Sexdryck i mataffären?

I dagarna lanseras drycken Nexcite, som ska ge den som är sugen lite extra "fizz" i magen innan det är dags för sängmys. Drycken innehåller bland annat ämnena guarana, ginseng, damiana och maté. Hurvida de gör dig roligare i sängen är väl tveksamt. Att liknande drycker, som Redbull, var farligt tillsammans med alkohol är väl numera ett välkänt faktum.
  Nu hoppas företaget på att få börja sälja drycken i vanliga mataffärer. Tidigare har de funnits på en del barer och kaféer eller i vissa sponsrande sammanhang. Varför inte köpa lite sexdryck tillsammans med morgonmjölken och göra frugan på extra gott morgonhumör? Jojo...
  Dessutom ska Nexcite nu släppas i två så olika länder som Israel och Filippinerna. Vad har vi svenska konsumenter gemensamt med dem, undrar jag genast?
 Bakom dryckens nya annonskampanj står bland annat den gamla pinupräven Dominika Peczynski. Som symbol för Nexcite har hennes byrå Mafisio valt pigga och röda kaniner.
  - Kaninen är en välkänd symbol för kärlek för många människor, säger Monica Rab, som är vd för Nexcite, till Resumé.
 Nåja, kärlek vet jag inte men "pippa som en kanin" har jag hört förut.


Sexdryck för den som är trist i sängen?
Eller kanske för den som är törstig efter sängen?

Firefox omöjligt att surfa med

Jag förväntar mig alltid hög standard på tjänster jag använder dagligen; tunnelbanan i tid, gatlyktor som lyser, toapapper som aldrig tar slut på jobbet eller att telefonen fungerar. Det är små självklarheter i vardagen som jag helt enkelt skulle bli förbannad om de slutade att fungera.
  Jag har givetvis högre krav på det jag betalar för (bussen) än sådant som jag mer eller mindre får nästan gratis (biljettbokningen hos ticnet).
  För mig är internet gratis. Jag betalar givetvis för bredband, men webbläsare är än så länge "kostnadsfria", som det heter. Därför brukar jag inte gnälla eller muttra när IE bråkar eller Netscape visa frames på ett konstigt sätt.
  Men nu är jag förbannad! Innan "stabila" Firefox släpptes hann jag surfa med betaversionen i ungefär en månad. Sedan kom den riktiga versionen och alla här på jobbet uppmanades att byta. Men ärligt; det var ett jävligt dåligt nedbyte.*
  Jag vet att Firefox är gratis, men så hypad som läsaren är förväntade jag mig faktiskt mer. Jag måste erkänna att jag inte vet mycket om brandväggar eller maskar eller virus eller annat - jag tror på idén att så länge jag inte öppnar eller laddar hem något okänt så är jag säker (dumt? ja) - så i den frågan vet jag inte mycket om Firefox.
  Men när det kommer till vanlig hederlig surfning då är jag lika krävande som en elitidrottare. Jag surfar fort och mycket. Jag parallellöppnar mängder med fönster och hoppar fort mellan webbplatserna. Jag vill helt enkelt komma runt bland informationen ungefär som när jag bläddrar fort i en tidning. Skummar rubriker och länkar, värderar sidan och stänger ner om det inte verkar intressant.
  Exempel: just nu letar jag bra krogar i Paris för nyårsmiddag. Jag skulle aldrig kunna söka info genom att öppna en sida, låta den ladda fram, läs texter och sedan gå vidare på nästa sida. Istället öppnar jag femton olika webbplatser och skummar några av dem medan de andra laddar fram, medan jag söker via två eller tre olika sökmotorer. Det kanske låter knäppt - men jag är för rastlös för att ta en sida i taget.
  Hur som helst, Firefox kan på intet sätt jobba i samma hastighet som jag. Aldrig förr har jag varit med om en webbläsare som hänger sig så ofta, fastnar i laddningsloopar, bråkar och surrar. Jag blir tokig!
  Jag är övertygad om att Firefox egentligen är en förklädd pensionärsläsare för de som vill ta allting väääldigt långsamt och försiktigt. Varför låta en sida öppnas i nytt fönster på 1,2 sekunder när det kan ta 14?
  Själv håller jag mig till trista och fula IE, tills ungdomarna på MIT kommit fram med någonting bättre - som gärna får fortsätta att vara gratis.

*Givetvis har jag testat Firefox på olika slags uppkoppling och olika datorer. Kanske är det bara hederlig "skit bakom spakarna?"

