Newsdesk smarta PR-kupp

Newsdesk är inte dumma. De har fattat det här med bloggar och vet givetvis att om något får fart i bloggsfären så dröjer det inte länge innan de flesta svenska bloggare vet om det (se bara hur hög fart det varit på boklistan).
  I dagarna (i fredags och igår) bjöd Newsdesk in "landets 200 vassaste bloggare" för att som medlemmar ha tillgång till alla pressmeddelanden som publiceras via Newsdesk. Enligt Resumé har hittills 70 bloggare anmält sig.
  Trevligt och roligt. Det är bara en liten detalj, att bli medlem hos Newdesk är gratis - för alla. Och även om man som bloggare bör registrera sig som frilansande jouranlist så behöver man inte fylla i sitt pressnummer, som tilldelas alla medlemmar i Journlistförbundet. Med andra ord kan alla bli medlemmar hos Newsdesk, även om man bara så lite som andas journalistiska ideér.
  Så tillhör du inte "landets vassaste bloggare"? Gråt inte utan gå in och regga dig här nu direkt.
  Jag vet inte varför Newsdesk egentligen bjuder in bloggare att bli medlemmar just nu. Men jag tycker att det luktar PR-trick lång väg. Newsdesk lever ju på att någon betalar för att via dem nå ut till journalister. Och som företag kostar det runt 990 kronor i månaden att få med sina pressmeddelanden. I "om Newsdesk" skryter de just nu med att "När du publicerar ditt pressmeddelande på Newsdesk bevakas det av 3500 journalister". Det skulle inte förvåna mig om den meningen snart kompletteras med "och 200 av landets vassaste bloggare". Och vem vet, priset 990 kronor kanske kan höjas till 1000?
  Newsdesk har fattat det här med bloggar och att det är riktigt poppis just nu - och de vet precis hur de ska tilltala oss för att vi ska nappa.

Kondomer för stilmedvetna

I kategorin väldesignade prylar man borde skaffa sig finns bland annat kondomerna Pack of love. Det är svensktillverkade kondomer i skitsnygga förpackningar med tre kådisar i varje. En förpackning kostar ungefär 35 kronor, men det är det värt för förpackningarna är så snygga att jag gärna skulle köpa en hel hög och lägga fram lite här och där i sovrummet och på toaletten. Om själva kondomerna i sig är snyggare än vanliga återstår dock att ta reda på.
  Idén med designade kondomförpackningar förklaras så här: "Det måste vara attraktivt att köpa en sådan viktig produkt. Man ska inte behöva fråga efter den i kassan på mataffären eller gå speciellt till apoteket. Den måste finnas tillgänglig där folk vistas och förpackningen ska ha ett positivt budskap."
  Bakom designen på förpackningarna står bland annat Malin Gyllensvan och Liselotte Watkins. Självklart medverkar Pack of love både i Designåret och bidrar till forskning om Aids och HIV. Vilka hjältar!
  Försäljningen av kondomerna drog igång i våras och ska finnas i mode-, design och livsstilsbutiker.

Post Bloggforum

Oj, så på bara några timmar så var Bloggforum plötsligt avklarat. Det är ju så underligt när något man gått och tänkt på i mer eller mindre en månad plötsligt är över, bara så där.
  Och gick det bra? Jag tror det - jag försökte att varken gäspa eller hosta. Även om jag vissa stunder av våra futtiga 45 minuter (innan Bloggforum tyckte jag att 45 minuter var en evighet, men det gick fort!) knappt kunde prata för att en hostattack lurade i halsen. Vi hade ett flummigt och svårt ämne (bloggar som litteratur och kultur) men jag tycker att vi allihop klarade det bra, trots att jag knappt minns ett ord av vad jag sa. Så, tack panelen och mr moderator. Och tack för att jag fick vara med, det var kul!
  Och hej och vink till att bloggare jag träffade och hej och vink till alla bloggare jag borde ha känt igen och hälsat på! Men jag förstår inte hur futtiga 150 personer kan kännas som flera hundra. Jag borde helt klar ha känt igen fler... Hoppas vi ses snart på kommande bloggölar, för jag kan nu helt klart konstatera att jag inte alls längre bara är beroende av bloggar utan även bloggare.

