Allt smakar gott i snygg kopp

Jag har kikat på Marie-Louise Hellgrens koppar Spin länge men inte riktigt känt att jag behöver nytt. Men så uppstod ett litet delikat behov av en ny kopp på jobbet, så jag slog till direkt.
  Det visade sig att Hellgren nu gjort en Spin som är kritvit (jag är en riktig sucker för vitt) och blanklackad. Strålande!
  Det var länge sedan jag drack så mycket te och kaffe som nu, och de senaste dagarna har jag längtar efter att få fylla på nytt i koppen. Den är jätteskön att dricka ut, inte alls varm trots att koppen saknar öra. Dessutom går fatet att använda som lock, smart! Dock förstår jag inte poängen med den lilla träspateln, blir den inte alldeles förstör i te och kaffe?
  Spin finns bland annat på NK och Åhléns, eller andra butiker som säljer Design House Stockholms produkter, och kostar runt 150 kr.
  Missa inte heller att tidningen Residence, i senaste numret, har en lång artikel med Marie-Louise Hellgren där hon berättar hur hon tänkte när hon designade Spin.

Smålandsposten & Hennes om bloggar

Hittade den här artikeln om bloggar via Karin´s Style Blog. Kul att Smålansposten listar några andra bloggar än de allra "vanligaste"*. Och extra kul att de väljer att ha med yukio.se ("Kultur och personligt").
  Missa inte heller Hennes artikel om bloggar (ligger inte på nätet) där bland annat jag, Steffanie och min favoritmatblog Brax on food blir intervjuade!

* Ni vet vilka jag menar.

Dubbelbloggning

Det verkar vara en trend just nu att rutinerade* bloggare lägger sig till med en ny blogg. Researcher drog i helgen igång Researcher 2 och subjektiv.se startade ju för ett tag sedan syskonbloggen Dekman. Idén bakom dubbelbloggningarna verkar vara att hålla varje blogg inom sin nisch, eller snarare låta den ena av de två stå för mer "öppna" poster. Som Researcher skriver på Researcher 2: "De saker som inte får plats på Researcher.se får plats här. Åsikter, tankar och en del cyniska drapor."
  Själv har jag känt samma sak många gånger. Fast jag skulle i så fall istället göra precis tvärtom och starta en blogg hårt ämnesbunden, om något ämne som intresserar mig riktigt mycket.
  Hur är det, finns det någon annan där ute som börjat dubbelblogga?

Uppdaterat: Efter alla kommentarer jag fått inser jag att det här med dubbelbloggning knappast är något nytt. Det är många som haft en extrablogg länge, eller två extrabloggar eller tre eller fyra. Men det är i alla fall ett kul fenomen - att vi inte längre nöjer oss med ett forum utan känner behovet av att dela upp våra postningar. Kanske att sektionsindelningen i traditionella tidningar inte är så dum trots allt?

* Äldre än ett år typ?

Dragspel i popmusik

Det pratades om udda instrument i programmet Studio Pop igår. Bland annat verkar harpa ha gjort lite av en comeback. Som exempel nämndes Out Huds* senaste skiva Let Us Never Speak of It Again. Jag skulle väl inte direkt påstå att harpan fått något större utrymme hos Out Hud - snarare smälter den in i den blandade mixen av udda ljud.
  Hur som helst så tyckte Lisa Milberg, trummisen i The Concretes, att det användes alldeles för lite dragspel i pop och rock. Jag tycker att hon har rätt. Problemet är bara att dragspel lite för ofta har en tendens att låta fånigt. Man vill ju inte att popmusik plötsligt ska få drag av gammelsvensk polka, eller?

En artist som i alla fall gjort det totalt maximala av instrumentet är finska Kimmo Pohjonen. Han lyckas få fram en rejält udda blandning av dansant pop med inslag av jag-vet-inte-vad. Kanske att man skulle kunna kalla det för electro, i någon form - men det är inte alls syntigt. Och det är absolut inte folkmusikigt. Trots att det enda huvudinstrumentet är dragspel, och några sampeleffekter.
  Självklart är han sanslöst cool på scen. Energisk och fruktansvärt (jag tänkte skriva flink, men jag tror att det ger en töntkänsla) skicklig. Det är som att hamna i en annan, något påtänd, värld.
  Kimmo Pohjonens debutalbum Kielo, från 1999, kallades då för årets bästa skriva av dagstidningen Helsingen Sanomat. Personligen tycker jag att skivan Kluster, från 2002, är överjävulskt bra (om jag får använda lite av ett kraftuttryck).