Din blogglista säger vem du är

När jag började blogga för några månader sedan hade jag ingen aning om att bloggning faktiskt kunde vara en social grej. Att surfa runt bland olika bloggar och skriva något i kommentarrutan är ju ungefär som att gå förbi och säga hej. Det är socialt, fast på ett rätt knepigt och twistat sätt.
  Den senaste tiden har jag tittat lite extra på vilka andra bloggar som en viss bloggare länkar till. Det brukar ju sägas att om man tittar i någons kylskåp (eller bokhylla?) så säger det något om vem personen är - innerst inne. Jag har en fundering om inte samma sak gäller en bloggares så kallade blogglista?
  Johnny på Stationsvakt skrev nyligen en post om att han vill hålla sin lista kort, bara tio namn - och att han lider lite över det. Det finns ju så att säga fler bra bloggar än tio. Men jag tror att han kan ha en poäng med sin korta lista.
  Dock är ju en blogglista kittet som håller Bloggsverige samman. Hur ska någon hitta min blogg om den inte länkas till någonstans ifrån?
  Det som slår mig är att om jag surfar mellan bloggar via folks blogglistor så hamnar jag för det mesta på samma bloggar omigen. Det blir som små nät som spänner mellan som minst två tre bloggar och som mest ett tiotal. Folk länkar till polaren liksom.
  Kanske är det till och med så att vissa bloggare länkar till bloggar som "måste vara med". Säkra kort som visar att man är en bloggare med bra koll på andra bloggar? Att man inte missat blogg-giganterna så att säga?
  Själv är jag rätt hård i min blogglista. Jag uppdaterar den ständigt. Jag har tex. plockat bort bloggar som jag inte längre läser, bloggar med stark politisk färg (som inte överensstämmer med min) eller bloggare som skriver och tycker saker jag inte kan stå för. Med andra ord censurerar jag min lista så att de bloggar som ligger där på ett eller annat sätt påminner om min (även om de själva kanske inte alls skulle se någon likhet).
  Sjävklar är det ingen fel i att länka som många gör; man ska pusha för bloggar man gillar. Men risken är väl kanske att vissa bloggar aldrig når fram. Ok, de kan "hävda sig" via tex. intressant.se. Skiva ett inlägg om sex och bloggning ("Så har du sex via din blogg" ?) och komma högt på topplistorna.
  Kanske ska man (jag) bli lite modigare och våga stoppa in nya och oprövade bloggar i min lista? Ungefär som att jag skulle lägga en bunt selleri i kylskåpet eller peta in en bok om knyppling i bokhyllan?

Lapparna som styr mitt liv

Jag tror att jag är beroende av lappar. Jag har alltid massor massor av lappar. Mitt skrivbord på jobbet är fullt av dem. Gula post-it-lappar, fasttejpade lappar, utrivna lappar som ligger löst. De är överallt!
  Min väska är full av lappar, mina fickor är fulla av lappar. Jag har dem helt enkelt överallt. Ibland kastar jag alla lappar jag ser, bara för att rensa lite. Men det tar bara några dagar innan de är tillbaka. Ibland misstänker jag till och med att det är samma lappar som kommer tillbaka - bara för att jävlas.
  Jag tror inte att det beror på att jag har dåligt minne, för det är egentligen inga klassiska minneslappar (typ inhandlingslista) jag använder. Även om jag ju givetvis skriver lapparna för att inte glömma bort vissa saker. Nåja.

Här är i alla fall min lapplista topp 5:
1. Mina CMYK-lappar. Jag skriver upp mängder med färgblandningar på lappar på jobbet. Ljusblågrön: 75%, 11%, 25%, 3%. Sådant vill man ju inte glömma bort!
2. Shoppa-skivor-lappar. Så fort jag varit inne på en musiksajt brukar jag skriver ner artister eller album som jag vill köpa. De lapparna brukar bli liggande ett bra ta - utan att någon skiva köps...
3. Typsnittslappar. Jag har flera hundra typsnitt i min dator, med de mest knasiga och ologiska namn. Favoriterna för stunden hamnar på lappar - så klart.
4. Telefonnummerlappar. Jag har det lite osmarta systemet att skriva upp telefonnummer på post-it-lappar som jag sedan klistrar in i min kalender. Smart när man ska byta kalender vid nyåret, men det blir väldigt många lappar.
5. Bussavgångslappar. Om jag ska åka buss i stan brukar jag skriva upp aktuella bussavgångar på lappar att ha i fickan. Det är främst för att jag ska kunna ta den absolut senaste bussen innan det finns risk för att bli allt för sen.
Bubblare: CSS-kods-lappar, bild-storleks-lappar,
möteslappar, Pantonelappar.

Hur gör alla andra? Har de också sina liv fulla med lappar? Eller är det bara jag som tycks ha mitt minne på lapp istället för i skallen?

Woven hand så nära gud

David Eugene Edwards är en väldigt mager man. Smal på det där nästan lite sjukliga sättet. Men som den äkta rocklegend han är kan han konsten att klä sig: smala jeans och mycket tight skjorta. Han är helt enkelt helt strålande snygg. Ansiktet är fårigt och de blå ögonen intensiva. I söndags fick vi tyvärr inte se hans blonda kalufs eftersom han valt att ha på sig en tussig ryssmössa.
  Han säger inte mycket. Muttrar ett "hi" och klassikern "thank you for clapping". (Vilket också blivit titeln på den väldigt gedigna fansajten.) Men ingen har bett Edwards att säga så mycket - han ska helt enkelt inte prata utan sjunga. Och det gör han som sänd från gud.
  Och gud är närvarande genom hela spelningen. Namnet Woven hand (Edwards soloprojekt när han inte jobbar med gruppen 16 Horsepower) kommer förresten från symbolen där man knäpper sina händer i bön. Uppvuxen med en far som är pastor vet Edwards allt för väl vad han sjunger om. Under textraden "We are at war with him" lyfter han till och med sina tunga ögon upp mot den vackra kristallkronan som vibrerar i Södra teaterns välvda tak.
  Med bara två gitarrer (var av den ena är en vacker blodröd Gretsch), en banjo, en uppsjö olika effektpedaler och en enormt begåvad komptrummis lyckas Woven hand spela tills håret reser sig i nacken. Edwards andas in i den ena av sina två mikrofoner, den som ger en raspig effekt, och trummisen drar med sin trumpinne längsmed cymbalen så att det låter som en järngrind som slår i vinden. Det är country, det är rock, det är blues men framför allt är det rötterna från sydstaterna.
  Med sin magra vibrerande kropp (nästan spasmisk skakande) stampar Edwards i golvet i takt med minimalistiska trumljud. Fingrarna flyger över banjon och publiken håller andan under hans sanslöst vackra version av 16 Horsepowerlåten "Straw Foot".
  Allt har ett slut och Edwards reser sig från sin höga pall, kopplar förstärkaren ur sin Gretsch och vänder ryggen mot publiken och applåderar mot mörkret längst bak på scenen - som för att tacka den högre makt som varit med honom under spelningen.