Dags för bloggforum

Så var det snart dags för bloggforum. Spännande, även fast jag börjar bli lite smått nervös. Jag jagade runt på stan i eftermiddag i jakt på något nytt att ha på mig, eftersom vissa andra är så planerande. Men det slutade med att jag köpte ungefär precis likadana kläder som jag alltid har. Och svarta.
  Jag känner för övrigt min kropp rätt bra när det gäller att bli nervös; jag blir antingen väldigt kall så att jag går runt och storfryser, eller väldigt varm så att jag nästa har feber. Och så gäspar jag, precis hela tiden.
  Om ni ser en svartklädd typ som konstant gäspar imorgon så vet ni att det är jag, även om jag har för mycket tunghäfta för att kunna säga hej.
  Men det går säkert bra, jag ska bara försöka komma underfund med vad ”bloggkultur” är för något. Finns det verkligen en? Och så ska jag försöka att bli av med min jobbiga hosta genom att halsa Nipaxon, med anissmak men dock sockerfri, hela kvällen. Förresten, så här står det om Nipaxon: "Nipaxon dämpar hostreflexen genom påverkan på hostcentrum i hjärnan utan att påverka hjärnans funktion i övrigt." Hm... tur det.

Stora bokinlägget

Oj, det här med boklista verkar jättepoppis just nu. Efter förfrågningar från flera olika håll är det lika bra att jag lämnar in min skoluppgift jag också. Håll till godo!

1) Hur många böcker äger du?
Snabb beräkning? 33 hyllmeter ungefär. Var av ungefär 70% är pocket. Åh, jag älskar pocket!

2) Senast köpta bok?
Den ryske debutantens handbok av Gary Shteyngart. Jag köpte den för att den var snygg, jag köper rätt ofta böcker för att de är snygga, och den visade sig faktiskt vara riktigt bra.

3) Senast lästa bok?
The Falls av Ian Rankin. Åh, polisen och huvudpersonen John Rebus skulle få bjuda mig på öl och whisky vilken dag som helst!

4) Fem böcker som betyder mycket för mig (m.a.o. böcker jag läst minst tre gånger)
Jag läser sällan om böcker, främst för att det inte finns tid – det finns ju så många andra bra böcker att läsa! Men det finns dock ett litet gäng böcker som alltid återkommer:
Rules of attraction – Bret Easton Ellis debutroman. Fantastiskt sexig och bra, finns även som film för den som inte orkar läsa boken.
Tales of the city-serien av gayikonen Armistead Maupin – en serien på typ sju böcker om invånarna i ett bostadshus i San Francisco på 70-talet. Så kult!
T.S. Eliots samlade dikter i svensk översättning, helst av Karin Boye – otroligt bra, jag läser dem flera gånger varje vecka.
En dag som den här av den svenska poeten Karin Bellman – bästa just nu levande svenska diktaren. Det är ett under att hon inte blivit större än hon är.
Svenska skrivregler från Svenska språknämnden – kan inte leva utan den.

5) Utse 5 personer som också ska besvara dessa frågor
Om jag ska skicka frågan vidare så skulle det bli till Joakim på Coffeeandtv, för jag vet att han gillar Umberto Eco, Alice på Brax on food för jag tror att hon skulle kunna tipsa om bra kokböcker, Kal på k-märkt eftersom han ju har sitt roliga bokprojekt 2652 böcker kvar att läsa och slutligen Joakim på blog.hertze.com och Aron på Arons blog för det vore spännande att höra vad de läser, när de har tid.

Bloggundersökningen klar!

Nu har Hans Kullin på Media Culpa ställt samman allt material från bloggläsarundersökningen som ju efterfrågades för några veckor sedan.
  Resultatet är rätt intressant, för till skillnade från vad en del trott i olika omgångar är den typiske bloggläsaren och bloggaren en välutbildad man mellan 26-35 år med ganska tydliga högeråsikter. Oväntat? Nä, inte direkt. Tråkigt? Nä, inte direkt eftersom de bloggar jag läser och som jag har i min bloggroll inte alls stämmer överens med den typiske svenska bloggaren. Och tur är ju det, för annars skulle jag nog tröttna på bloggfenomenet lika snabbt som en del reportrar på SR gjort...

