Damernas Värld? Nejtack!

Det var många år sedan jag slutade att läsa tjej/damtidningar. Jag tror att det måste ha varit någon gång på högstadiet, när jag plötsligt insåg att jag inte alls behövde läsa tidningar av tjejer för tjejer bara för att jag själv är tjej. Och det var verkligen en upplevelse att få bläddra i "könlösa" tidningar som Pop och Adbusters.
  Faktum är att trots att jag ju själv är i tidningsbranschen så har jag (som läsare) aldrig förstått poängen med tidningar riktade enbart mot ett kön. Alltså, jag förstår ju poängen med annonsörer och så vidare. Men när en läsekrets enda gemensamma punkt är att de är tjejer, nä - då tackar jag för mig och bläddrar hellre i senaste M3.
  Men igår så impulsköpte jag senaste Damernas Värld. Jag behöver säkert inte säga vilken artikel som drog till sig min uppmärksamhet, men jag tänkte att jag nog efter så många år kan ge en tjej/damtidning en ny chans. Varför inte?
  Och visst. DV skriver så bra och fint om smink och kläder (jag får visserligen sådan info från bättre håll, bra bloggar till exempel, men nåja). Och det är väl antagligen det som är deras huvudämne.
  Men så kommer jag till bakvagnen som det heter på tidningsspråk. Och häpnar. Vad är detta!? Tror DV att vi (ni) läsare är totalt puckade, ointellektuella och helt bakom när det gäller kultur? Som att kvinnor bara skulle bry sig om yta och inget mer. Lägg av!
  Musik-, kultur- och filmsektionen i tidningen är bedrövlig. Redaktionen tipsar om Malmros Tjenare Kungen, böcker om antingen kvinnoförtryck i Arabvärlden eller deckare (helst svenska), filmfloppen Monster till Svärmor samt en lite längre grej om Joan Allen. Bara musiktips om 60-talets souldrottningar. Det är visserligen bra musik, men totalt ynkligt. Skriva om musik för tjejer? Ja, då tar vi lättlyssnad och gamla (läs trygg) musik som inte är någon utmaning eller ställer till med några problem. Herregud, så fegt! Bara säkra kort, okomplicerad kultur och lätt lätt lätt. Så att vi tjejer kan sätta på nagellack under tiden, eller?
  Och för att inte tala om dryck-sektionen. Tipsa om att Riesling passar bra till asiatisk mat. Kom igen! Ha lite fantasi, var lite egna, våga lite!
  Jag vet, man ska inte dömma en tidning efter att bara ha läst en utgåva. Men ärligt, som kräsen läsare är jag värd att få en tidning som är arbetade med och där redaktionen har inställningen att det här, det här är det numret som ska få Sanna att bli prenumerant. Damernas Värld? Nejtack!

Moog har gått bort

En söt Minimoog
Åh, vad tråkigt det är när folk man verkligen beundrar går bort. Igår dog Bob Moog, som en följd av den hjärntumör som han lidit av sedan i våras. Han blev 71 år.
  För den som inte vet är Moog mannen bakom företagen Moog och senare Big Briar Inc (ett företag som sedan såldes och blev Moog Music 2002) och de berömda Minimoog-syntharna.
  Instrumenten har haft stor betydelse för utvecklingen av musik och Minimoogen var helt unik när den kom i slutet på 60-talet. Innan dess hade synthar varit mer som laboratorieutrustning - stora modulära system. Moog var först med att göra en kompakt synth som en någorlunda icke-teknisk musiker kunde förstå och använda. Dessutom var den inte så sjukt dyr heller, inte jämfört med de stora "telefonväxel"-syntharna dessförinnan.
  Minimoogen har dessutom ett väldigt unikt ljud som beror på dess filter - ett filter som folk har försökt efterlikna och härma ändå sedan 60-talet, men ingen har egentligen lyckats. Ljudet i synthen låter väldigt varmt, runt och mulligt.
  Ingen Minimoog är likadan, på grund av den gamla analoga tekniken så skiljer sig alla exemplar åt lite.
  Jag minns Bob Moog mest från när jag mötte honom på Svensk Forms ljudutställning för några år sedan. En glad man med håret i vita vilda tussar runt huvudet. Han kändes ödmjuk inför det han skapat och det var oerhört intressant att lyssna på vad som drivit honom och var alla hans suveräna idéer kommer ifrån.
  Om du har en Minimoog stående hemma - håll hårt i den!

