Journalister sämst klädda

Det här är ett faktum som jag tror att få har svårt att säga emot: journalister är riktigt dåligt klädda.*
  Igår var jag på Publicistklubbens (PK) debatt om om hur media katastrofrapporterat efter tsunamin. Intressant som alltid. Och en bra samling kunnigt folk: Lena Nyberg, barnombudsman, Yrsa Stenius, kolumnist på Aftonbladet, PM Nilsson, ledarskribent på Expressen, Niklas Silow, redaktionschef på Aftonbladet, Therese Larsson, utrikesreporter på Ekot, Helena Stålnert, redaktionschef på Aktuellt.
  Även om de alla pratade lite väl mycket i egen sak (ex. Silow: "Att publicera barnens historia är bra terapi för dem" eller Nyberg: "Har de inte upplevt tillräckligt med hemskt, vi kan inte låta folk i chock välja om de vill förekomma i media") så blev det en någorlunda nyanserad och givande debatt. Lagom bra ordstrid när Nilsson hävdade att Sverige agerat sämst av de nordiska länderna och Stenius hävdade att både Norge och Finland reagerat betydligt mer långsamt än sega Sverige.
  Det roligaste med PK-debatterna är dock inte alls alltid personerna framme på scenen. Betydligt mer spännande är det att sitta och snegla på alla andra journalister i lokalen. Och de är en sorglig samling.
  Efter lite snabb överslagsräkning kunde vi (jag och mina kollegor) konstatera att populäraste plagget för kvällen var brun (alternativt grå) filt- eller yllekavaj. Gärna från sent 70-tal. På andra plats kom urtvättade t-tröjor med oläslig tryck. Trea halvnötta och rätt säckiga jeans.
  Vad är det för fel på journalister? Varför kan de (vi) inte klä sig som vanligt folk? En kollega till mig har en teori: även om journalister till stor del umgås med andra i sitt jobb, är de (vi) egentligen rätt introverta. De (vi) sitter vid sina datorer och fnular och pillar med artiklar och andra jobb, omgivna av gamla kaffekoppar, pappershögar och snus. Dessutom kan journalistyrket innebär en hel del traskande på stan och att vara utomhus.
  Men ändå. På de tre stora (fler än typ 50 anställda) tidningar jag jobbat är det tydligt att folk inte bryr sig speciellt mycket om vad de har på sig. Många ser till och med rätt slitna ut.
  En annan teori vi hade var att det till så stor del är ett intellektuellt yrke. Mycket tänka och prata. Mycket fokus på andra, lite fokus på sig själv. Många äldre journalister är till sitt yttre rätt svåra att skilja från tex. en universitetsprofessor i samma ålder.
  Ofta känns det som att journalistbranschen saknar klädkod. Det är i och för sig bra, arbetsplatser där alla har den lilla svarta kavajen och kjolen är inte heller kul. Men för journalister verkar klädkoden snarare vara: du ska se ut som att du är på väg ut på tomten för att röja bland löven. Ledorden skulle kunna vara: nött, skitigt och gärna något gratis som du fått från en pressrelease.

* Självklart finns det även massor av journalister som lägger ner både tid och pengar på sitt yttre. Men som bransch tror jag att vi generellt är sämre klädda, än andra branschen.

