:
News online - samlar upp pressreleaser från alla möjliga håll.
Newsdesk.se - pressreleaser och nyheter.
Nyhetsportalen.se - prenumerera på andra mediers nyheter via rss.
TT - läs det i samma stund som det händer!
Today´s front pages - ettor från många hundra av världens nyhetstidningar, uppdateras dagligen.
Mediekritik - bästa sidan på nätet för att spy galla över medier och nyheter.
Expertsvar - den ultimata frågesidan om det är något, whatsoever, som du undrar över! Ofta får man svar inom 24 timmar.

Bloggstafetten - Japansk kultur

+ Det kostar ungefär 7000 kronor att flyga till Tokyo med SAS.
+ I dagsläget finns det omkring 3000 professionella serietecknare i Japan.
+ Manga utgör en fjärdedel av allt som trycks i Japan under ett år.
+ Det tar 125 minuter att se den tecknade filmen "Spirited Away" (2001).
+ Östasiatiska museets utställning "Manga - från Hokusai till Dragon Ball" har öppet till den 9 januari - och inträdet är gratis.
+ På Roppongi i Stockholm kan du få en Tekkamaki, med ål, för 30 kronor.

Min relation till japansk kultur handlar mer om drömmen till Japan - än någon riktig relation. Jag skulle till och med vilja påstå att jag lägger ner mer tid på att fantisera ihop resor till Japan, än att faktiskt "nyttja" landets kultur.
  Japan är helt klart i ropet just nu. Aldrig någonsin har väl den japanska seriekulturen blomstrat som nu, Tokyo-style in Stockholm i somras drog en hel del folk, filmen "Lost in translation" sålde ut biosalongerna i veckor, Åhléns säljer designade Mujiprytlar och vi proppar i oss sushi som aldrig förr.
  Själv möter jag japaner nästan varje dag, eftersom de gärna traskar i mina kvarter på jakt efter kultur, historik och material till bra fotografier.

Hur som helst; jag har aldrig varit i Japan, och de få ord japanska jag behärskar kan lätt räknas på händernas lillfingrar. Jag känner inte ens någon som varit där! Men allting har en början - och för mig började fascinationen för Japan med en videokassett.



Jag tror att det var hösten 1995. I min hand hade jag en importerade VHS med filmen "Ninja Scroll" (1995, Yoshiaki Kawajiri och Quint Lancaster). Jag såg filmen på familjens gemensamma video och fascinerades över att tecknad film faktiskt kunde vara för vuxna; riktig handling, riktiga repliker och framför allt ett vuxet tilltal som intresserade mig.
  Sedan den höstkvällen har jag sett ytterligare en mängd tecknat från Japan, dock inte alls så mycket som jag skulle vilja.
  Bara några veckor senare såg jag min första Akira Kurosawa-film: den fantastiska lilla pärlan "Rashômon" (1950). Den filmen drabbade mig hårdare än det tecknade. Att se film från ett land man inte kan mycket om är som att plötsligt få vistas i en regnfuktig och proppfull biosalong någonstans söder om Osaka. Att filmen utspelar sig i Japan, ja visst - men att se den var som att vara där i början av 1950-talet. Höra prasslet och mumlet från de andra i salongen.
  Men det jag fastnar mest för i den japanska kulturen är skyltar, lappar, pappersbitar, texter och annat grafiskt. Med sitt fascinerade skriftspråk finns det alla möjligheter att arbeta med udda och snygg form. Och ofta kommer den japanska skriften till sin rätt. Så enkla saker som läskburkar och godispapper kan vara ett underbart litet stycke japansk kitsch. Själv är jag väldigt förtjust i godismärket Aki-ko (fast jag misstänker att märket kanske är Thailändskt...).



