Oscarsgalan: Hår, gult och surgubben Depp

Oscarsgalan handlar egentligen bara om två saker: Hollywood ger Hollywood priser för ett bra genomfört år och klänningar. Det är sällan några otippade vinnare som står framme på scenen och det är alltid samma gamla stjärnor på röda mattan. Men trots allt är det rätt kul ändå...
  Nu har jag suttit en lång stund och kollat igenom Scanpixs massiva fotobevakning av nattens Oscarsgala. Många klänningar blir det. Mycket släp som dras över den där mattan.
  Trenderna i år verkar vara tre: Ovanligt mycket vitt, gult och beige (Tex. Cate Blanchetts klänning, Gwyneth Paltrow och Penelope Cruz), massor av bara ryggar ( Renee Zelwigger, Melanie Griffith och Hilary Swank förstås) och färgat hår (Drew Barrymore goes kolsvart tillsammans med Renee Zellweger i samma veva som Scarlett Johansson och Kristen Dunst kör platinablont).
  Andra reflektioner är att Leonardo DiCaprio verkligen inte kan konsten att le, Oprah Winfrey tycks ha gett sig fan på att synas i år - hon förekommer på nästan 30% av alla Scanpixs bilder, Natalie Portman lyckats med att sätta på sig kvällens absolut fulaste klänning och att Johnny Depp ser märkbart sur ut på precis alla bilder. Men jag förstår honom, den där statyetten var hans, eller hur? Sedan undrar jag varför Melanie Griffith går med kryckor? Någon som vet? Tur i alla fall att hon har tuffingen Antonio Banderas att stödja sig på.


Kolsvart eller platinablont? Det mesta passar till svart klänning.

Tror att det är dags för de där smeknamnen nu; Svanken och Deppen.

Ljusgula och jäkligt snygga.

Vem har valt Portmans klänning, och vad är grejen med kryckan?


I övrigt tycker jag att både mycket roliga Sideways och sanslöst smarta Eternal Sunshine of the Spotless Mind kunde fått långt många fler priser. Men så har ju Hollywood och Oscar alltid varit kända för att satsa på sentimentala och halvsäkra kort. Att The Aviator kammade hem så pass få "tunga" priser är dock rätt toppen. Och att Sverige blev utan statyett visar att Oscarsjuryn fortfarande har rätt ok omdöme (även om Natalie Portman verkligen borde ha fått priset för bästa kvinnliga biroll).
  Jag kommer förresten att tänka på prologen i Toby Youngs bok "Hopplös
och hatad av alla", som jag läser just nu. I den inledande texten försöker han att ta sig in på Vanity Fairs berömda Oscarsefterfest. Först rätt lönlöst eftersom festfixargänget är totalt ointresserade av en skallig brittisk journalist. När han tillslut, efter en del lögner och omvägar, får gå upp längs den röda mattan och rakt i famnen på Hollywoods största namn inser han att han trots den fysiska närheten aldrig varit längre ifrån giganterna. I klubben för inbördes beundran är dörrarna alltid obärmhärtigt låsta, och med kastad nyckel.

Uppdaterat: Läs mer om galan på den fantastikt roliga svenska Oscarsbloggen, eller på den officiella webbsidan.
  Mer om nattens klänningar hos Anna och Ida.

Ack, inredning...

Åh, så mysigt tema det är på veckans fredagsfyra: heminredning!

1. Är du intresserad av heminredning?
Oh, ja - mycket! Jag frossar i inredningstidningar och pillar och fixar med mitt hem i oändlighet.