* Ni har väl sett att Out Hud spelar på Debaser den 4 maj - får inte missas!

Ju fler desto sämre?

Ibland roar jag mig med att titta igenom bloggar som klassas som "NY!" hos nyligen.se. I vanliga fall brukar jag väldigt strikt hålla mig till mina 30 (40?) favoriter och ignorera resten - men då och då, när humöret känns rätt, vågar jag mig in hos en nyregistrerad bloggi eller blogger. Det är ofta rätt kul, många gör en grej av att de "bloggar för första gången" och att "det här är mitt första inlägg" och "vad ska jag skriva om här" eller "nu har jag också en blogg, precis om alla andra". Men jag kan ändå inte låta bli att undra om bloggar i längden kommer att sänka sitt eget medium.
  Missförstå mig inte. Jag vill gärna att så många som möjligt bloggar och vem som helst ska absolut göra det - ju fler desto roligare! Men faktiskt inte nödvändigtvis bättre.
  Den senaste tiden känns det som att bloggen mer eller mindre exploderat. Visst, det har varit på gång länge - men nu är det en boom, en bloggboom. I söndags hade DN en, för att vara just DN, jätteartikel. Nu går Aftonbladet ut med reportrar som bloggar, på tidningens egen webbplats. Observer släpper sin (ack så trista) bloggrapport. Elle ska skriva om bloggar, Metro har redan gjort det. Både SVT och TV8 har flera gånger haft inslag om bloggar. Det pratas om dem i radio, lokalpressen. Till och med tantiga (?) ICA-kuriren "hänger med". Hennes har en artikel, som jag ännu inte läst, om bloggar och då förstår ju vem som helst att det inom loppet av bara några veckor kommer att dyka upp en mängd unga bloggtjejer.
  Ok, bra så. Bloggar ska det skrivas om och unga tjejer ska definitivt blogga. Men finns det ändå inte en risk att man tappar själva idén med bloggandet? Att blogga handlar väl, egentligen, inte om mediet man befinner sig i - utan om att publicera tankar och åsikter? Att ha en blogg (även om den är mer eller mindre tom) verkar i vissa kretsar vara lika poppis som ett ballt nickname på Lunarstorm, eller en rätt märke på bilen, eller att ha så mycket tid att man "mer eller mindre läser alla bloggar som mina nyliberala vänner önskade att de hann läsa".
  Det har spekulerats i var bloggsverige befinner sig om några år. Jag har själv försökt svara, om än något undvikande, på frågan i någon intervju. Just nu boomar det i alla fall rejält i "sfären" och det är bra och spännande. Men fortfarande är det ändå så att större delen av alla "NY!"-märkta bloggar på nyligen.se skriver "Sitter här och skriver min livs allra första blogg*stolt*" och "äntligen ska jag börja på min blogg" eller "har jag fått igång min långt efterlängtade blogg". Men få av dem verkar komma någonstans bortom det där - och det är synd.

Yukio.se spräcker 20 000-vallen!

Idag, klockan 16:09, spräckte yukio.se 20 000-vallen. 20 000 besökare sedan onsdagen den 1 september 2004. Det blir, tja ungefär 2 500 besökare i månaden. Det tackar jag för!
  Även om jag inte skriver så ofta länge, och inte alltid helt bra eller intressant hoppas jag att alla ni, vilka ni nu är, kommer tillbaka! Om inte annat för att jag om ett halvår stolt ska kunna skryta med 40 000 besökare. :)

Hur äckligt får det bli?

Jag har ett återkommande drömtema som alltid innehåller stora svarta pooler och sunkiga toaletter. Jag har drömt tusentals varianter av drömmarna i snart tio års tid. Vissa drömmar fokuserar mer på bassängerna, det mörka vattnet, det skitiga vattnet, de svarta djupen, medan andra helt och hållet innehåller toaletter. Oftast är det olika typer av offentliga toaletter som är dåligt skötta med vatten som sipprar på golvet, väggar eller tapeter som hänger i flagor, toalettstolar som antingen är helt överfulla eller också bortryckta för att bara lämna ett gapande hål. Allt för ofta är jag i drömmen tvungen att krypa ner och laga eller hämta något precis vid golvet. Ja, ni kan ju tänka er hur äckligt det är.
  För tio år sedan tyckte jag att drömmarna var obehagliga och sunkiga. Nu tycker jag om dem, de är så där skitiga och äckliga som bara ens mest ohygieniska fantasi kan framställa. Jag trivs i dem, även om de äcklar mig.