Ibland känns det som att folk bara tänker på seriealbum och tecknad film när japansk kultur kommer upp på dagordningen - men Japan har en mängd bra kulturarbetare som håller sig långtlångt ifrån små flickor med stora ögon och kortkorta kjolar. Och det finns en mängd bra japanska författare.
  När Kenzaburô Ôe fick Nobelpriset 1994 köpte jag hans bok "Mardrömmen". En fantastisk historia om en desillusionerad man som lämnar sin familj efter att frun fött en hjärnskadad son. Ôe har ett spännande språk med många intressanta vändningar och tankegångar. Jag förstår att han fick Nobelpriset. Någon som däremot aldrig fick priset, fast han nominerats hela tre gånger, är den betydligt mer destruktive Yukio Mishima. Född 1925, homosexuell och med ett fingerat namn för att hans militanta far inte skulle få veta att han skrev poesi, är Yukio en av 1900-talets största japanska författare. Oerhört produktiv, poetiskt och våldsam. 1970 begick han seppuku, ett rituellt självmord. Och halshöggs sedan av en av sina vänner.
  Att jag tog hans namn till min webbplats var mer en slump. Varför inte hylla honom och hans poesi? Namnet Yukio betyder förresten "han som får som han vill". En kvinnlig variant av namnet är Yukiko - men det låter inte lika tufft!

Bra japansk kultur att suga i sig:
FILM:
"Kitchen" (1997) av Ho Yim (samproduktion Hong Kong).
"Ghost in the Shell" (1995) av Mamoru Oshii.
"De sju samurajerna" (1954) av Akira Kurosawa.

BÖCKER:
"Tid för fotboll" (1965) av Kenzaburô Ôe.
"The temple of the golden pavilion" (1959) av Yukio Mishima.
"Barefoot Gen" (1987) av Keiji Nakazawa.

MUSIK:
Dj Krush: "Strictly turntablized" (1994).
XinliSupreme: "Tomorrow never comes" (2002).
Merzbow: "Ikebana" (2003), samlingsskiva.

BÄST SUSHI I SHTLM:
Oedo på Folkunggatan.
Edo på Linnégatan.
Roppongi på Hantverkargatan.

BLOGGAR MED JAPANSK ANKNYTNING:
Joakims vackra bilder från Japan.
Johannas resedagbok.
Kims blogg med många bra bilder från Japan.
Yellowplanets dagbok om livet i Tokyo.
Japansk bloggkarta.

Här slutar mitt bidrag till stafetten. Det har varit roligt att skriva texten, och jag ser redan nu fram emot nästa gång pinnen kommer tillbaka till mig.
  Nu lämnar jag den i alla fall vidare till Chadie. När jag läser på hennes blogg känns det som att litteratur har en viktig plats i hennes liv. Hon läser mycket och har till och med en egen "bok-blogg". Eftersom jag också är väldigt förtjust i böcker och gärna läser mycket och ofta kan jag inte låta bli att fråga henne:
På vilket sätt har litteratur, och vilka verk i så fall, påverkat ditt liv och dig som människa?

Listan över den aktuella stafettordningen finns här.

Amerikansk mathelg

Trots att det inte alls var vår avsikt upptäckte Babycake och jag att maten under helgen gått helt i amerikansk stil. Och inget av det var nyttigt. Det stora landet i väst må vara ondsint och ha skum politik, men onyttig mat är de mästare på!


Mina supergoda bananpannkakor till frukost.

Stora vulgokakor.

Gott vin med, tro det eller ej, texten: "american oak aged".

Veggoburgare a la Babycake.

Ben&Jerry-glass som är som en drog. Har man ätit lite måste man ha mer!

Blogstafetten - pinnen är tagen

Så blev det dags för mig att ta över pinnen i Blogstafetten. Spännande!
  Ämnet som jag har fått av Martin är också spännande: "Relationen till Japansk kultur. Det jag [Martin] är lite nyfiken på, är vad som lockat henne att t ex ta ett japanskt nätalias."
  Mitt bidrag i stafetten kommer inte i det här inlägget (jag måste ju fundera ett litet tag på vad jag ska svara) men pinnen är övertagen och jag ser fram emot att grotta ner mig i mitt svar!