2. Vad är viktigast för att lyckas få ett välinrett hem?
Jag kan ju bara svara för mig, eftersom smaken är så olika - men min idé är att ha det ljust och genomtänkt, enhetligt. Jag försöker att inte stressa på utan istället vänta in rätt möbel - och spara ihop tillräckligt med pengar för att ha råd. Jag lägger ner mycket tid på att få ljussättningen helt rätt. Bort med obehagliga taklampor och in med punktbelysning och "mjukt och varmt" ljus. Sedan är ju ett välstädat hem alltid att föredra. Själv skiten är inte så farligt men lösa småsaker och "plock" ska bort. Ett hem med väldigt mycket plocksaker brukar ha bristande förvaring. Om jag upptäcker att en viss pryl alltid ligger framme brukar jag fundera ut varför den inte har en helt egen plats (i en låda, skåp osv). Pennor överallt? Skaffa en pennlåda! Tidningar överallt? Köp en tidskriftsamlare! Halvrena kläder som du kan använda en gång till men som ligger överallt? Skaffa en korg för nästan-rena-kläder-som-är-för
-skitiga-för-att-ha-i-garderoben.

3. Var hittar man vettiga saker om Ikea eller Mio känns för trist?
Secondhand eller dyrare inredningsbutiker. Room, Norrgavel, Klara, Bolia, Stalands möbler, Model 70, Stac Design med många många fler. Jag tycker dock att Ikea och Mio fungerar toppen för basprylar.

4. Vad tar man sig till om man vill ha ett trevligt hem men saknar ekonomi och färdigheter?
Fuska. Köp inredningstidningar och fundera ut vilken stil du gillar och inte gillar. Ibland kan det räcka att bara göra några små justeringar för att få ett helt annorlunda resultat. Måla om, häng upp något på väggen, byt ut detaljer (kuddar, stolar, mattor osv), eller möblera om. Jag tycker att det känns som att många alltid ställer sina möbler precis där de förväntas stå. Det är trist. Utnyttja golvet, möblera i ötänk - istället för att trycka upp allt mot väggarna.

Bonusfråga: Vad händer närmast hemma hos dig?
Vi har två ommålningsprojekt på gång. Det ena är att göra en stor väggmålning över hela ena köksväggen. (De andra väggarna är vita.) Det andra är att måla en av väggarna i sovrummet som en fondvägg. Jag vill att den ska vara Paul Smith-randig, men Babycake är mer inne på enfärgat. Vårt nästa stora inköpsprojekt är en ny och större soffa. Den vi har nu ser så liten och tramsig ut hemma hos oss.

Kramp i bloggen, tack P3!

För mig är det lite av ett under att jag fortfarande vågar uppdatera texter i min blogg; skrivkrampen är här och har slagit till rejält.
  Återkommande besökare har antagligen märkt att min postfrekvens gått ner från var tredje dag till en gång i veckan - eller ännu mer sällan. Självklart har det aldrig varit min avsikt att uppdatera så sällan.
  Jag minns första gången jag såg mitt bloggnamn på topplistan på Intressant. Antalet besökare ökade kraftigt och jag kunde inte posta på flera dagar. Vad sjutton ska man skriva när över hundra personer* kommer in på sidan med förväntningar, åsikter och kritik?
  Som tur var gick det över och placeringarna på Intressants topplista blev ju inte så många. Jag lyckades blogga vidare och sluta tänka i termer som "besökare" och "läsare" och "andra bloggare".
  Så kom då Internetworld och förstörde allt igen. Men sin lista över bloggar nominerade till Sveriges bästa, med mig som stolt blogg sist på listan, fick jag plötsligt en ny typ av läsare: sådana som själva inte bloggar. Min blogg har plötsligt tagit sig bortom bloggvärlden och in i.. ja, vadå? Hur ska jag nu kunna skriva något? Tänk om jag stavar fel? Tänk om jag inte är rolig eller smart?
  Nu har kniven vridits om några varv till. När Johanna, som läser Biblioteks- och informationsvetenskap i Uppsala, mailade och frågade om jag hade lust att svara på några bloggfrågor till hennes uppsats kändes det självklart att säga javisst. Det är till också med kul att fundera över begreppet blogg, om syften och metoder.
  Men när det kommer mail från P3 blir jag lite stressad. Självklart är det genomkorkat att tacka nej, så bra PR, som lite radiotid ger, kan vara ovärderlig. Men frågan är om det är mer reklam min blogg behöver...?