Stiliga glasunderlägg

I mitt hem har vi två problem; vi spiller alltid rödvin på alla nya och ljusa dukar, och vi har skitsvårt att hitta snygga glasunderlägg* (som i alla fall till viss del kan motverka rödvinsfläckarna). Resultatet blir att vi aldrig vill använda de fula glasunderlägg som vi faktiskt äger och att alla våra dukar ser ut som att de har polkagrismönster.
  Därför blev jag väldigt förtjust när jag hittade webbplatsen dinner-ware.com som har en hel drös med skitsnygga glasunderlägg. Titta och njut!




Det står inget på webbsidan om att de inte skickar varorna utanför USA, så det går nog att beställa hem till Sverige. Priserna är dock rätt höga. Underläggen finns i både kork och marmor.

* Vilket är egentligen det korrekta namnet, heter det verkligen glasunderlägg?

Nä, jag har inte tid

Mitt jobb har drabbats av "nä, jag har inte tid"-sjukan. Helt plötsligt när det är något viktigt som ska göras (en rubrik ska pulas med, en bild som ska hämtas, en komplettering som måste skrivas) så har tiden plötsligt helt tagit slut; "Nä, tyvärr, jag har faktiskt inte tid".
  Det tycker jag är skit. Antingen gör man sitt jobb och ser till att man har tid, eller också låter man bli och går hem. Att säga att man inte har tid betyder ju bara att någon annan måste göra det, eller att det inte blir gjort. Och det vet vi ju alla hur fin en tidning blir full med gapande vita hål.
  Så tycker jag.

Världens bästa skvallerbloggar

Sedan jag upptäckte fenomenet bloggar i mitten av 2003 har jag lärt mig massor av saker. Jag låter andra bloggares kunskaper välla över mig - det är lite grann som att ha en väldigt trevlig lärare som bara berättar om sådan man vill veta och levererar det i små aptitretande doser. Gärna med bilder till.
  Men av alla olika ämnen jag dagligen läser om, allt från politik och tekniska framsteg till läppglans och skivsläpp, är det skvallret som sätter sig allra hårdast.
  För något år sedan sökte en kompis till mig jobb på en stor kvällstidning och fick göra ett slags nutidsorienteringstest, fast med rätt udda frågor. När hon berättade om frågorna kunde jag inte göra annat än skratta och sedan fråga: namnet på Paris Hiltons hund sa du? Men vem är Paris Hilton? Vem Tara Reid dejtar just nu? Och vem är Tara Reid? Katie Holmes och Tom Cruise? Är inte Cruise ihop med Nicole Kidman...?
  Idag är det helt annorlunda. Jag vet massor. En hel hög med totalt onödigt vetande (som jag antar ersätter mitt tidigare brinnande behov av att lära mig ett nytt språk eller gå en fotokurs). Och det är faktiskt lite kul att kolla kändisbilder och läsa bloggares spekulationer och undringar och framför allt sarkastiska kommentarer.
  Och det är några skvallerbloggar som utmärker sig extra mycket, som jag måste kolla varje dag och som är helt fantastiskt underhållande.
Här är, enligt min helt privata åsikt, världen just nu bästa kändisbloggar*:

Pink Is The New Blog - kungen över alla skvallerbloggar. Den här killen har koll på allt och drar sig inte för de där riktigt elaka kommentarerna.
Celebrity Gossip Blog - rätt nystartad kändisblogg med mer "vuxna" reflektioner och mycket kunskap om vad som händer i Hollywood.
I don´t like you in the way - Bloggosfärens absolut sexigaste skvallerblogg. Jag vet inte var de får alla bilder i från, men det är alltid de allra senaste, mest avklädda och sexigaste.
Celebrity Baby Blog - vem har barn med vem och vems mage putade lite extra under lördagens gala? CBB vet allt om vem som väntar vad.
Defamer - skvaller serverat som om det var it-nyheter. Lite torrare än de ovan, men tätt uppdaterad.

Vilken är din favorit bland skvallerbloggarna, som du absolut inte kan leva utan?

* Men innan du går in på de här bloggarna måste jag varna, risken är att du blir helt beroende och att handen låser sig i "reload page"-ställning.