Uppdaterat: Så här ser turordningen ut i stafetten. Låt mig gärna få veta om det saknas någon på listan!

Eva, Fotboll.

Jorun, Vardagsromantik.

Patrick, Turkiet och EU.

Annica, Piratkopiering.

Peter, Israel-Palestinakonflikten (1 2 3 4 5).

Martin Vem jag är om 20 år och vilka råd jag skulle ge till mig själv i dag?.

Sanna.

Chadie.

Henrik.

Virre.

Dennis.

Steffanie.

Trueto.

Carina.

Bengt.

Jonas.

Mattias.

Emil.

Dokukändisarna pressar fram löpen

Det är old news men det tål att sägas igen: dokusåpakändisar är, måste vara, idioter.
  Av en slump tittade jag på femmans program Dolce Vita igår kväll. Programmet visade en dokumentär om hur dokusåpakändisarna försöker hålla sig kvar på löpsedlarna och media efter att deras bästföredatum gått ut. Ingen originell idé direkt, och det har säkert gjorts tidigare.
  I programmet får man följa Mikael Brinkenstiernas krogturné i Allingsås och hur han försöker få d-kändisarna att locka fram de bästa och slagkraftigaste löpen. Innan det är dags för sprit- och krogorgier uppmanar han dem att göra sitt jobb: "Jag räknar med er. Pressen kommer att vara på plats - det är ert jobb att få fram löpen", "Robban, det finns gott om utrymme för dig i helgens tidningar. Du får fria händer; gör det du gör bäst. Du får supa, visa rumparn och kräkas på folk."
  Att Brinkenstierna är idioten över idioterna råder det knappast någon tvekan om. När publiken hurrar och draget på scenen är som bäst puttar han själv ner kvällens konferencier, någon kille från Farmen, och tar plats. När folk tittar vill han ju också synas.
  Big Brother-Linda får utgöra den negativa motpolen till festerna och det glittrande livet. När hon, märkbart lågmäld, berättar om hur Brinkenstierna ringt upp henne och gratulerat till kokainlöpet som frossar i hennes drogproblem, är det svårt att inte känna sympati. Det är tydligt att han lurat henne in på en väg hon helt enkelt inte varit förmögen att avvärja sig mot. Men innerst inne vet alla att korkade kändisar har sig själva att skylla.
  Robinsson-Robban talar faktiskt förvånandsvärt öppet om livet som bästförekändis. På scenen är han sanslös; att någon ens kan tycka att hans påhitt är underhållande är en gåta. Men i en soffa, med kameran upptryckt i ansiktet, sammanfattar han sitt eget värde: "Ute bland lantisarna är jag kung. Men ju större städerna blir, desto bonnigare anses jag."
  Under helgen i Allingsås, där Brinkenstiernas krogturné hade premiär, samlas en mängd dokukändisar. De får biljetten dit betald, men får själva stå för uppehälle och mat. Som bäst kan de tjäna upp till 6000 kronor. Men efter helgen slutar lönchecken på 500 kronor, efter att kostnaden för resan dragits av. Löpsedlarna blir i alla fall två stycken. Brinkenstierna har lyckas få Aftonbladet att skriva om ett, uppenbart fejkat, nazisthot mot Robinsson-Robban och två tjejer i Big Brother har hånglat framför kamerorna.