Fantastiska badmössor

Jag använder aldrig badmössa. Jag vet inte om det beror på att jag tvättar mitt hår så ofta eller för att det inte finns några snygga badmössor. Men om det beror på det senare så går det nu definitivt att åtgärda. Blue Raven har en serie med "shower caps with style, where fashion meet function". Och de är verkligen supersöta! De kostar 10 dollar och tar någon vecka att få hem med posten. Dessutom är den lilla väskan som hör till en anledning i sig att köpa mössan.



Visst är de underbara?
[Via design*sponge]

Ja, jag är beroende

Jag är en beroendemänniska, helt klart. En sådan som fastnar och liksom inte kan sluta. Om man ser allvarligt på det skulla jag, antagligen, ha anlag att bli beroende av allt möjligt som alkohol eller tyngre saker. Men än så länge håller sig mitt beroende inom rätt "snälla" ramar.
  En kollega tittade upp på mig från sitt skrivbord för några veckor sedan och suckade: "Jösses, du måste verkligen vara beroende av Läkerol!". Stämmer, Läkerol. Men jag försökte sluta, innan Malaco fick för sig att släppa den nya smaken Cupa (med smak av cupacu och körsbär) - då blev jag fast igen.
  Varje månad köper jag inredningstidningar för ungefär 400 spänn. Det är inte så farligt, men på ett år blir det nästan femtusen kronor - det är en (billig) weekend i Paris det. Problemet är att mina favoriter och bästa kickar inte kommer ut varje månad. Vissa har ju en utgivning med bara en tidning i kvartalet! Så ibland får jag stilla mitt begär med att traska bort till Press stop och bara stryka med handen över de tidningar jag redan har liggande hemma. För jag kan ju inte vara så hooked att jag köper ett ex till?
  Andra saker jag inte klarar mig utan mer än några timmar är kaffe (allra helst gjord av en riktig barista i snyggt förkläde). Värst är det på fredagar eftersom jag sedan två år tillbaka alltid går till precis samma ställe efter jobbet och köper precis samma kaffe. Redan vid tre på dagen börjar jag titta på klockan och räkna ner. Jag måste ha det där kaffet. Och så musik. Jag blir nipprig utan musik. Tror att det kan bero på att jag tillhör den där generationen, som tack vare alla tekniska prylar, är uppvuxen med och blir således nervös utan ett konstant soundtrack runt mig. Och så är jag ju beroende av tv förstås, fast där har jag faktiskt blivit bättre. Just nu följer jag bara fyra tv-serier. Och inte en enda dokusåpa!
  Jag har varit beroende av preparat också, som näsdroppar och lypsyl. Jobbigt. Och svårt att sluta med.
  Den senaste tiden har jag, givetvis, blivit beroende av bloggar (precis som Sara på Hedgehog in a storm). Jag känner grym abstinens när ingen av mina bloggfavoriter har uppdaterat på en stund. Men ahh, vad skönt det är när det finns massor av olästa poster att injicera sig med! Om och om igen uppdaterar jag nyligen.se, intressant.se eller försöker utröna om någon i min bloggroll uppdaterat och således placerat sig högst på listan.
  När det gäller just internet så är jag beroende av en hel del mer där, som att gå in på resesidor och planera olika läckra semestrar, eller kolla mailen eller min egen bloggs räknare eller Pitchforkmedias nya skivrecensioner (det kommer bara fem om dagen, men man vet ju aldrig...).
  Jag vet inte om jag är en beroendemänniska som egentligen är en förklädd vanemänniska, eller om jag helt enkelt skämmer bort mig så att jag till slut inte klarar mig utan? Men eftersom mina beroenden trots allt är så harmlösa, om ändock tidvis lite dyra, så kanske jag helt enkelt är beroende av endorfiner? Tråkigt bara att jag måste leta efter de kickarna i kaffe, snygga möbler eller på nätet istället för i motion och havrekli...

Lider du också av beroende, av något vadsomhelst? Då är den här sidan rätt ok - där finns en hel del hjälp och information.