* Jag vet, hundra besökare om dagen kan tyckas som en blygsam liten skara läsare - men när jag tänker mig alla dessa läsare samlade tillsammans i ett rum så inser jag att det trots allt är rätt många.

The PEZ is back!

Kommer ni ihåg det gamla mysgodiset PEZ? Små vita och hårda godisar som man petade in i en liten PEZ-gubbe? Och när man sedan drog PEZ-gubbens huvud bakåt sköt en godisbit fram under hans haka? Nu är de tillbaka.
  För några dagar sedan såg jag och Babycake Seinfeldavsnittet ”The PEZ dispenser”. I Inside Look-delen av programmet berättade sedan Jerry vilken påverkan avsnittet haft på sina tittare. På bara några dagar kunde godisförsäljarna se en markant försäljningsökning av godiset och det fortsatte stadigt uppåt: The PEZ var back!



Men det var över tio år sedan. Hur är egentligen PEZ-läget nu, i Sverige? Jodå, de finns fortfarande kvar. Jag var lite orolig att jag skulle behöva leta igenom halva stan, eller i alla fall halva Grays godissortiment för att hitta ett spår av de färgglada godisleksakerna. Men det visade sig att både Pressbyrån och Konsum säljer PEZ.
  Och visst ser de ut som förr! Plastkroppen är fortfarande i sådant där billigt material och utrymmet inuti fortfarande lika svårfyllt – och färgvalet verkar fortfarande skötas av någon färgblind tysk (amerikan?). Ingen kropp matchar något huvud. Ingen färgskala är logisk eller snygg. Ett huvud som går i ljusbrun beige? Knallrosa kropp blir fint! Ett blått huvud? Orange kropp!
  Det som slår mig nu, som nybliven PEZ-ätande vuxen, att godisarna faktiskt är riktigt goda. Jag minns dem inte som goda. Hela idén med PEZ var ju att knäppa fram godiset under dockans haka – inte själva ätandet. Men de smakar i alla fall toppen! Visst är det artificiella smaker men de är starka. Favorit just nu är körsbär och citron. Gärna blandade.
  Dock har utvecklingen för PEZ knappast stått still. Två nya smaker har tagits fram: cola och sour mix. Dessutom har företaget bakom PEZ lagt ner lite tid på att utveckla själva figuren. Jag skriver lite tid, för jag tycker att godisgubbarna efter så många år faktiskt borde ha utvecklats mycket mer… dock är det kanske den klassiska PEZ:en som säljer bäst och det känns ju helt rätt att behålla en klassiker.
  Hur som helst, som nya medlemmar i PEZ-familjen har vi alltså de mjuka PEZ-gubbarna. Japp, små pälsklädda saker som går under namnet PEZ Fantastic. Idén verkar vara att man ska hänga dem i nyckelknippan – och att man ska PEZ:a ut godisar ur dem så klart.
  Förutom att de mjuka kompisarna är väldigt söta så tror jag att de är betydligt mer lekvänliga än platsvarianten. Den klassiska PEZ:en var ju lite av en slit och släng-pryl. Eller i alla fall utbytbar. De mjuka söta PEZ:arna tror jag att yngre barn lättare kan ta till sig som dockor.
  Förresten, den första PEZ:en kom redan 1927, behållaren var i metall och smaken pepparmint. Det är dessutom från den smaken som godiset fått sitt namn: PfeffErminZ. Det var först på 1950-talet som PEZ:en kom till USA och barnen – och givetvis nappade Disney.