Hemlösa allt yngre - del 1

I min stadsdel rör det sig allt fler hemlösa. De rotar bland soporna, vaggar fram och tillbaka längs gränderna och framför allt håller de till i nedgången till tunnelbanan. Den har blivit som en oas för dem som behöver lite värme och ett kalt golv, som städas varje kväll, till säng.
  Det är en stadig kvartett män som nästan aldrig blir fler eller färre: den äldre farbrorn med en röst som om han var djävulen själv, det är Kurt som under sina lite för bra dagar dansar som en tok till påhittad musik och som under sina riktigt dåliga dagar sover liggandes i sin egen urin, det är tuffingen i lång kappa och långt stripigt hår som väldigt målmedvetet och systematiskt letar skatter och det är rockaren som alltid är så hög att han nästan ser i kors.
  De är hemlös, skitiga och ser alla ut att vara antingen runt 40 eller en bra bit över.
  Med sedan några veckor tillbaka har kvartetten blivit med ung man. Han är lång och tanig, har en tunn jacka absolut inte anpassad för vinter och ibland har han bara en sko. Han ser ut som 25 men är troligtvis inte en dag över 15.
  Han utstrålar den sorg som hans mor antagligen skulle känna om hon visste vad han pysslade med. Han är så ynklig och svag att han inte orkar stå med rak rygg när han lutandes mot väggen tigger mynt med en kaffekopp i papper. Ofta sover han, mitt på golvet med stressade fötter trampandes runt honom, med jackan dragen över huvudet - blind för världen. Istället för vantar har han två strumpor.
  Var hans sko tar vägen vet jag inte. Han tycks sakna den ena kängan ungefär varannan gång jag ser honom.
  Han är den yngsta hemlösa jag sett i Stockholm och han får mig att tänka på alla dessa ungdomar som bor ute på gatorna i till exempel London. Bilder av dem liggandes i portar och gathörn, med sovsäckar runt magra kroppar och kartonger som tak. Stockholm har helt klart sin dos med hemlösa, precis som resten av världens storstäder. Men vi har fram till i dagarna faktiskt inte haft speciellt många unga hemlösa. Och även om det är förfärligt att människor tvingas leva under så svåra förhållanden och hela tiden faller igenom alla skyddsnät och paragrafer och regler och system - så har det i alla fall inte varit barn. Idag är de barn och den unga killen runt 15 i min tunnelbanenedgång är antagligen bara toppen av ett växande isberg.

Oavsiktlig vänsterpress?

Man kan knappast anklaga min tidning för att vara politisk - i alla fall inte avsiktligt. Men det är ju trots allt en affärstidning, vilket på ett eller annat sätt knappast gör den kommunistisk eller ens ett uns åt vänster.
  Jag skulle säga att kärnläsaren för tidningen tjänar lite för mycket, äger lite för många prylar och har en lite för högt uppsatt tjänst. Den är för farbrorn i kostym, som åker till London på affärsresa, som vi skriver - oftast.
  Därför känns det extra kul att arbeta med det nummer jag slitet med just nu. Det började med ett bildmöte vi hade för en månad sedan. Hur bildersätter man en väldigt lång och teoretisk text om trendutvecklingen på marknaden? Inte lätt - man vill ju inte gör det för fånigt övertydligt. Men så bläddrade jag bland mina böcker i bokhyllan och fastnade vid den om ryska filmaffischer från 30-talet.


I stället för slipsar och gubbar.

Och där satt den. Givetvis illustrerar man ett reportage om positiva trendutvecklingar med härlig, rysk, upp till kamp-anda. Ni kan se det framför er; tåget som kommer instörtande från höger i bild, arbetaren på fältet som sliter med hackan och de lyckliga barnen i hörnet med rosetter i håret och halvdrogade leenden. Allt i röda, grå och svarta färgtoner.
  Om slutresultatet blir bra vet jag inte. Jag har fyra dagar till på mig att rodda ihop det - men det är ett väldigt roligt material att jobba med som konstrast till alla slipsgubbar och leende chefer.