Vad har hänt med Fischerspooner?

Ett tag gillade jag Fischerspooner. Då, för typ två år sedan, lät de rätt fräckt på ett kul sätt som jag inte hade hört tidigare. Jag lyssnade intensivt på deras debutalbum #1, i ungefär en månad. Sedan var jag grymt less. Och svor på att aldrig mer röra vid något som de gjort eller någon artist som öppet kallar sig för "electroclash".
  När Fischerspooner nu släppte sitt nya album Odyssey för några veckor sedan blev jag tjurig och tänkte att "nänä, knappast att jag köper det". Sedan hamnade det i min hand ändå, via lite omvägar här och där. Så jag insåg att jag skulle bli tvungen att om inte ge albumet en chans så åtminstonde lyssna igenom det en gång.
  Första låten, Just let Go, börjar inget vidare. Hårda, nästan lite discotechno, trummor. Suck. Sångaren Warren Fischer som lagt för mycket effekter på rösten och det låter ju inte bra.
  Men så redan vid tredje låten händer plötsligt något intressant, Fischerspooner blir ren och klar pop! Och det låter så bra.
  Och det märks att de fått experthjälp. För en sådan superhit, som deras "Emerge" blev, får man bara en gång om man inte är ett geni. Bakom sig har gruppen nu Madonnas producent Mirwais och musikbegåvade Linda Perry (jodå, hon har gjort en hel del mer än bara 4 Non Blondes jättehit "What's Up?"). Dessutom använder de en dikt av Susan Sontag på klockrena "We Need a War".
  Albumet är givetvis inte perfekt, men det är nog så bra som Fischerspooner har begåvning nog att bli. Men samtidigt som skivan visar att bandet klarar av att göra "riktig" pop (om väl syntpop på sina ställen) så visar den framför allt Warren Fischer och sidekicken Casey Spooner faktiskt är ett band som klarade mer än att driva med i electroclash-hypen och leva på en enda hit.
  Men självklart har Fischerspooner fastnat i en ny och populär hype och har, något som de tror är, en blogg.

Nybloggare - var tyst!

Hur kan nybloggaren Helle Klein tycka att "Ali Esbati gör en av de snyggaste och mest läsvärda bloggarna"? Jag antar att hon menar i lilla Sverige, men ändå - "snyggaste"? Mest läsvärd lägger jag mig inte i - men snygg, det är den då inte. All respekt för folks smak och allt det där, men jag börjar bli riktigt trött på alla standardtemplates som folk använder sig av. Snart kan man nästan inte skilja en blogg från en annan.
  Jag kan inte annat än att hålla med Sara på Hedgehog in a storm; Trött Man Blir. Fast jag undrar ändå lite, varför vågar inte DN blogga? Nu när snart varenda troll gör det?

Uppdaterat (16/5 - 19:00): Hihi! Helle Klein ger svar på tal i en post idag. Så här skriver hon: "Sen uppmanar bloggaren Sanna mig att hålla tyst eftersom jag dristat mig till att tycka om Ali Esbatis blogg. Trodde det var högre i tak i bloggvärlden."
  Jag kan inte annat än fnittra och upprepa mig: Helle Klein, om du tycker att Esbatis blogg är en av de snyggaste ska du givetvis göra det. Och du får gärna berätta varför. Men håller du inte med om att den är lite tråkig som bara följer en standardtemplate? Och att det är svårläst med ljustext på svart (vilket av vissa uppfattas som en mycket svår webbdesignsynd)? Eller att det är synd att han inte jobbar mer med egna grafiska element? Eller bilder? Eller har åtminstonde lite personlig touch? Eller att han inte verkar ha jobbat med val av typsnitt? Det är ju sådant som vi som jobbar med form brukar kräva när vi gör sådana uttalande som "en av de snyggaste [...] bloggarna".
  För min del handlar det egentligen inte om bloggar, och verkligen inte om "lågt i tak", utan helt enkelt om god smak.
  Och PS. är den här också en av de snyggaste bloggarna? Eller den här? Eller den här? Eller den här? Eller den här? (För er som inte orkar gå in och titta på alla dessa bloggar, de är mer eller mindre identiska med Esbatis blogg.)