Gamla stan - en pittoresk dödsfälla

De senaste veckornas väder har gjort min stadsdel till en otäck dödsfälla. Nu är det inte längre bara skinheadsen, som marscherar längs Västerlånggatan på nätterna i en skrikande men strikt trupp, knivslagsmålen runt alla svarttaxis vid Kornhamnstorg eller överfulla turister från öst som bara längtar efter att dunka ölflaskan i någons mössklädda skalle, som vi bofasta öbor behöver akta oss för.
  Med snön kom istapparna, halkan och den övertunga och isblöta snön som ligger och vippar uppe på takåsarna.
  Har du någon gång försökt ta dig ner för Tyska brinken eller Kåkbrinken när blöt snö blivit is? Det är omöjligt. Hur en sådan, i vanliga fall, bucklig gränd kan bli så glashal är nästan lite underligt. Försiktigt försiktigt får man stappla sig ner, sidledes, medan man krampaktigt håller fast i väggen med vantarna. Givetvis fungerar det inte - man halkar ändå.
  Gamla stans gator och gränder, som även utan snö är mycket trånga, blir under vintern nästan hälften så breda. Istället för att skotta bort eller hacka loss all snö uppe på taken väljer de flesta husägare att sätta upp skyltar och pinnar nere på gatan.
  När halva gatan blockeras av "varning snöras" eller "farligt! Gå inte här" blir den andra halvan mycket eftertraktad markyta. Att själv lyckas bestämma sin gångtakt eller var man ska sätta fötterna blir givetvis omöjligt - alltid är det någon längre fram som plogar gatan med en stor bred barnvagn eller en grupp tanter som måste stanna vid varje skyltfönster. Man gör helt enkelt bäst i att hålla sig inomhus.
  Jag har alltid undrar vad som är kriteriet för att en bit gata ska få en finfin varningsskylt? Jag misstänker att de sätts upp där ett stort sjok snö just rasat ner (fast vad är poängen med det, snön är ju redan nere då?) eller precis under en takås där en riktigt präktig klump snö hänger i väntan på att få kasta sig ner (men varför hackar man inte loss den direkt?).
  Eftersom mitt hus inte är privatägt sköts snöröjningen exemplariskt. Varje snöfull morgon, gärna runt 6:30, börjar ett gäng män hacka och skotta uppe på taket. Nere på marken har de en "snövakt" som ser till att ingen förvirrad turist eller stressad heltidsarbetare får snö över sig. Givetvis påhejas snöröjningen av ilskna vrål i stil med "Här får du inte gå! Ur vägen!", "Idiot, flytta på dig!" eller "Är du inte klok!? Akta!". Jag och Babycake har funderat på vad som gör männen så arga. Kanske att det beror på att skottningen frigör massor av adrenalin eller stresshormoner så att de helt enkelt surnar till? För inte kan det väl vara så att det är rädda om oss nere på marken?


Dödsfälla eller bara bra skydd?


Uppdaterat: Henrik tipsar om Fastighetsägarna Stockholm som har ett jourtelefonnummer:"Fastighetsägarna Stockholm har tillsammans med Stockholms Fastighetskalender en "Istappstelefon" som du kan ringa till om det uppstår akuta situationer kring en fastighet som sammanhänger med väderförhållandena. Telefonnummer för polis och allmänhet: 08-653 68 39."

Vulgosemlor för 2000-talet

Jag har märkt av en markant utveckling av de svenska semlorna: de så kallade vulgosemlorna. Namnet till trots rör det sig inte om några jättesemlor (för det har funnits länge), istället är det semlor där konditorn bestämt sig för att ta bakelsen ett steg längre.
  Som första exempel har jag Chokladfabriken som i år gjort semlor med chokladmousse istället för grädde och mandelmassa spetsad med vad jag tror är rom. Om det är gott? Så in i skogen! Chokladsmaken spelar oerhört bra mot det pudersockrade brödet och mandelmassa är som gjord för att spetsas och smaksättas. Vanliga semlor i alla ära, men det här är inte bara bröd med massor av grädde och lite socker - Chokadfabriken gör bakverket till ren kondiskonst. Dessutom har deras semlor en mycket angenäm "vuxensmak" perfekt för oss som uppskattar just choklad och rom.
  Ett totalt motsatt bageri som också hoppat på semeltrenden är Ica Maxis. De gör en egen variant med saffran i brödet. Intressant. Det smakar ungefär som lussebullar fyllda med mandelmassa och doppade i grädde - en klockren kombination. Supergott!