Mblog åt skogen

I tisdags hände det som bara inte får hända. Jag traskade in på min blogg för att kolla att allt var som det skulle. Men inget var som det skulle vara.
  Sidan visade "Not Found" och det var tomt. Ok - tänkte jag - ingen panik. Sidan ligger nere och det är nog ingen fara. Men katastrofen var ett faktum.
  För att ens komma åt mina tidigare inlägg och mina arkiv är jag tvungen att betala 35 dollar direkt till mblog. Via paypal. Ok att paypal kanske är att lita på, men mblog verkar inte lämna några garantier. De säger bara kort och gott, vill du hämta hem arkivet för yukio, lämna visakortnummer via paypal.
  Bara för att testa ser jag vad de säger om jag vill hämta upp akrivet för putteluttyukiosblogg. "Lämna visakortnummer". Det finns inte, och har aldrig funnits, någon blogg med namnet putteluttyukiosblogg. Men sätta in pengar till mblog, det kan man göra ändå.
  Därför lever nu yukio.se under lite nya former. Mina filer lägger jag numera på egen server, och jag gör det genom Bloggers gratistjänst. Om Blogger plötsligt dör, precis som mblog, har jag i alla fall mina filer på min server. Skönt.
  Jag är inte säker på att allt fungerar som det ska med pingar hit och rss dit och atomer och reloader. Men jag gör mitt bästa för att få ordning på det. Jag ber om ursäkt redan nu för dubbelpingar och andra misstag.

Så, välkommen tillbaka till www.yukio.se/blog/index.html

Ingen tidrapport ingen lön?

Nu tror jag nog att min arbetsgivare håller på att få spatt. Enligt ett mail som just skickades ut till alla anställda står det, angående att lämna sin tidrapport i tid: "Missad deadline innebär att betalning sker nästkommande månadslön."
  Är det lagligt?! Får man, i Sverige, undanhålla en anställd dess lön för att denne inte lämnat in ett excel-ark i tid? Vad jag vet står det ingenting om det i mina anställningspapper.
  Det finns ju så mycket som kan gå fel - min närmaste chef, som ska skriva under tidrapporten, kan ju bli sjuk. Eller som förra månaden, när han råkade lägga rapporten i fel postfack. Det kan ju få sanslösa konsekvenser. En månad utan lön och man har kronofogden och betalningspåminnelser upp över öronen.

Testinlägg i nya bloggen

Testinlägg i nya bloggen.

BOKLISTA 2005

Lästa böcker januari
Berättelsen om Pi av Yann Martel
Betyg
Det här är en fantastisk liten pärla om en indisk pojke som efter ett skeppsbrott tvingas driva runt i en livbåt på öppet hav, i över ett halvår. Som sällskap har han endast en gigantisk och mycket hungrig bengalisk tiger.

Svart Eko av Michael Connelly
Betyg
xxxx

Lästa böcker februari
Svart is av Michael Connelly
Betyg
xxxx

Dockmakaren av Michael Connelly
Betyg
xxxx

Lästa böcker mars
Hopplös och hatad av alla av Toby Young
Betyg
xxxx

Kulturtipset

Här finns alla mina kulturtips samlade på en sida.


VECKA TRETTON

Det blir ett kort och försenat kulturtips för förra veckan. Mycket att göra på jobbet just nu. Hur som helst, förra veckan var det en del premiärer som helt klart måste uppmärksammas.



1. FILM - The Life Aquatic with Steve Zissou är en film som det vore nästan olagligt att inte se. Själv har jag biljetter bokade först nu på fredag, men jag är övertygad om att den kommer att vara totalt skitbra. Ingen lär ju ha missat storyn vid det här laget; Steve Zissou är en undervattensfotograf (baserad på Jacques Cousteaus liv) som stöter på problem ovan havsytan (hans bästa kompis blir uppäten av en haj, hans försvunna son (kanske i alla fall) dyker upp och hans ärkefiende är honom på spåren samtidigt som arbetet med Zissou kanske viktigaste film hittills ska dokumenteras av en mystisk reporter). Rollistan är suverän: Bill Murray som Zissou, Owen Wilson som den försvunna sonen, Anjelica Huston som fru Zissou och Jeff Goldblum som rivalen.
  Wes Anderson (regissören) är geniet bakom filmer som The Royal Tenenbaums (2001) och Rushmore (1998). Han tar helt klart tid på sig mellan filmsläppen, men när det väl kommer något är det värt att 1. se filmen på stor fin biosalong med klassiskt snitt och 2. köpa dvd:n för omtitt och extramaterial i lugn och ro.
  Och jag måste påpeka att Bill Murray verkligen har stigit i graderna i mina ögon. Från den där lite flamsige och trinde Dr. Peter Venkman i Ghostbusters (1984), till rejält bra roller i bland annat Lost in Translation (2003) och The Royal Tenenbaums.