När man så då och då i livet springer på en sådan där toalett på riktigt är det förstås lika äckligt som faschinerande. Jag minns en toalett i Tunisien som stod uppe på taket tillsammans med hotellets takpool. Mer en toalettstol som någon byggt ett skjul runt, än en riktig WC. Av någon oförklarlig anledning bestämde jag mig för att besöka skjulet - så här i efterhand förstår jag inte varför jag istället inte 1. åkt ner till vårt hotellrum 2. desperat kissade i poolduschen eller 3. i värsta akuta tokfall åtminstonde läckt lite i den i övrigt rätt sunkiga poolen. Det här skjulet får en nämligen att önska sig en bigpack av Tena-produkter.
  Hur som helst. Dörren till skjulet gick inte att stänga, men det fanns heller ingen lampa, eller fönster, så en glipa i dörren var absolut nödvändig. Toalettstolen var oerhörd att skåda. Det var som om någon först kletat in den med brunt, sedan kräkts över den och golvet och slutligen släppt så mycke skit i själva hålet att det blivit översvämning och stoppning och gud vet vad. Värmen utomhus (runt 40 grader) hade sedan fått sörjan att på någon sätt både börja koka och torka - samtidigt. Behöver jag påpeka att det givetvis inte fanns något papper?
  Nödig som jag var tänkte jag att: ok, jag hukar mig försiktigt, blundar och lossas att jag är någon annanstans. Men jag kom aldrig så långt, för medan jag försiktigt började böja på knäna såg jag hur någonting rörde sig i ena hörnet, under lagret av illaluktande dy. Fram kravlade en kackerlacka stor som en fågelunge. Det var omöjligt att utröna om han åt - eller bara väste åt mig.
  Jag sprang ut ur skjulet och kräktes i poolduschen - ett ställe jag kanske seriöst borde ha beaktat som ett alternativ lite tidigare.



Det här var några år sedan, och sedan dess har jag tänkt allt mer på att börja fotografera äckliga toaletter, offentliga toaletter, för små toaletter eller bara rakt upp och ner toaletter. Det skulle kunna bli en äcklig, men väldigt rak bok med en titel som "Det är här du skiter" eller "Världens 100 äckligaste toaletter". Givetvis skulle den tryckas på fukttåligt papper så att man kan ha en liggande på toa. The WC Book, liksom.
  Gissa om jag blev förtjust när jag nyligen hittade webbplatsen urinal.net - en sida full av toaletter världen över. Ett första steg i min "toalettfrossa" skulle kunna vara att förse dem med några svenska klassiker, än så länge har de bara bilder från Arlanda.

Dags för CSI New York

Jag har tidigare skrivit om CSI New York och ikväll (Femman, 22:00) är det äntligen dags! Det ska bli jättekul att se hur hemsk och twistad serien kan bli i en sådan stad som NY - långt bort från Las Vegas lyxhotell och Miamis välputsade poolkomplex.
  Gary Sinise spelar CSI-chefen Mac Taylor som tillsammans med en relativt okänd linup basar över NY-kontoret. Av det jag sett från nätet och trailers så verkar serien bli mycket mörkare, och kanske hemskare, än sina glassiga syskon. Bra så, men Grissom är ju alltid Grissom och det blir nog svårt för CBS att försöka slå succén med CSI-originalet.



Uppdaterat 12 april:
CSI:NY igår var bra. Mörkt, mycket gråskala och dyster ljussättning. Min första tanke var att det nästan såg ut som i ett dataspel. "Fan, i de där lokalerna skulle jag lätt ha kunnat smyga omkring med mitt gravitygun i högsta hugg", tänkte jag 30 minuter in i serien. CSI:NY är långt långt från det glassiga och solbrända glamourfolket i Miami och Las Vegas. Det här kommer att bli en intressant säsong, det är jag övertygad om.
  Men, som vanligt, är det ju alltid något som stör lite. Mitt i avsnittet lutar sig chef-CSI:en Mac Taylor tillbaka och frågar sin kollega: "Vad är mördarens motiv? Vi måste förstå hur han tänker. Vad är han ute efter?"
  Jag antar att Grissom (Las Vegas) skulle ha suckat och lämnat lokalen efter ett sådant påstående. I hans värld handlar ju allt om beviset. Inte ens ett erkännande får honom nöjd - det är bevisen som gäller och motivet är spekulationer för psykologer att roa sig med.