Uppdaterat (17/5 - 16:30): Hm, nu blir jag lite put. Helle Klein: "Jag dristade mig att i en av mina första kommentarer i går säga att jag gillade Ali Esbatis blogg. Det fick bloggaren Sanna att utbrista "Håll tyst!" och anklaga mig för dålig smak. Därefter utbröt en liten diskussion om just smak. Kul. Ali Esbati själv uppmärksammar debatten på sin blogg."
  Intressant att hon fortfarande väljer att inte förstå min post (som ju givetvis inte handlade om politik) eller att varken läsa min uppdatering av posten eller dess många kommentarer. Att säga att en blogg med Bloggers standardtemplate är en av de snyggaste handlar kanske inte ens om smak, utan helt enkelt om okunskap. Och okunnig får man ju gärna vara, så länge man är villig är lära sig.

Uppdaterat (24/5 - 10:10): Det blev ingen storslagen uppgörelse över bloggwebbformens vara eller inte vara, utan bara en trevlig avslutande post från Helle Klein:
  "Jag hade en liten dispyt med bloggaren Sanna angående tycke och smak. Diskussionen gällde Ali Esbatis blogg som jag hade dristat mig att berömma. Nu gällde diskussionen inte politik utan utseendet på bloggen. Nåja, jag kan erkänna att det finns snyggare bloggar. Sannas egen exempelvis som nu hamnar i mitt länkbibliotek. Den är både snygg och innehållsrik. Stå på, Sanna!"
  Själv tänker jag ta tillfället i akt och vara lika trevlig tillbaka; välkommen till bloggsfären Helle (trots vår lite kiviga start)! Bloggare som du behövs verkligen.

Lemmings inte alls döda

Kommer ni ihåg det gamla spelet om de små filurerna med grönt hår och klänning? Man ska hjälpa dem att ta sig genom olika banor genom att ge dem egenskaper som att gräva eller klättra. Och går det riktigt illa måste man ge dem en bomb och då sätter de händerna över ansiktet och säger "uh uh!". Så sött!
  Jag spelade det en hel del när jag var yngre och har verkligen saknat det. Men nu är de tillbaka, i DHTML-form! Hurra! (Tack det bisarra livet för länktipset!)
  Spelet fungerar riktigt bra på webben, även om jag önskar att själva spelfönstret var lite större. Jag vet inte om spelet även utvecklats och moderniserats för till exempel PS2 eller liknande. Men jag kan tänka mig att spelidén i sig är så pass bra att spelet borde ha levt vidare.
  Ge er in och spela nu, det är ju trots allt fredag! DHTML Lemmings - yeah!

Svenska bloggläsarundersökningen

Spännande, äntligen någon, Hans Kullin på Media Culpa, som tar tag i och gör ett seriöst försök i att ta reda på vilka som läser och skriver bloggar. Svara på frågorna du också! Du är så klart anonym och det tar bara någon minut.
Klicka här för att fylla i enkäten.

Hur man får bort gatumusikanter

För den som inte bor lika "utsatt" som jag och dagligen stöter på problem med långsamma turister som blockerar gatorna, folk som skriker på nätterna eller mer eller mindre duktiga gatumusikanter kommer det här problemet kanske att verka inte bara märkligt utan även lite bortskämt.
  Men faktum är att ju varmare det blir ute desto mer problem får vi med två saker: cigarettrök och dåliga gatumusikanter. Cigarettröken är ofta rätt flyktig, folk som går förbi, men kommer antagligen att öka markant när rökförbudet på krogen snart träder i kraft.
  Gatumusikanterna är lite svårare. Egentligen är det ju rätt folkligt och lite mysigt (bortsett från att det (väl?) är olagligt). Men jag känner nog att jag själv vill kunna bestämma om jag ska lyssna på mina skivor eller något halvtaskigt coverband bestående av tre långhåriga typer i väst (herregud, jag låter ju som en tant!) som står nedanför fönstret och spelar House Of The Raising Sun om och om igen eftersom det är den enda låt de kan kompet till. Dessutom lyckas de sällan spela igenom en hel låt eftersom de gjort om gatan till sin personliga replokal.
  Så vad gör man? Säger till dem? Nja… dessutom bor vi så nära gatan att vi inte vill riskera att folk blir arga och börjar kasta in saker i lägenheten. Och så är jag ju fortfarande utan röst, sedan i lördags. Häller ut diskvatten? Nä, det är för taskigt.
  Vis från förra året lärde jag mig att bara en sak fungerar. Det är att förekomma dem och överrösta dem. Ingen kan ju jamma på gitarren om låt säga en kille som Jack White, i The White Stripes, gör det i megavolymstereo från lägenheten ovan?
  Så upp med alla fönster och på med stereon! Jag ska se hur lång tid det tar för dem att flytta sig. Nu är klockan 16:06.
  16:30 - 20 minuter tog det, och då spelade jag faktiskt inte ens speciellt högt. Bara bättre än dem. Shit vad jag är barnslig, måste vara febern!