2. TV – Desperate Housewives hade premiär förra tisdagen och har ju föregåtts av en rejäl annonskampanj. Här i Stockholm har i princip varje utomhuspelare och t-banestation varit klädda av antingen välklädda hemmafruar eller dito med djävulshorn och eldsflammor.
  Själv blev jag inte så imponerad till en början, men antagligen var mina förväntningar lite för höga. Men jag ska inte alls ge mig på att döma ut kvinnorna på Wisteria Lane riktigt än - serien är ju klart över snittet på liknande amerikanska produktioner och första avsnittet lovar, om inte fantastiskt, så i alla fall småsmart och underhållande.

3. WEBB – Kultur1.se öppnade i dagarna sin webbplats. Deras mål är att vara ”den främsta källan till kultur i Sverige - en övergripande kulturportal som dokumenterar, distribuerar och arkiverar det som händer i svenskt kulturliv...” Om de lyckas återstår att se, men hittills är webben rätt imponerande. Främst verkar krutet ligga på en gedigen länksamling, men i sommar kommer både ett webbmagasin (Magsine1) och kulturforum. Ska bli spännande att se hur webbplatsen utvecklar sig.


VECKA TOLV
Kulturtipset den här veckan är animerat, framför tv:n och härligt kaffedoftande. Massor av mys i soffan i väntan på de riktiga vårvibbarna, med andra ord. Men allt är inte frid och fröjd, vad du än gör den här veckan får du absolut INTE sätta på Mobys nya skiva!



1. KAFFE - Barista Cup 2005 är avgjord. Härrom veckan utsågs Charles Nystrand från Helsingborg till årets barista. Vinnarkaffet låter helt klart riktigt gott; tillagad av mjölk som reducerats, citronsocker och espresso. På med mjölk smaksatt med den exotiska tonkabönan från Venezuela och sedan pudrad med mald tonka. Drinken dekorerades med syltad citron-zest. Juryns motivering lyder: "Årets segrande barista var den enda som skänkte en tanke åt kaffefarmarnas förhållanden – och dessutom skapade han den mest exotiska signaturdrinken i tävlingens historia."
  Precis som förra året tog inte mina favoritbaristas på Non Solo Bar hem finpriset. Dock vann Solos Nebo Uskokovic Beige Award, det vill säga svenskt mästerskap i caffè latte - och det är ju inte heller så illa (se bilden).

2. FILM - The Incredibles släpptes på dvd i veckan. Givetvis är filmen ett fyverkeri i bra animation. För mig som kan väldigt lite om tekniken är det fantastiskt att det går att animera på det här sättet; eld, vatten och till och med Mr Incredibles plyschtrikåer ser suveräna ut. Framför allt imponerar de snabba scenerna, typ biljakt och liknande, en hel del på mig.
  Både Craig T. Nelson och Holly Hunter gör finfina röster åt huvudkaraktärerna. Och jag tror att man nog bör se filmen på originalspråk, jag är lite skeptisk till Allan Svensson och Ewa Fröling.
  Trots att filmen lanserats som barnfilm fungerar den att se som vuxen. Det blir aldrig riktigt spännande, eller riktigt roligt - men underhållande. Karaktärerna är mycket väl genomarbetade och storyn rätt smart.
  Det är uppenbart att filmen kommer att följas av en massiv leksaksförsäljning. Lite trist, men å andra sidan kommer det i dessa tider av lejonkungar och prinsessor så sällan riktigt bra tecknad film. Frågan nu är givetvis: när kommer tvåan?