Semla från Tasteline - kolla in deras recept om
du är sugen på att experimentera.

Nästa steg blir givetvis semlor med vit choklad i grädden. Semlor med hela nötter hakade i mandelmassan. Semlor med frysta bär. Semlor med bröd smaksatt av russin, konjak eller varför inte mint? Och så semlor med mashmellows istället för mandelmassa och nonstop ovanpå - för vi vill väl exportera vårt favoritbakverk till USA?

Stockholm samlar storstadspoäng

Stockholm är min stad och jag är beredd att försvara den med alla medel tillgängliga för den som kritiserar eller kommer med fåniga kommentarer som "det finns fler fik i Göteborg" eller "Malmö ligger faktiskt jättenära Köpenhamn". Javisst, det är jättebra städer och ni får gärna bo där om ni vill - kör hårt, men låt oss slippa gnället, ok? Stockholm är min stad och här tänker jag förbli.
  Därför kämpar jag alltid lite extra för att stan ska passa mig och jag hyllar gärna nya saker och sådant som jag tidigare saknat. Den senaste tiden har Stockholm samlat på sig två finfina storstadspoäng*. Det ena är tjänsten Godsmak.se (som jag skrivit om tidigare, men som numera dödsförklarade Mblog käkat upp) och det andra är Stockholms första vinotek.


Bilderna kommer från Godsmaks hemsida.

Vi börjar med Godsmak. Tjänsten är något så smart som lyxig takeawaymat med hemleverans. Man går in via hemsidan och väljer ut rätter från någon av de krogar (bland annat Mooncake, Nalen, Beirut Café, AnnaKhan och Saline) som är kopplade till tjänsten, betalar direkt med sitt betalkort och 60 minuter senare levereras maten till dörren av en taxichaufför. Smidigt, jäkligt gott och rätt dyrt.
  För att hålla värmen kommer maten i en specialkonstruerad värmepåse. De gånger vi testat tjänsten är maten fortfarande så varm att den ryker när man plockar upp den. Vi har alltid blivit mycket nöjda med det vi beställt. Och det är lyxigt - att få så god restaurangmat direkt hem är både flärdfullt och lite förbjudet. Varför går man inte ut och äter istället? Varför inte laga egen mat?
  Själv idén med takeaway är ju just att inte behöva laga maten och att kunna sitta hemma i slafsarkläder när man äter. Och varför nöja sig med flottig pizza eller feta burgare när man kan få pilgrimsmusslor, friterade pastaknyten, tigerräkor på spett, koriandertäckt hälleflundra eller träkolsgrillad entrecôte?
  Priset man får betala för njutningen är ungefär lika mycket som rätterna kostar på restaurangen. Jag antar att de kanske dragit av runt 10%. Dessutom läggs det på runt 70 kr för leveransen (men det är det helt klart värt!). Prismässigt gör man den stora vinsten genom att köpa vinet på Systembolaget, som alltid är betydligt billigare än krogen.
  Jag hoppas så att Godsmak får ordentligt fäste i stan. Jag tror att de drog igång i höstas (våras?) och jag är inte säker på att kundunderlaget riktigt finns än. Men idéen är ju så strålande. Nästa steg måste vara nybakat frukostbröd. Tänk vad underbar och varkna på morgonen och plocka upp rykande färska bagels från hallgovet tillsammans med morgontidningen?


Bilden är lånad från Dagens Nyheter som skrivit om Torrenos här.