Siba kritiserar media efter kidnappning

Det är hemskt att kidnappning blir allt vanligare i Sverige. Den senaste i raden, vd:n för företaget Siba, kidnappades i måndags morse. Men det var först i dag som media lyckades få nys om händelsen.
  Nu går ledningen för Siba ut och vädjar till media att ta det lite lugnare i sin rapportering. Det kan man förstå, både företaget och familjen är förstås livrädda för att för mycket exponering ska göra situationen värre.
  "När det går så långt att media hyr in helikoptrar för att bevaka familjens villa har det gått alldeles för långt. Vi förstår att allmänheten är intresserade av vad som sker i utredningen, men på det sätt som mediabevakningen nu sker, inkräktar det inte bara på familjens integritet utan även utredningen försvåras. Att media söker mer information om fallet än den som tilldelas från polisen försvårar deras utredningsarbete kraftigt", skriver informationsansvarig på Siba, i ett pressmeddelande.
  "Vi vädjar till media att ha respekt för familjen Bengtsson och polisens utredningsarbete. Mediabevakningen sätter även Fabian Bengtsson och övriga familjen i direkt fara, såväl under utredningen som efter, genom att lämna ut detaljerad fakta om familjen."
  Jag tycker att media ska skämmas. Visst ska nyhetsrapportering inte kvävas av stelbenta poliser eller andra som vill lägga locket på. Men efter de senaste veckornas (månadernas?) totalt hänsynslösa frossande i mänsklig olycka är jag rent ut sagt less. Jag kan med 100% säkerhet säga att jag köpt min allra sista kvällstidning (även om det var ett bra tag sedan jag gjorde det).

* Jag har inga uppgifter men det känns som att man läser om det allt mer ofta.

Cyniska men sympatiska poliser

Vad är det med poliser i deckare som alltid gör dem så jäkla sympatiska? Är det för att de är så smarta och löser fallen? Eller är det för att många av dem är mer mänskliga än karaktärerna inom andra litterära genrer?
  Jag är egentligen ingen deckarläsare, eller har i alla fall inte varit det speciellt länge. Det var förra vintern som jag tänkte att jag skulle ge genren en ärlig chans. Jag har länge haft, helt ogrundade, fördomar om att deckare är språkligt okomplicerad och enkel men underhållande snabbläsning. Men så fel jag hade!
  Deckare visade sig ju faktiskt vara mycket mer nyanserade och med många fler bottnar än jag anade. Det som rätt tidigt slog mig var att poliserna i böckerna jag läste var intressanta karaktärer. Ofta mycket mer givande än de som springer runt med pistolen i högsta hugg i filmvärldens dito.
  Det tog inte heller många deckare innan jag förstod vilken slags polis som skulle bli min klara favorit: den överviktiga, orakade, ensamstående femtioplussaren med en ovana att dricka, röka och svära för mycket.
  Jag vet inte varför jag gillar dem så mycket, men jag tror att det beror på att de har en rätt svart, cynisk och realistisk syn på omvärlden. De knusslar inte, samtidigt som de aldrig blir sentimentala. De sitter vakna hela nätterna, i mörkret, och röker medan de tyst accepterar att världen är en jäkligt sketen plats. Och att historien, hur många mördare de än sätter dit, aldrig kan få ett lyckligt slut.
  Ofta lever de på vår sida om lagen bara för att de råkade hamna där; de har inget egentligt rättspatos. Dessutom lyckas de inte alltid klara upp brotten. Men de är nästan alltid extremt sympatiska. Inte för att de hjälper tanter över gatan - de är sympatiska just för att de är mänskligt och mycket ärligt skildrade.

Min topp tre, just nu, över deckarpoliser jag gillar skarpt är som följer:
1. John Rebus (Ian Rankin) - trulig, alkoholiserad polis som slåss mot så mycket mer inre mörker än han någonsin möter i de skumma gränderna i Edinburgh.
2. Pete Marino (Patricia Cornwell) - Rättsläkaren Kay Scarpettas överviktiga och tungsinta sidekick som lever som om imorgon inte spelar någon roll längre.
3. Harry Bosch (Michael Connelly) - inåtvänd Los Angeles-polis som hade sitt på det torra (hans liv blev både film och tv-serie) men som nu istället lever i skuggan av sitt riktiga liv.

Men jag är, som jag skrev, en nybörjare när det gäller deckare - och tar mer en gärna emot tips på andra deckarpoliser som jag bara inte får missa. Så, vilken är din favorit?

Har Bill Gates blivit snygg?