Svd goes "gueer"?

Är det jag som har noll koll på begrepp eller heter det inte "queer"?

Måndagsfemma

Eftersom jag, uppenbart, inte har så mycket att säga längre väljer jag att svara på några lustiga frågor istället. Söndagsfemman är som ett litet syskon till Fredagsfyran - och frågorna är lättsammare. Vilket faktiskt passar väldigt bra en måndag när man har förmycket att göra på jobbet!

1. Vad är det första jag troligen skulle irritera mig på hos dig?
Att jag slänger inte alls snoriga snytpapper överallt.

2. Vilken av dina ovanor/egenheter skulle jag först börja tycka är lite gullig?
Att jag vill hålla dig i handen - vad vi än gör.

3. Vad skulle jag få lyssna på till frukost?
Vad du vill - jag hinner aldrig äta frukost på vardagar. Under en helgfrukost skulle du nog få lyssna till mig som babblar, eller Frank Sinatra på hemmet strålande snygga TEAC X-1000R.

4. Vad skulle jag aldrig hitta i ditt kylskåp?
"Riktigt mat", eftersom jag i princip bara har olika slags kryddor och vitt vin i mitt kylskåp.

5. Du är i ena rummet, jag är i rummet vägg i vägg, pruttar du?
Vem är du?

Paranormal fyra

Jag har varit lite dålig på att svara på fredagsfyror de senaste veckorna. Ändring på det! Så här kommer nu temat för vecka 47: paranormalt.

1. Tror du på ett liv efter detta?
Jag vet att det är ett urtrist svar, men jag tror på att leva vidare genom sin familj och sina vänner. Jag skulle gärna vilja tro på att själen består av någon slags energi som kan fortleva på egen hand. Men jag vet inte... vad skulle man göra för nytta i form av lite energi? Annat än att se till att pendeltågen går igång igen efter strömavbrott på grund av lite snö i november?

2. Har du själv varit med om något du inte kan förklara
med förnuftet?
Nej. Eller, det händer ju rätt mycket som man absolut inte kan förstå - allt ont i världen tex. Men inget som jag skulle kalla paranormalt. Dock har jag hört historier från vad jag tycker är trovärdiga personer som berättat om både möten med spöken och aliens.

3. Anser du att parapsykologi tillhör en gren av
den vetenskapliga sfären?
Inte än. Inte nu. Å andra sidan kanske forskningen inom området inte blir seriös förens den är helt accepterad?

4. Universum - är det oändligt? Vad är din tro?
Mm, kittlande tanke. Någonting som faktiskt fysiskt kan vara oändligt? Jag tycker att idén om det krökta universumet är rätt intressant; att man tillslut hamnade där man började och allt går runt runt och kommer igen. Det sägs ju dock att universum expanderar genom så kallad mörk energi, vilket visserligen inte motsäger att rymden är krökt.

Frysskador sätter sig i psyket

Jag har alltid varit frusen av mig. Stora sockor och tjocka tröjor. Mössa på nästan in i april och halsduk inomhus. Jag huttrar av minsta lilla och har under vintern alla element inställda på 25 grader eller mer.
  I min familj har min frysfrossa alltid varit lite av ett skämt. Det har fnissats åt mina tjocktröjor när andra sitter i linne, eller att jag har vantar i juni. Mina föräldrar brukar säga att andra mammor och pappor tjatar på sina barn att de ska klä på sig när de ska ut. Till mig har de alltid sagt: "Men ska du verkligen ha mössa på dig? Inte behöver du vinterjacka i maj? Ta av dig halsduken!"
  Efter år av kyla har min familj dock börja acceptera att jag alltid fryser. Min mamma har tex alltid sockor och tjocktröja redo när jag ska hälsa på.
  Att jag alltid fryser har dock inte påverkat min inställning till vintern. Jag älskar att vara ute i snö och har inga som helst problem med minus 30. Det är kylan inomhus som jag har så svårt för.
  Med åren har jag utvecklat små knep för att hålla mig varm, förutom de självklara som att klä på sig.
1. Filt runt magen och ryggen värmer väldigt bra om man tex. sitter framför datorn och jobbar. Linda filten ungefär som en sarong.
2. Halsduk inomhus värmer faktiskt hela kroppen.
3. Bada badkar. Så fort jag kommer hem och det varit riktigt kallt ute, eller är för kallt inomhus, brukar jag bada badkar. Det värmer i timmar.
4. En kopp varmt vatten. Inte för att dricka, utan för att då och då hålla i händerna, medan man tex. kollar på tv.
5. Kroppskontakt. Lura ner sambon i sängen och lägger händer och fötter på hans/hennes mage eller rygg. Både värmer och är mysigt.