3. TV - Studio Pop drog igång igår, onsdag. För min del ett mycket efterlängtat program. Per Sinding-Larsen är som vanligt en strålande bra, och bekymrad, programledare som skickligt lotsar sin panel genom så skilda ämnen som Beppes nya samlingsskiva och nakna basister. Eftersom jag inte är speciellt intresserad av Kent är Jocke Berg, som gäst, rätt trist. Även om intervjun lyckas hålla sig en rejäl bit från vad som kan räknas som standard vid ett nytt skivsläpp.
  Panelen består av en rätt kul samling power-tjejer; Cosmopolitans Jonna Berg, P3:s Karin Magnusson och The Concrete trummis Lisa Milberg. Men ack vad jag saknar Susanne Ljung.
  Hur som helst så vittnar premiäravsnittet om en underhållande musik-tv-vår.

SE UPP FÖR - Mobys "Hotell" som låter riktigt riktigt illa. Vad har hänt med min all time- favoritbloggare?? Inte nog med att skivan suger rejält, han har dessutom mage att släppa en dubbelskiva! Riktigt obegripligt är också att mannen bakom den genialiska "That's When I Reach For My Revolver" släpper en sådan urtöntig sexmysare som "I Like It". Skäms!


VECKA ELVA
Det är dags för ett nytt kulturtips, den här gången blir det lite syntpop och en del hajar utblandade med den absolut godaste drinken just nu.



1. FILM - Open Water (Chris Kentis, 2003), som nyligen släppts på dvd, är en så bra film i teorin - men tyvärr inte alls lika bra hemma på tv:n. Eftersom filmen är inspelad med digital filmutrustning gör den sig helt klart bäst på dvd, varför den bara gick på bio i några få veckor. Handlingen är gastkramande otäck: de unga paret åker på en efterlängtad semester och bestämmer sig för att åka ut och dyka. Tyvärr kommer de ifrån sin dykgrupp och på grund av ett missförstånd blir de aldrig inräknade när det är dags för båten att åka hem. Kvar på det öppna havet flyter paret i sina våtdräkter. Tjejen kan givetvis inte låta bli att dricka saltvattnet och killen skär upp ett sår på benet som rätt snabbt börjar dra till sig hajar.
  Filmen är Chris Kentis andra och både han och de helt okända skådespelarna känns nya och lite osäkra. Mer lågbudget än så här kan en film nästan inte bli, antagligen inspelad över ett veckoslut på en strand utanför LA. Men manuset är bra och det skulle inte förvåna mig om någon Hollywoodgigant snappar upp det och gör en storslagen skräckfilm a la Hajen inom kort.
  Jag skulle tro att alla med någon form av hajskräck, eller rädslan för öppet vatten och att inte veta vad som finns i djupet, kommer att sitta gömda bakom en soffkudde under hela filmen. Att Chris Kentis med fru och barn lyckades överleva tsunamikatastrofen i julas ger dessutom filmen ett lite otäckt skimmer.

2. MUSIK - Erasures nya Nightbird (släppt jan 2005) är en vacker lite pop-pärla. Kanske lite mindre glad än vanligt, Andy Bell kom ju ut för några månader sedan och berättade att han är hiv-positiv (en sjukdom han visserligen burit i några år). Det här är inte någon fartig skiva som kommer att bli en klassiker på dansgolvet, den känns mer vuxen - mogen. Texterna är starkare och om man, vilket kanske inte är givet för en grupp som Erasure, faktiskt läser igenom dem så förstår man rätt snabbt att Bell inte bara kläcker ur sig rader som : "Oh l’amour, broke my heart" med sentimental röst.
You wrap me up in love a colour so sublime
Goes to where I hurt the most and takes it all away
You really know me more than I even know myself
Ur låten "Because Our Love Is Real", som är en given singel och en av albumets bästa låtar.