Nästa storstadspoäng får Stockholm för helt nyöppnade Terrenos Vinotek (Scheelegatan 12). Tyvärr har vinbaren ingen egen hemsida, men Svd har skrivit om dem här.
  Terrenos är en bedövande snygg vinbar med svarta golv, svart trä, läckra tapeter och en stor orientalisk matta på golvet. Stället är bemannat upp till öronen, när vi var där var det i alla fall minst fem i servicen. Och det är mycket för ett ställe med bara runt 30 sittplatser.
  Idéen med vinoteket är klockrent smart och rolig. Du köper ett litet vinkort i plast och fyller det med 100, 200 eller 500 kronor. Sedan plockar du på dig ett gäng snygga vinglas och traskar bort till vinhörnan. Där står ett gäng röda och vita viner som är kopplade till en automat. Kör in kortet i automaten, ställ in ditt glas och tryck på önskat vin. Med hjälp av koldioxid (koloxid?) fylls sedan vinflaskan upp med vakuum för att inte förlora smak eller doft. Så fort en flaska är slut hämtar personalen fram en ny ur vinskåpen.
  Det är roligt och gott. Ett glas (som ungefär motsvarar mängden vid vinprovning - 1,5 dl?) kostar mellan 25 och 40 kr. Så pengarna på kortet tar slut ganska fort.
  För att få ut maximalt av vinet kan man beställa italiensk mat, osbrickor eller desserter. Och givetvis finns det en snygg vattenhörna där man kan fylla på med friskt kallt vatten.

* Nej, det är ingen tävling - men jag vill att Stockholm ska utvecklas och att öka mängden storstadspoäng är ett sätt för stan att göra just det, utvecklas och förändras.

Går det att tro på både gud och aliens?

I en rapport från 1990 uppgav 2% av alla amerikaner att de blivit bortförda av utomjordingar. Många av dem påstod dessutom att det hänt flera gånger.
  Att tro på utomjordingar är en sak - det är ju något som verkar så rimligt och samtidigt både svårt att bekräfta och dementera. Vi är omgivna av en så stor mängd planeter att i alla fall en handfull av dem borde befolkas.
  Att tro på kidnappning är en helt annan sak. Min första instinkt säger mig att personer som tror att de blivit bortförda antagligen varit rejält höga eller haft en ovanligt verklig dröm.
  Men sedan hör man en vän berätta en riktigt verklig historia om hur hans gammelmorfar mötte aliens på en dimmig grusväg uppe i Norrland en tidig morgon på 30-talet. De gick i samlad trupp från skogsbrynet rakt över vägen och försvann in i skogen på andra sidan. Men först stannade de förstås upp och blängde på gammelmorfarn (som stannat på sin cykel) med sina stora tomma ögon. Visst ryser man lite i ryggraden - det kan ju faktiskt ha varit sant.
  En kollega till mig konstaterade krasst att om 2% av amerikanerna tror att de blivit bortförda av utomjordingar så tror antagligen resten på gud. Det verkar ungefär lika tossig, förutom att fantasierna om gud är betydligt äldre.
  Men jag har också hört historier om folk som sett spöken. Min fars förra fru vaknade upp en natt på ett litet hotell i norra England av att någon knackade på sänggaveln. När hon kikade upp över kanten på täcket såg hon en blek och halvtransparant man titta tillbaka på henne från fotändan. Hon blundade hårt och räknade till tio, men när hon tittade igen stod han kvar. Då blundande hon och räknade till hundra och då hade han försvunnit.


Kan man tro på gud, om man tror på aliens?

Men frågan är om det är en motsättning? Kan man tro på både aliens och gudar? Eller slår de två ut varandra? Om man tror på aliens bör man väl kanske tro på något som kan liknas vid the big bang, och tror man på det så tror man antagligen också på teorin om människans skapelse. Om man tror på gud, tja - då är det kanske myten om Adam och Eva som gäller?
  Slutligen - missa inte Steven Spielbergs remake av klassikern "War of the Worlds". Borde ha premiär framåt jul! Om inte annat bara för att kompensera förra årets "Passion of the Christ"