Jo, det här kan kanske tyckas lättsamt och nästan lite fånigt. Alltså, alla fryser ju inomhus lite då och då och överdriver jag inte liiite?
  Kanske. Nu när det är höst och snart vinter har jag dock funderat en hel del på varför jag alltid är så kall. För några dagar sedan pratade jag med min mamma om det och då kröp det plötsligt fram... Under mitt första år i livet fick jag ofta sova middag utomhus i barnvagn. Rejält påklädd förstås. Jag vet inte om det var fler barn som också gjorde det, men varje dag på dagis låg jag en stund och sov i vagnen. Men en dag glömde personalen på dagis bort mig. När de upptäckte det hade jag legat ute i flera timmar. Illa, så klart. Det som var värre var att de hade glömt att klä på mig ytterkläderna. Så vad hittar de i vagnen - en sovandes liten baby som håller på att bli helt blå av kylan.
  När jag tänker på det så känns det ändå rätt bra. Jag har faktiskt rätt att bära mina vantar och halsdukar på midsommarafton om jag så vill!

HL2 - älskling, äntligen är du här!

Äntligen är du här! Inte Seinfeld på dvd, inte SATC-boxen i knallrosa. Inte ens vintern är här än. Men Half Life 2... ack, älskling - vad jag har väntat på dig!
  Det är långt över ett år sedan som de första ryktena om att spelet skulle släppas dök upp. Sedan dess har turerna varit många. Med bara några månader kvar till release så fick någon tag i vad jag tror är koden till själva motorn i spelet. Jag vet inte vad det innebär - men det fick till följd att Valve drog åt sig varenda molekyl av HL och envist drog ut på släppet.
  Och det har väntats och gnällt och suckats och stönats. Men Valve vägrade att släppa till. Men idag - nu - är det dags. Nu ska spelet finnas ute i butikerna.
  Jag känner mig nästan lite julaftonsyr och vet inte vart jag ska ta vägen. Vad gör jag här på jobbet egentligen!? Tänk om spelet tar slut!?


Världens bästa spel just nu?

Mitt första möte med Half Life (ettan alltså) måste ha varit julen 1999. Den vintern hade Babycake lånat några riktigt fräcka högtalare till datorn med surround och kraftfull bas. På den tiden, och för mig, var det fantastiskt. Half Life kommer verkligen till sin fulla rätt när ljudet är på topp.
  Jag tror att jag spelade HL i tio timmar i sträck de första nätterna. Händerna var alldeles kalla och stela och ögonen svullna och röda (tja, ungefär som efter en helt vanlig arbetsdag). På nätterna, de jag sov alltså, drömde jag konstiga drömmar om trånga gångar fyllda med slem eller tommar stora vattentankar fulla med monster. För mig har alltid världen i HL varit min absoluta mardröm - och att få interagera i den är underbart.
  Den här gången är tappre Gordon Freeman tillbaka för att rädda jorden från de utomjordingar han släppte lös från Black Mesa, i ettan. Det här kommer att bli ett helt fantastikt äventyr - det är jag helt övertyga om! Att det dessutom verkar som att de svenska spelbutikerna är överens om priset 399 kronor gör ju knappast saken sämre.
  Så jag måste fråga mig själv igen: vad fan gör jag här på jobbet!? Jag måste sjukskriva mig!

Skandia gör fel - igen

Igår kväll såg jag Skandias nya reklamkampanj på tv. Det är en man som vaknar, äter frukost och åker till ett Skandiakontor. Och under hela morgonen hittar han små påminnelselappar med texten: "Med vårt rykte har vi inte råd att göra fel".
  Jag vet absolut inget om vad Skandia har för rykte just nu; om företaget gör bra eller dåligt ifrån sig. Och jag vet inte heller om de gjort väldigt många pinsamma misstag under det senaste året.
  Men reklamsnutten säger mig i alla fall en sak; Skandia har ett väldigt skört rykte, för de har helt enkelt inte råd att göra fler fel. Troligtvis har de så få kunder kvar att de kommer att förlora de sista om de gör bort sig igen. Eller också är ekonomin så ansträng att ett fel till gör dem helt bankrutt.
  Hela kampanjen känns som ett stort misstag. Någon har tänkt fel. Varför bygga en hel kampanj på att man är dålig?

Så här säger dock Skandias marknadschef Helena Rumén till Resumé: "Det här är en jätteviktig satsning för oss. Vi vet att vi har ett dåligt rykte och vi vet att folk har varit förbannade på oss. [---] Vi vet att vi måste bevisa oss för att få ett förtroende igen."
  Hon fortsätter: "En kampanj löser inte alla våra problem, men det bidrag förhoppningsvis till det vi vill åstadkomma. Vi öppnar upp, vi vill kommunicera och prata med vår omvärld igen."
  Jo tjena. Tror de på allvar att en kampanj som denna kommer att få folk att lita på dem? Jag är skeptisk mot reklam som bygger på sympati eller kniven mot strupen.