18:26 - Å andra sidan, när de är runt 12 år och samlar pengar för att "stärka ungdomars (i synnerhet tjejers) utbildning i Pakistan" och spelar riktigt riktigt illa och jonglerar med lime så är de rätt söta. (Jag tror att det står Pakistan, svårt att se på håll.)

Geocaching för GPS-nördar

Det var bara alldeles nyligen som jag hörde talas om geocaching första gången, så jag vet inte om det här egentligen är ett nytt fenomen. Det liknas i alla fall vid ett slags modern gömma-nyckel-lek. Så här står det på svenska geocachsidan:
"Geocaching är en sport för alla som äger en bärbar GPS-enhet. Man kanske kan kalla det för en modern version av gömma nyckeln eller skattjakt. Någon gömmer en burk eller liknande någonstans, med en loggbok och en penna som viktigaste innehåll. Sedan publicerar man så noggranna koordinater som möjligt, ibland tillsammans med ledtrådar, på en webbplats på Internet. Intresserade kan sedan leta upp geocachen och anteckna sig i loggboken."
  "Leken" startade i USA 2000 och verkar ha blivit väldigt populär bland GPS-nördar, enligt uppgift finns det just nu 164931 aktiva skatter i 214 länder. Som jag förstår det så var det en slags störsignal (Select Availabilty, SA) som togs bort i maj 2000 (i USA) vilket då gjorde det möjligt att få fram GPS-koordinater med några meters marginal. Och vad faller sig inte mer naturligt, när man har så bra GPS, än att gömma saker för andra att hitta?
  Ordet geocaching kommer från geo som är grekiskans geo som betyder jord, mark och cache som är engelskans gömställe, gömd proviant. Förr kallades leken "Global Positioning Stash Hunt", men eftersom stash inte klingade så positivt ändrades namnet.
  Även om jag inte riktigt förstår poängen med geocaching så är det på sätt och vis lite lockande. I en radie av ungefär en halv kilometer runt mig där jag sitter just nu ligger till exempel runt 1000 "skatter" utplacerade. Man undrar ju lite vad som ligger i lådorna...
  Och jag antar att det lätt blir beroendeframkallande. Har man hittat en skatt vill man säkert hitta en till och sedan en till och varför inte ge sig på alla 1000?
  Gå in här och kolla hur många skatter du har runt dig. Eller läs mer om fenomenet på geocachingens amerikanska webbsida.

Tillbaka från de döda

Nu är jag äntligen snart frisk, tänker till och med ge mig på att jobba imorgon (fast, om det inte fungerar åker jag hem – fort som tusan). Och nu när jag kan se igen (ögoninflammationen som följde på influensan har börjat lätta) står jag inför det delikata valet: Buffy säsong fem eller Sex and the City säsong sex? Hm, Buffy eller SATC? Vampyrer eller New York? Buffy säsong fem är ju en riktigt riktigt bra säsong, medan SATC är tja, det märks så tydligt att de försöker dra ”den stora storyn” framåt. En sak som annars är så bra med SATC är ju just det att varje avsnitt är mer eller mindre skiljt från de andra. I sexan har den övergripande historien fått för mycket utrymme. Buffy eller SATC? Buffy eller SATC?
  Egentligen känner jag mig inte tillräckligt välklädd för att kunna se SATC. Å andra sidan känner jag mig inte tillräckligt cynisk för att orka med Buffy. Å tredje sidan passar kaffe så mycket bättre till SATC. Hm, Seinfeld kanske?