3. DRINK - Juicy Fruit* är lite av den perfekta drinken. Den är inte någon klassiker som en välblandad Dry Martini, men inte heller fruktvulgär som en Piña Colada (som visserligen är en mycket god drink).
  Det här behövs:
* 1 cl De Kuyper Butterscotch (nr 80165)
* 5 cl Vaniljvodka, tex. Cariel T & Q (nr 50)
* Passionsfrukt, lime, citron och mynta
* Mörkt Muscovadoråsocker
* Krossad is och sugrör
Fyll ett glas med bitar av lime, citron, mynta och socker. Muddla så att så mycket fruktsaft som möjligt pressas fram. Fyll på rejält med krossad is och häll sedan över vodkan. Gröp ur en passionsfrukt och blanda ut frukten i drinken. Toppa med butterscotchlikören. Servera med en myntakvist och två korta sugrör.

BUBBLARE - "The Hitchhiker's Guide to the Galaxy" har premiär i USA i slutet av april och bör väl komma till Sverige några veckor senare. Håll utkik! Uppdaterat: Filmen har premiär först 27 juli, enligt bio.nu. Tack Dennis för tipset!

* Det här receptet har jag fått från restaurangen Grill i Stockholm. Vad jag vet finns det andra drinkar med samma namn.


VECKA TIO
Inspirerad av Barseblogs tisdags topptre-lista funderar jag på att införa en liten kultur/nöjes topptre*, ungefär en gång i veckan. Lite musik, lite film, någon bok, kanske en teaterpjäs och så vidare. Viktigt är dock att det är aktuellt just nu.



1. MUSIK - Cabaret Noir är en fransk duo med sångerskan Barbara de Dominicis i spetsen. Musikaliskt låter de ungefär som en blandning mellan poppig bossa och jazz. Det är mjukt och mycket mycket vackert. Med bara ett album ("Cabaret Noir", 2005, bolaget Schema) bakom sig är det tydligt att det här är en grupp som inte spottar ur sig plattor. Varje låt tycks så uttänkt och fungerar nästan som ett modernt soundtrack till nutida film noir. Skivan kan vara svårt att få tag i här i Sverige, men går lätt att köpa via webben.

2. DANS - Cullbergbalettens "Live", Dansens hus. Med lika bedövande vacker styrka, som Johan Ingers "Nytt verk", är Linus Tunströms "Dödsbo" hänsynslöst svart och cyniskt. I en lägenhet (den döde är troligtvis en ung man) försöker tre män och fyra kvinnor att bearbeta sin sorg utan att ge det minsta sken av svaghet. För att själva slippa känna efter ger de sig på varandra (både med våld och sex) i ett kamp där bara det starkaste sinnet överlever. Vad som i en början ser ut som en välklädd likvaka urartar snabbt till ett gäng vitklädda patienter på ett sinnessjukhus. Kläderna och inredningen faller sönder i takt med att dansarna allt mer utmattat försöker ta livet av varandra.
  Timme två, "Nytt verk", av Cullbergbalettens föreställning är raka motsatsen. Med monoton, men mjuk, musik vandrar dansarna runt en stor monolitisk mur som ständigt är i rörelse. Då och då frigör sig en dansare eller ett par ur massan. Hela scenen går i blå, bruna och lila färger. Det är givetvis mycket vackert, men bitvis totalt omöjligt att förstå.

3. FILM - Closer. Det här är utan tvekan vårens absolut jobbigaste film. Alla som någonsin varit i en relation, hur bra och många rosa moln det än finns, kan inte undgå att må dåligt. I centrum står två par som i olika turer och omgångar plågar, älskar, bedrar och överger varandra. Allt kryddat av en sanslöst ful och grov dialog. Givetvis är det en vacker och smart film, vad annat kan vi vänta oss av Mike Nichols - mannen som gjorde "Catch-22" och "Angels in America"? Och givetvis gör både Natalie Portman och Jude Law några av sina aboslut bästa roller.

* De har inte någon inbördes ordning.