Smärtsamt om manlig vänskap

Gus Van Sant har gjort det igen. En strålande film om utsatt vänskap nästan på gränsen till smärtsam. Filmen "Gerry" (2002, och nysläppt på dvd) är ett litet mästerstycke så välkomponerad och välskött att det nästan blir fånigt.
  Gerry och Gerry är två (pojk?) vänner på väg till ett utflyktmål på en stäpp någonstans i USA. Under den korta vandringen från parkeringsplatsen börjar de busa med varandra och viker av från den upptrampade vägen. Två sekunder senare är de totalt vilse i vad som i början tycks vara en väldigt harmlös natur; små gröna söta buskar, stora torra grässträpper och kala bergskammar. Går det åt helvete? Klart det går åt helvete. På ett totalt fasansfullt sätt.
  Gus har sin publik i ett skruvstäd. I alla fall förutsätter han det. Scenerna är nästan smärtsamt långa. Jag klockade scenen där kameran cirkulerar runt en sittande och knäpptyst Gerry på hela sex minuter. Eller scenen där man bara ser de två killarnas huvuden medan de tyst går, på nästan tio. Att dra ut en scen så mycket är oerhört modigt. Nästan lite dumdristigt. Och det har inte gjorts i amerikansk film på väldigt väldigt länge.
  Ben Afflecks bror Casey överraskar stort i rollen som Gerry. Det är så känsligt spelat att jag undrar varför man bara sett killen i små biroller i skitfilmer som "American Pie". Men som i Gust Van Sants tidigare filmer bevisar karl att han verkligen kan locka fram det innersta hos sina manliga skådespelare. River Phoenix har väl till exempel aldrig gjort en så bra roll som hans Mike i filmen "My Own Private Idaho" om manlig prostitution?
  Matt Damon i den andra Gerry-rollen är dock en stelare nöt att knäcka. Hans nästan lite truliga uppsyn gör sig inte riktigt bra i filmen och mot slutet kan man inte göra annat än att avsky honom. Men det är väl kanske det som är meningen?

Krama en bloggare!

Nu när vi i bloggsfären (japp, man vill ju vara en i gänget!) är så gulliga och håller varandra om ryggen och uppmuntrar varandra - varför inte ge din favoritbloggare en riktig kram? En sådan där som verkligen värmer och sitter i riktigt riktigt länge.
  Observers lista över präktiga, manliga högerbloggar (tja, de flesta i alla fall) måste väl snarare räknas som en grabbig dunk i ryggen. För präktiga och manliga högerbloggar kramas väl inte?

Eftersom att jag är tokig i både listor och kramar skulle jag ikväll vilja krama lite extra på några dambloggar som jag verkligen uppskattar:
Blink, Chadie, Coz.nu, Johannas bilder, Steffanie, Carina, Anna, Absinthe minded, Annica Tiger, Mitt aktuellt, Cyberoasen, Min plats bland orden, Carina's (Swe)Court, Bagels och lemonad och Deeva.

Tidsuppfattning & livslängd

Ibland känns det som att livet bara går runt runt och att precis alla dagar ser likadana ut. Jag tycker framför allt att tiden bara verkar gå fortare och fortare. Just nu spinner allt på så fort att jag faktiskt i början av veckan brukar tänka: "Åh, måndag - vad skönt, då är det ju snart helg!"
  Babycake, som ju egentligen jobbar alldeles för mycket, konstaterade härromdagen: "Det känns som man inte gör mycket annat än går till jobbet, äter wook till lunch, traskar hem, blir misshandlad av Pavan (elak kakarikiparakit som kommit i tonåren) och sover".



Min ingifta morbror, en trygg och tyst norrlänning, har en teori om tid. Han menar att tidsuppfattning är relativ till livslängd. Ett litet barn, som kanske bara levt i ett enda år, tycker antagligen att en dag, som ju är 1 del av 365 delar av dess liv, är rätt lång tid. Medan en trettioåring tycker precis tvärtom, eftersom en dag ju bara är 1 del av ungefär 11000 delar. Jag tror att han kan ha en poäng.
  Däremot tycker jag att själva tiden - själva varat - går fortare och fortare. Fem minuter är inte längre fem minuter, det är tre. Eller känns i alla fall som tre.
  Vissa pratar om att tiden går fortare när man har kul - men väldigt långsamt när man har tråkigt eller lite att göra. Jag tror inte att det där stämmer på mig. (Och det beror inte på att jag tycker att jag alltid har så fasligt roligt.) Jag kan titta ut genom fönstret på jobbet och fundera en stund och oops så har det gått tio minuter. Men det känns som tre.
  Jag vet inte, jag kanske bara är disträ. Eller så beror det på att jag inte burit klocka på över tio år och saknar kunskapen att förstå att en minut faktiskt ska kännas som 30 sekunder?

Min svaghet för väna flickröster

Jag är enormt svag för väna flickröster. Gärna tillsammans med ett lite halvtramsigt men taktfast poptempo och små söta synthpopslingor.
  Missförstå mig inte - jag klarar bara inte av artister som Britney eller Simpson eller allt vad de heter. En tjej under 30 som sjunger flickpop är ohyggligt ointressant, även om vissa popproduktioner kan vara välgjorda. Jag tror att det kan bero på att de artisterna tar sin musik och sig själva på för stort allvar. Vem tror, ärligt?, att giganter som Kylie tar sig själv på allvar? Jag skulle snarare kalla det för ironipop - och det är just det som ger de väna rösterna precis rätt glöd. Inte "jag är sexig"-glöden, utan "jag är över 30 och jävligt ironisk"-glöden.