Förresten, som om inte valet mellan Buffy och SATC var svårt nog så plågas jag just nu av en frireligiös kör som står precis nedanför våra, öppna, fönster och trumpetar för full hals. Frågan är om inte Buffy skulle överrösta dem bättre än SATC?

Förkyld som fan

Åh, nu vet jag hur det känns att vara lobotomerad medan någon sågar en ner i halsen, trycker upp svidande kaniner i näsan och dunkar en i bakhuvudet med en kavel. Tur att det finns små piller, så att man inte behöver känns så här varje dag.

World Press Freedom Day

I dag är det World Press Freedom Day. En viktig dag att uppmärksamma för alla som stödjer frihet och fri press. Själv tänker jag sända en extra tanke till tidningen Irrawaddys redaktion i norra Thailand. En burmesisk exiltidning som har arbetat, och fortfarande arbetar, hårt för att nå ut med information om den svåra situationen i Burma.
  Enligt World Association of Newspapers, en organisation för fri press grundad 1948 som samlar över 18000 publikationer under sitt tak, har i år hittills 23 journalister dödats för sitt yrke. Förra året var det 71. Verkligen inga roliga siffror.
  Här i Sverige skryter vi ju gärna om vår fria press, vår public service och våra lokaltidningar. Och det är rätt, vi har en hel del bra press. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på om det inte går att se på begreppet fri press lite vidare och annorlunda? När kvällstidningarna blaskar ut sina löp om dokukändisar och sjukdomar och sextips, är det fri press? När morgontidningarna är tydligt politiska på nyhetsplats, är det fri press? När unga och duktiga journalister i vikariesvängen går med sina a-kasselappar för att det sitter en, till största del manlig, propp i alla tidningsledningar, är det fri press?
  Visst, ingen behöver dö på Expressens sportredaktion eller vid Smålanspostens nyhetsdesk. Men att vi uttalat har fri press här i Sverige gör inte automatiskt att vi inte måste arbeta mer med den press som redan finns.
  Hur som helst, i år är temat "Media and Good Governance". Så här skriver Unesco: "Independent, free and pluralistic media have a crucial role to play in the good governance of democratic societies, by ensuring transparency and accountability, promoting participation and the rule of law, and contributing to the fight against poverty."
  Anledningen till att dagen firas just den 3 maj, vilket den gjort sedan 1993, beror på att just det datumet firas tecknandet av "Declaration of Windhoek". Deklarationen skrev samman i Namibia 1991 av afrikanska journalister som en del i deras kamp för fri press. Läs deklarationen här.
  UNESCO kommer idag att dela ut Guillermo Cano World Press Freedom Prize, vars syfte är att hylla en individ, organisation eller institution som arbetat för fri press, framför allt under svåra förhållanden. I år är det den kinesiske journalisten Cheng Yizhong som får priset. Så här lyder juryns motivering: "Mr Cheng represents Chinese journalism at its best; he speaks out for the weak and checks the strong. His courageous outspokenness has contributed to raising public awareness in China."
  Fri press är bra. Och kanske är den jätteanstormning av bloggar, som snart finns över hela världen, en viktig del i arbetet för att sprida fri information?


Jag hittade den här grafiken, från Reportrar utan gränser, via Subjektiv.ses inlägg om pressfrihetens dag. Inte direkt någon vacker syn.

Uppdaterat: På Sergelstorg i Stockholm ordnas idag en 24-timmarsvaka till stöd för Dawit Isaak, en svensk journalist som sedan 2001 sitter fängslad i Eritrea. Bakom manifestationen står bland annat Journalistförbundet, Reportrar utan gränser, Publicistklubben, Sveriges Tidskrifter, Tidningsutgivarna och Stödföreningen Free Dawit Isaak. Så trotsa regnet och åk dit - det är ju bara 11 timmar kvar!