I tider av sorger och bedrövelser är det viktigt att fokusera på de viktiga frågorna, som till exempel: Har Bill Gate gått och blivit snygg på äldre dagar?
  Han har länge klassats som en av de smartaste, rikaste och absolut fulaste nördarna i världen. Men trots sina framgångar verkar Gates knappast ha blivit någon brudmagnet. Och om man ska vara riktigt ärlig; hans yttre har väl aldrig varit hans starka sida?
  Men när jag nu till jobbet fick superfärska bilder från förra veckans CES-mässa i Las Vegas så tycks den fule nörden Gates har blommat ut. På bilderna har glasögonen krymt till Lennonstorlek, och det passar honom mycket bra. Den stora näsan och utskjutande hakan har fått mer mogen karaktär och håret är, tja - inte helt bedrövligt i alla fall. Lägg dessutom märke till de klädsamma rynkorna runt munnen.
  Det är lite mysfarbror över dagens Bill Gates och han ser faktiskt - ja, riktigt trevlig ut.


Gates genom åren. Förra veckans bild längst ner till höger.

Amish in the city

I spåren av svensk förnedrings-tv kommer nu det senaste från USA: Amish in the City. Programidén verkar inte lite twistad. Som programmets titel antyder ska ett gäng ungdomar från en amishsekt prova på det vanliga tonårslivet.
  Så här skriver Kanal5 på sin webb: "De har aldrig varit i ett köpcentrum, tittat på tv, lyssnat på popmusik eller spelat tv-spel. De är tonåringar från en konservativ religiös sekt och de är ute på egna äventyr för första gången i sina liv."
  I slutet av serien ska ungdomarna välja om de vill tillbaka till sekten, eller fortsätta att leva "vanligt" amerikanskt liv. Är inte religion värt mer för folk som tror? Kan man kasta sin livsåskådning helt åt skogen för lite sex, drugs och rocknroll?
  Det blir säkert jättebra (hm?) tv av det. Underhållande att se stackarna supa för första gången, hångla, åka bil, prova att köpa något i en matbutik eller göra andra helt nya saker. Men i slutändan känns det ändå lite som att stoppa in en pryl i en apbur och sedan skratta åt alla tafatta försök att förstå det som "vi andra" kan så bra.
  Det enda som jag kan tänka mig gör serien lite lockande är frågeställningen gud vs. djävulen. Där amishs liv skulle symbolisera det rena och äkta medan alla förlustelser som finns utanför (och kanske framför allt i Hollywood?) är ont, småsint och banalt. Men jag är osäker på om ungdomarna kommer att hamna i några speciellt existentiella samtal. Troligtvis kommer de snarare att hals över huvud kasta sig över allt smaskigt och syndfullt som erbjuds dem.


Från präktigt bondfolk till vulgära Hollywoodbabes?

Vardagsfyran v. 1 - 2005

Dags att, lite sent, svara på årets allra första fredags(måndags)fyra. Tema: vardag.

1. Hur är ditt förhållande till vardagen? En gammal vän eller en fiende?
Vardagen är absolut min fiende. Det finns få saker som jag är så känslig för och nästan föraktar så oerhört som vardagen. Och jag kan inte riktigt förstå varför. Vardag kan ju vara vant och hemtrevligt och rätt tryggt. Men för mig är det trist, naket och enbart en sträcka för att komma vidare till nästa dag och nästa dag och nästa...
2. Finns det någon tjusning med vardagen?
Nix, inte för mig. Jag måste på något sätt lära mig att uppskatta vardagen. Men just nu finns det inget lockande i en dag vars hela existens bygger på att det är en dag som alla andra.
3. Har du något tips för hur man förgyller vardagen?
Det bästa sättet för mig är att totalt ignorera att det är vardag. Umgås med folk fast man måste upp tidigt dagen efter, dricka ett glas vin, gå ut och äta restaurangmiddag, gå på bio, sitta en hel kväll på kafé och spela backgammon och framför allt undvika allt som känns trist, grått och vardag.
4. Måste man sträva efter någonting mer än vad vardagen har att erbjuda?
Man ska väl inte sträva kanske... utan mer leva så att man känner sig nöjd med sitt liv. Och för mig är vardagen rätt mycket en spegelbild av det liv man lever. Om man bara har tvättid, lägger sig åtta på kvällen, ser sportnytt, äter trist middagsmat under lysrören i det stökiga köket så har man i längden nog ett rätt trist liv. Jag försöker att alltid hitta ett litet spår av helg i varje "vanlig" dag.