1. Kylie
Åh, Kylie. Drottningen över halvkvävda pip och ljuva toner. Med skickliga producenter slår hon sitt gamla 80-talsjag med hästlängder.


2. Sophie Ellis Bextor
Med sin discohit "Murder on the Dancefloor" känns det självklart att Sophie kommer på tät andraplats. Röster är mjuk med erfaren styrka och det säkra beatet känns som en naturlig utveckling från metorn Dj Spiller.


3. Madonna
Att placera en sådan gammal räv som Madonna på tredje plats kan kanske verka båda fegt och tråkigt. Men faktum är att Madonna, i sina bättre stunder, är den som behärskar den mogna flickrösten allra bäst.


Annie. Ett nytt, och norskt, stjärnskott på flickrösthimlen. Med sitt album "Anniemal" är hon härligt discopipig och en hård konkurrent. Att Röyksopp har några fingrar med i albumet säger en del om vilka pophitar de faktiskt kan producera.
Fannypack. Det är kaxigt, flickigt och fullständigt idiotiskt.
Sarah Cracknell. Rösten är precis så vän och pipig som sig bör. Rent godis i öronen.

Vem vågar feminism?

Det har skrivits om feminism i en del svenska bloggar de senaste dagarna. Jag vet inte varför ämnet kommit i ropet just nu, kanske har det sitt ursprung i kvinnomisshandelsdebatten som förts i framför allt media den senaste månaden?
  I Emils blogg diskuterar han varför han inte vill kalla sig feminist. Som jag förstår det anser han inte att hans tolkning av begreppet stämmer överens med vad han tycker. Pierre hävdar istället att det för honom är helt självklart att kalla sig det. Liksom Irene.
  Är det fortfarande så (eller har det ens varit så?) att män är rädda för att kalla sig feminister? Är det kanske så att kvinnans "röst" i samhället håller på att växa sig så stark att vi plötsligt är en maktfaktor - som säger ifrån?
  Jag har funderat en del, kanske inte så mycket på just feminism därför att jag så helhjärtat håller med om det, utan varför samhället ser ut som det gör. Varför har kvinnor genom århundraden på olika sätt blivit förtryckta? Det där gamla snacket om samlare och jägare i mänsklighetens begynnelse kan jag bara inte tro på. Inte heller tror jag att män generellt besitter någon slags skum odefinierbar ondska. Visst, män utför fler våldsbrott än kvinnor men det beror nog snarare på att världen formats just så här. Att vara arg man som gärna slår är varken lagligt eller trevligt - men något i samhället gör det "tillåtet" för män att vara arga och för dem att slå. Eller hur? För det sitter väl liksom inte i dem? Listan på "de onda männen" kan göras milslång: brottsstatistiken, världens ledare, lönerna, politikerna, krigen... Det kan inte vara lätt att vara man och ha det där över sig. "Jag är man och det där stämmer absolut inte in på mig!" eller "Jag är man, måste jag vara så där? Gilla actionfilm och inte romantik liksom?"
  Jag skulle dock aldrig hävda att det är svårare att vara man än kvinna, när det kommer till jämställdhet i världen. Även om livet flyter på rätt bra så är det tungt så tungt när ojämlikheten plötsligt bara sköljer över en. Det är nästan som att få skitigt vatten över sig - man tror bara inte att det är sant.
  Erik skriver ett långt inlägg om sin syn på feminism. Jag vill inte misstolka honom, men jag är rädd för att jag kanske gör det när jag tror att han menar att kvinnor får lägre lön för "lika" arbete därför att deras arbetgivare helt enkelt tycker att de jobbar sämre. Och att det inte heller finns något som lika arbete: "[...] jag [har] aldrig förstått hur man kan mäta lika arbete, då våra unika egenskaper påverkar vårt arbete [...]". Löneutveckligen skulle alltså vara ett bevis på att kvinnor jobbar sämre än män?
  Det är inte mannens fel att kvinnor varit förtrycka så länge. Det är givetvis inte kvinnans fel heller. Det är väl snarare människans fel - eftersom vi, både avsiktligt och omedvetet, gjort världen till det den är idag.
  Men att inte kalla sig feminist - är inte det att hålla med, tycka att ordningen i världen faktiskt är rätt ok? Ungefär som att man tycker att olika folk ska ha samma rättigheter men att man aldrig skulle engagera sig emot apartheid eller antisemitism?

En svart valdag

USA är inte Sverige. Men det som händer i landet får på ett eller annat sätt effekt hos oss. Bush är en knäppgök och att det amerikanska folket röstar som de bevisligen gjort det senaste dygnet vittnar om att han är bland sina likar. Det är skrämmande.
  Bush är dock bara en person, visserligen på en mycket betydelsefull position, men att en majoritet av folket röstar på honom är nästan mer skrämmande än det faktum att han är totalknäpp. Vad är det för människor som bor därborta? Vad tänker de med? Vad fattas dem?
  Givetvis är det en svart valdag idag. Jag hoppas bara att inga andra människor ute i världen behöver uppleva samma sak som de som dött, skadats och plågats under Bush fyra gångna år vid makten.