Tequila för ögat

Corzo har släppt en strålande snygg tequilaserie med fantastiska flaskor designade av Fabien Baron. De är slående lika parfymflaskor och andas lyx hela vägen. Bland annat spelar destilleriet klassisk musik för sin sprit: "classical music is played throughout the natural fermentation process on the theory that harmonious yeast provide the best results", skriver de på sin webb. Tequilan kan inte annat än smaka fantastiskt, eller hur?
  Jag är barnsligt förtjust i tequila; rent, lagrat och i drinkar. Helst sippar jag en rejält gammal tequila som är så seg och gul att den nästan liknar konjak eller blandar starka margaritas med mycket lime. Åh, om det ändå kunde bli sommar snart, så att man kan få lite cocktailstämning igen!
  Givetvis verkar Systemet inte ha en tanke på att köpa in Corzos svinsnygga tequila. Jag vet att det går att beställa udda varor via dem, men då måste man ofta köpa runt 15 flaskor eller så. Kan bli rätt dyrt och mycket, även om tequila går åt läskigt fort hemma hos mig.
  Via en del ställen på nätet kan man köpa sprit som skickas hem via post. Men jag undrar, är det verkligen lagligt i Sverige? Eller är det kanske ok så länge man betalar skatten på dem?



Så snygg att det nästan gör ont.


(via Researcher och Karins Style Blog).

Kulturtipset vecka tretton

Det blir ett kort och försenat kulturtips för förra veckan. Mycket att göra på jobbet just nu. Hur som helst, förra veckan var det en del premiärer som helt klart måste uppmärksammas.



1. FILM - The Life Aquatic with Steve Zissou är en film som det vore nästan olagligt att inte se. Själv har jag biljetter bokade först nu på fredag, men jag är övertygad om att den kommer att vara totalt skitbra. Ingen lär ju ha missat storyn vid det här laget; Steve Zissou är en undervattensfotograf (baserad på Jacques Cousteaus liv) som stöter på problem ovan havsytan (hans bästa kompis blir uppäten av en haj, hans försvunna son (kanske i alla fall) dyker upp och hans ärkefiende är honom på spåren samtidigt som arbetet med Zissou kanske viktigaste film hittills ska dokumenteras av en mystisk reporter). Rollistan är suverän: Bill Murray som Zissou, Owen Wilson som den försvunna sonen, Anjelica Huston som fru Zissou och Jeff Goldblum som rivalen.
  Wes Anderson (regissören) är geniet bakom filmer som The Royal Tenenbaums (2001) och Rushmore (1998). Han tar helt klart tid på sig mellan filmsläppen, men när det väl kommer något är det värt att 1. se filmen på stor fin biosalong med klassiskt snitt och 2. köpa dvd:n för omtitt och extramaterial i lugn och ro.
  Och jag måste påpeka att Bill Murray verkligen har stigit i graderna i mina ögon. Från den där lite flamsige och trinde Dr. Peter Venkman i Ghostbusters (1984), till rejält bra roller i bland annat Lost in Translation (2003) och The Royal Tenenbaums.

2. TV – Desperate Housewives hade premiär förra tisdagen och har ju föregåtts av en rejäl annonskampanj. Här i Stockholm har i princip varje utomhuspelare och t-banestation varit klädda av antingen välklädda hemmafruar eller dito med djävulshorn och eldsflammor.
  Själv blev jag inte så imponerad till en början, men antagligen var mina förväntningar lite för höga. Men jag ska inte alls ge mig på att döma ut kvinnorna på Wisteria Lane riktigt än - serien är ju klart över snittet på liknande amerikanska produktioner och första avsnittet lovar, om inte fantastiskt, så i alla fall småsmart och underhållande.

3. WEBB – Kultur1.se öppnade i dagarna sin webbplats. Deras mål är att vara ”den främsta källan till kultur i Sverige - en övergripande kulturportal som dokumenterar, distribuerar och arkiverar det som händer i svenskt kulturliv...” Om de lyckas återstår att se, men hittills är webben rätt imponerande. Främst verkar krutet ligga på en gedigen länksamling, men i sommar kommer både ett webbmagasin (Magsine1) och kulturforum. Ska bli spännande att se hur webbplatsen utvecklar sig.