Burma mörkar antalet döda

Så kom då informationen som jag skrev om i måndags förra veckan: antalet döda i Burma är antagligen betydligt fler än vad myndigheterna försöker övertyga omvärlden om.
  Hittills finns det, enligt officiella uppgifter, rapporter om 90 dödsfall i södra Burma (som löper som en sträng längs med Thailands västkust). Men nu börjar både forskare och hjälparbetare att tvivla på uppgifterna.
  Enligt FN:s World Food Program (WFP) är över 30 000 burmeser i stort behov av hjälp utifrån och en mängd kustbyar är mycket hårt drabbade. Efter den 26 december har landet även drabbats av stora efterskalv samt ett vulkanutbrott som ett direkt resultat av annandagens jordbävning. Dödssiffran bör, enligt WFP, ligga runt 1000, vad man vet just nu. En anledning för burmesiska myndigheter att mörka siffrorna på antalet döda och skadade i landet kan vara för att en stor jordbävning traditionellt symboliserar ett kommande regimskifte (PDF). Något som militärjuntan givetvis försöker täcka över. Så här skriver juntans turistorgan på sin officiella webbsida: "We would like to inform you the following matter of earthquake situation in Myanmar, we did not have major damage at all in Myanmar and just only a bit shake around the country. According to further report said that no human injury and death at all." Jo, tjena.
  Dock verkar det som att landet i alla fall tar emot viss hjälp utifrån. Röda korset har fått tillåtelse att besöka vissa delar av landet. Fast med rätt stora hinder i vägen...
  "The military government has deployed large numbers of troops into the areas and is not allowing people to speak about the damage", säger Zin Linn, talesman för National Coalition Government of Union of Burma (Burmas exilregering), till exiltidningen The Irrawaddy.
  Att hjälpa folket i Burma har aldrig varit lätt för någon organisation eller enskild hjälparbetare. Annandagens katastrof borde knappast göra det annorlunda. Att landet fortfarande, efter så många år, har en av världens hårdaste diktaturer är för mig ett mysterium. I bland kan jag lite cyniskt tänka att jag önskade att de hade mer värdefull olja så att USA kunde bry sig och kanske bomba militärjuntan ur världen. Nu sitter istället Burma, än så länge, på världens största lager av ädelträ. Och vem vill inte ha en snygg teaksoffa på altanen..?
  Nu verkar det också som att burmesiska studenter, på universitet i Thailand, tänker ta sig tillbaka in i landet för att hjälpa sina landsmän. Något som är både svårt och farligt, eftersom Burmas gränser är mer eller mindre stängda. Och burmeser i exil (tex. genom Human Rights Education Institute of Burma i USA) sätter nu upp nätverk för att samla in pengar till hjälparbete för Burma. Frågan är dock om de pengarna hittar någon säker väg in till landet?
  Jag kan också påpeka att en av Burmas ytterst få webbtidningar, The New Light of Myanmar, inte har en enda puff om katastrofen på sin förstasida. Inte så underligt kanske med tanke på att tidningen är 100% kontrollerat av militärjuntan i landet. Att ha en webbsida i Burma är förresten olagligt, precis som att ha en internetuppkoppling.

Uppdaterat: Intressant bloggpost om Burma och tsunamin. Efter tips från mymarkup.