Intressant att den svenska bloggsfären verkar rätt överens idag; det är få som hurrar...

Kollektiv bloggning nästa grej i bloggvärlden?

Är kollektiv bloggning nästa stora grej i bloggvärlden? Tanken har slagit mig många gånger, varför inte vara flera stycken och dra igång en blogg om ett specifikt ämne? Biobesöksblogg, restaurangtipsblogg, musikblogg osv. Det är en rolig idé som i mina ögon skulle göra två bra saker för bloggvärlden:
1. För det första skulle man få fler personer att blogga. Alltså, personer som tex. har kunskap om ett visst ämne men som aldrig skulle få för sig att blogga om det. Det räcker ju att en i gänget klarar att sätta samman en fungerande blogg, tex. via någon gratistjänst, och så är sajten i rullning. Dessutom öppnar flerpersonsbloggar för mer nyanser i bloggandet, flera synpunkter och nya vinklar på det valda ämnet.
2. Det skulle vara lättare att låta bloggen hålla sig till ett speciellt ämne. Jag kan känna det när det kommer till min egen blogg - jag spretar hit och dit och den enda gemensamma nämnaren för mina inlägg är jag själv och det jag tycker och tänker. För många räcker det nog inte för att en blogg egentligen ska få kallas blogg. Men med en kollektiv ämnesspecifik blogg skulle det nog finnas mindre utrymme för konstiga utsvävningar eller inlägg som helt bryter mot ämnet.

Varför finns det så få kollektiva bloggar, och varför verkar det bara vara tjejer som så att säga "gör det i grupp"?

Jag har inte letat länge, men hittills hittar jag väldigt få kollektiva bloggar. Har du tips på en sajt? Hör av dig!
Annas blog feat. Mel E - tvåpersonsblogg om mode och skönhet.
Ragazze nella cucina - tre tjejers mat- och restaurangblogg

Uppdaterat: Jag har fått några tips på andra bloggar med flera skribenter. Kommer här nedan. Ang. uttrycket "kollektiv blogg" så håller jag med om att det låter lite trist och brunt och 70-tal. Men gruppblogg låter inte så mycket bättre, eller flerpersonblogg eller ... ja, vad ska man kalla det?
The Morning News
ljud.org
politiskt.nu

Helg i kvällsblaskeanda

Stockholms absolut häftigaste bar. Folkoperan som floppar. Iskall fotboll för besvikna fans. Tom Cruise bättre och hårdare än någonsin. Det har varit en fullmatad helg och varför inte presentera den i bästa kvällsblaskeanda?


FB&K slarvar med maten - igen
RESTAURANG Jag har bara ätit middag på FB&K en gång tidigare. Den gången var ingen hit - så inför fredagens operabesök utmanade Babycake och jag ödet och gav restaurangen en ny chans.
  Vilket visade sig vara rätt dumt. FB&K är dyrt. Servicen är långsam och nästan lite gnällig. Och maten, tja - den går att äta men det är inte kul.
  Restaurangen lever nästan enbart på sina två snygga och mycket bra barer (en nere vid gatuplan och en brevid restaurangen). Och så på sin inredning så klart. FB&K är ett väldigt snyggt ställe. Tyger i rött sammet och vacker belysning. Man sitter bra och trivs i lokalen. Men när man får vänta väldigt länge på sin fördrink, och får den bara 30 sekunder före maten, blir man lite less. Och när maten (lamm med någon slags vitlök- och potatishög) sedan visar sig mest bestå av fett och otuggbar massa är humöret nere på minus. Trist. I fortsättningen får jag nog lägga pengarna och engagemanget i baren istället.
Betyg:

(ett tecken av fem möjliga)


Orfeus i underjorden spelar känslokallt men publikflörtande
OPERA Jag har inte sett Jacques Offenbachs original. Jag hade fram till i fredags inte ens hört musiken - men jag är säker på att han hade uppskattat Folkoperans version av hans operett "Orfeus i underjorden". Jag var dock inte beredd på att föreställningen skulle röra sig så lättsamt på ytan.
  Ni kan säkert myten utantill. Orefus älskar Eurydike som dör och hamnar nere i underjorden. Han får dock en ny chans att leva med henne, om han tar sig ner till dödsriket och hämtar hem henne. Men det finns ett vilkor, under den långa vägen tillbaka upp till livet får han, under inga omständigheter, vända sig om och titta på henne för då försvinner hon för alltid tillbaka ner. Historien är klockren. Spännande, smart och ohyggligt poetisk.
  Folkoperans underjord utspelar sig på en taverna där Eurydike ska uppträda. Orfeus stör föreställningen och påbörjar sin övertalningskamp för att vinna sin käresta tillbaka.
  Självklart har Offenbach löst myten på ett brilliant sätt. Den udda miljön vänder hela den klassiska operan upp och ner och med både gycklare och absurda musikalnummer gör Folkoperan föreställningen helt till sin egen. Och publiken älskar det. Tanterna skrattar, barn ser inte ett dugg uttråkade ut, folk dricker vin i pausen och det är musik och humor och can-can-dans i ett enda stort publikfriande spektakel.
  Men är det bra? Är det verkligen kul? Det kunde ha varit det, det kunde ha blivit så bra. Men Folkoperans föreställning snubblar en hel del på sig själv. Gycklarnumrena är inte tillräckligt bra. Varför se Cirkus Cirkör göra några småtrick under kvällen när man vet att det finns så mycket skicklig och totalt häpnadsväckande nycirkus ute i Europa? De två huvudpersonerna, Orfeus och Eurydike, sjunger så lång i från varandra och den kärleksglöd som borde finnas där är totalt bortblåst. Det är nästan så att man misstänker att de två sångarna haft ett stort bråk bakom scenen precis innan ridån gick upp.
&nbps; Folkopernas "Orfeus i underjorden" får med nöd och näppe betyget godkänd. Det är ju trots allt bra musik och flera av sångarna är extremt skickliga. Men jag saknar något som överraskar och ger det där lilla extra, som Folkoperan ju bruakr vara så väldigt bra på.
Betyg:

(tre tecken av fem möjliga)

Stockholms häftigaste bar bor på hemlig adress
BAR För att vara en huvudstad har väl Stockholm kanske inte det bästa utbudet av barer. De ligger rätt glest, har ofta för mycket folk, höga priset och dålig musik. De få pärlorna som sticker ut drar så mycket folk att de tidvis är nästan omöjliga att besöka.
  När det så dyker upp en ny bar som är så långt i från Stockholms vanliga utbud blir jag nästan lite rörd. Och när den sedan visar sig vara Stockholms just nu absolut häftigaste ställe vet jag inte vart jag ska ta vägen.
  Baren, vi kan kalla den AG, ligger på Kungsholmen. Utifrån, på gatan, är det omöjligt att se att det faktiskt ligger ett fantastiskt ställe innanför dörrarna. Entrén är nämligen en sådan där helt vanlig och trist dörr, sådana dära som brukar ligga brevid porten i bostadshus och gå till källaren eller tvättstugan. Ingen skylt, inte en text - ingenting alls. Skulle du gå förbi skulle du helt enkelt inte se baren. Men om du vet var du ska gå in är det bara att öppna och fortsätta in, längs en smal korridor, tre trappor upp och där ser du skylten och dörrvakten som drar upp den stora betongdörren.
  Själva baren är som en blandning mellan New York och Berlin. Troligtvis har lokalen varit en fabrik eller ett stort lager. Golvet är i betong och väggarna klädda med kakel, taket högt och fabriksfönstrena är skitläckra. Belysningen är snygg och i sann industrianda. På golvet står stora bruna lädersoffor och i baren en utsvulten dj som spelar lugn musik perfekt för samtal.
  Vi var där en lönefredag, vilket per automatik fyller vilken bar som helst. Men jag kan tänka mig att baren är underbar vilken vardagskväll som helst, när det är glesare på golvet och garanterat finns sittplats i sofforna.
Betyg:

(fem gnistrande tecken av fem möjliga)

Hammarbyflopp ingen hit för medgångssupportrarna
SPORT I lördags var jag och Babycake på fotboll för första gången i våra liv. Spännande! Hammarby spelade mot Kalmar och jag tror nog att det var allsvenskan...
  Det första som slog mig var hur liten planen är på riktigt. På tv ser den ut att vara jättelik med stora tomma ytor - på riktigt är det som vilken halvstor gräsmatta som helst. Det andra var klacken. Vilket drag det blir på läktaren! Supportrarna hojtar och trummar (stampar?) så att det går som en vibration genom luften. Plötsligt förstår jag hur ballt det måste vara att se en EM-match eller riktigt stora lag spela.
  Men det var en trist match. Vi frös och suckade. Kalmar spelade tre noll under de första minuterna i andra halvlek och Babycake fick för sig att han skulle heja på Kalmar eftersom han ju är smålänning. Det lustiga var att vid tre noll så drog ungefär hälften av publiken. Kommentatorn klagade och kallade dem för medgångssupportrar - sådan som bara gillar att se Hammarby vinna och inte se dem spela. Babycake och jag förstår precis hur de kände och drog in till stan för att fika istället för att se klart matchen.
Betyg:

(två av fem möjliga)


Nästa Oscar till Cruise - Collateral oväntat bra
FILM Michael Mann är mannen bakom storfilmer som "Manhunter" (1986), "Heat" (1995) och "Insider" (1999). Hans senaste film "Collateral" har samma intressanta manus som de äldre filmer, lika skickliga skådespelare och dessutom ett mycket poetiskt foto.
  Tom Cruise spelare en yrkesmördare som tar en taxichaffis som gisslan, för att få skjuts på sin mördarturné runt LA. Jamie Foxx spelar den mjuke och omtänksamme taxikillen som ser sitt liv och framtidsplaner allt mer försvinna i diset av Cruises välklädde och överlägsna mördare.
  Trots att filmen nog kan klassas som action-thriller är den förvånadsvärt långsam och sugande. Det är natt och stan är tom på folk, bilen rör sig längs de nästan futuristiska motorvägsbroarna över LA och kameran fastnar ofta i gatubelysning eller nedsläkta skyskrapor. Då och då ökar filmen tempo i fartfyllda urladdningar som exploderar på duken och slutet är mycket bra "katt och råtta-action".
  Filmen är full av samspel, oväntade vändningar och skickligt samanvävda historier. En njutning - gå och se!
Betyg:

(fyra av fem möjliga)