Gosedjuren på Arlanda

Nyårsveckan i Paris innebar inte bara mycket skumpa, god mat och konst utan också en stor CNN- och BBC-frossa. Hotellrummet hade, som sig bör, en liten tv upphängd precis under taket och av de cirka sex vakna timmar per dygn som jag och Babycake tillbringade där gick nyhetskanalerna varma. Och mitt i chocken över allt som hänt och hur många som lider i denna stund kunde jag inte låta bli att imponeras över hur min yrkeskår för en gång skull faktiskt gör ett väldigt bra jobb. BBC var/är givetvis klart överlägsen CNN. Men även de amerikanska reportrarna är grymt begåvade.
  Med ett 30-tal utrikeskorrar på plats över hela Asien lyckades kanalerna täcka in precis varje liten aspekt av katastrofen. De är kunniga, känsliga och extremt säkra i en situation som varken är lätt för de drabbade eller de som i efterhand av olika anledningar måste vara i området. Att till exempel se BBC:s Lise, i Indien, rapportera live från nio på morgonen (svensk tid) till halv två på natten (fyra dagar på raken) med samma svettiga sidenblus i rosa och de trötta ögonen riktade mot kamerans spotlight kändes tryggt och bra. "Så länge Lise är i Indien finns det inget hon eller vi tv-tittare kommer att gå miste om", kändes det som.


På kvällens flygplan hem till Sverige delades det ut kvällstidningar. Jag fick en Expressen i handen och började genast sträckläsa artiklarna. Min första reaktion var att det måste blivit något fel på tidningen - eller kanske på redaktionen? Artiklarna var fruktansvärda. Texterna så undermåliga att jag inte förstår hur någon kunnat nyhetsvärdera in dem på sidorna. Jag är inte speciellt ofta vän av kvällspressen men ett av mina stående beröm är att de, när det verkligen krisar och något händer, rapporterar på ett skickligt men folkligt sätt. Dagens Expressen må kanske vara folklig - men ett så horribelt snaskande i olycka var det länge sedan jag såg.
  Jag vet inte hur den svenska nyhetsrapporteringen varit tidigare i veckan. Kanske har den varit bättre än söndagens uppenbara B-tidning? Men med BBC och CNN:s sändningar färska på näthinnan gav Expressens tsunami-rapportering riktigt dålig smak i munnen. Snälla Expressen, det som hänt nere i Asien är fruktansvärt - men måste ni verkligen göra allt ni kan för att det ska bli värre? Kan inte folk få vara lite i fred? Och att så många svenskar förolyckats och saknas är fruktansvärt - men finns det inget redaktionen har att säga om de andra 145 000 drabbade? Eller de miljoner människor som fått sina liv bortsköljda av havsvattnet?
  Att svenska medier rapporterar om svenskar är inte konstigt eller fel. Men att göra det på Expressens minst sagt urusla sätt är konstigt, fel och ohyggligt osmakligt.


Väl framme på Arlanda knöt sig den dåliga smaken ner till sorg i magen. I den stora tomma bagagehallen stod ett tappert gäng och väntade. Poliser, kanske någon doktor och annat krisfolk. Handtextade skyltar uppmanade resenärer från Asien att stanna och prata. På bord fanns vatten och apelsinjos uppställt och på en stol en stor hög med värmande filtar. Det är tragiskt, ledsamt och oerhört svårt att förstå. Men det kändes bra att veta att det finns någon som står där och tar emot när det är svårt. I tider när regeringen och utrikesministrar får kängor från alla möjliga håll och alla mest verkar arga är det lätt att glömma bort de som faktiskt finns där på marken och gör ett bra jobb. Både i Sverige och i Asien.
  Lite längre fram såg jag sedan korgen med gosedjur. Elefanter, nallar, kaniner och annat sött, mjukt och snällt låg i en tapper hög och väntade. Precis som krisfolket väntade de på att få ge lite trygghet i form av en luddig nos.
  Nyhetsrapporteringen runt om i världen må vara exemplarisk eller undermålig - men jag tror att det var vid blicken av de väntande gosedjuren som katastrofen på allvar blev verklighet för mig.