Badrumsskåpet

Jag tittar faktiskt aldrig i folks badrumsskåp när jag är på toabesök. Jag skulle gärna, i hemlighet, vilja öppna dörrar och kika på flaskor och parfymer - men av någon anledning räcker det med tanken på att jag vill göra det för att jag inte ska göra det.
  Därför är den här idén att fotografera in i sitt badrumsskåp jättekul. Både för att jag får titta utan att det känns fel och för att folk ju faktiskt vill visa upp sina skåp.
  Jag tror att det var Mel E som började och Sara-Hedgehog och LipGloss hakade snabbt på. Några fler?
  Här kommer bilder på mitt badrumsskåp, och som en jämförelse har jag även (helt utan hans vetskap) fotograferat Babycakes skåp. Lägg märke till att han har nästan lika många prylar som jag och hur färgerna skiljer sig åt mellan eller "manligt" och ett "kvinnligt" skåp.

Badrumsskåp med stängd och öppen dörr.*

Smink och parfym som inte har fått plats, och Babycakes skåp.

* Bilden är dock inte riktigt rättvisande eftersom jag har grejer på tre olika ställen i badrummet + i stora vita korgar med lock från Indiska där jag gömmer undan saker som hårtork, hårrullar osv.

Uppdaterat: Här kommer fler badrumsskåp att glutta i!
en textmissbrukares bekännelser
Elizabeta
deep|ed - roligt, första killen!
Mamselamsen
Sessan's Blog
Anna
Frozenswede - ännu en kille!

Saïan Supa Crew på Subörb

Saïan Supa Crew spelar på Subörb i Alby...
Åh, det är ju helt otroligt att de söta hiphop-killarna i underbara Saïan Supa Crew ska spela på Subörb i Alby ikväll. Och det dessutom samtidigt som sexiga raggadrottningen Lady Saw dj:ar på Mondo. Och jag som har förköpta biljetter till Batman Begins - hur kunde det gå så fel!?

... och Lady Saw på Mondo. Hinner man åka emellan tro?

Hjälmen skyddar mot allt ont

Jag cyklade till jobbet idag, precis som planerat. Det gick bra och ganska fort. 20 minuter i rask takt, vilket innebär att jag bara förlorar runt 5-10 min på att inte åka tunnelbana. Men man blir varm, och svettig, när man cyklar - så jag gjorde helt rätt som hade med mig ombyte, handduk och deo till jobbet. Jag vägrar sitta på jobbet med både hjälmhår och svettig tröja.
  För jag kunde inte låta bli, jag cyklade med min nyinköpta (så klart svarta) hjälm till jobbet. Jag kände mig löjlig i ungefär fem minuter men sedan kom det plötsligt över mig: "jag är helt skyddad med min hjälm, ingenting kan komma åt mig. Ungefär som att ha en mantel som skyddar en mot allt ont. Under min hjälm är jag 100% säker."
  Så nu sitter jag med hjälmen på även på jobbet - perfekt skydd mot jobbiga chefer!

Machodrinkar

Igår drack jag och Babycake en rätt god men framför allt riktigt snygg drink (-ish) på Grill Ruby: Jack Daniel's Tennessee Gold.
  Drycken är den första whiskeybaserade färdigdrinken som finns på marknaden och innehåller, givetvis, Jack Daniel's samt Ginger Ale och lime. Smaken är god och svalkande men rätt söt. Tennessee Gold ska givetvis drickas iskall och direkt ur flaskan.
  Det här är dock inte en drink primärt för smakens skull utan för att flaskan är strålande snygg med sin äkta amerikanska södernlook. Den är helt enkelt riktigt tuff att hålla i handen.
  Tennessee Gold finns på Systembolaget som beställningsvara under nummer 71728 och kostar 25 kronor flaskan. Om du inte orkar vänta på bolagets långsamma beställningsservice så finns alltså flaskan på Grill Ruby - dock till det dubbla priset, men det är det värt!
  För den som känner för fler machodrinkar finns det även en färdigdrinkserie med Jack Daniel's Country Cocktails (som jag inte provat) med smaker som Apple Jack, Watermelon Spike och Downhome Punch.
  Dessutom får vi ju inte glömma en av mina favoritölsmaker: Desperados med tequila. Kan det bli mer macho?

Bilden är lånad av Philipson & Söderberg.

Bloggportalen om bloggare, inte bloggar

I går öppnade Bloggportalen.se var syfte är att vara en katalog över svenska bloggar. Så här skriver Sigge på sidan "Bloggportalen kommer att växa i takt med varje ny blogg som anmäler sig. Ambitionen är att göra katalogen så komplett som möjligt."
  Initiativet är givetvis finfint och ambitiöst, och det är imponerande att folk känner sig manade att bunta ihop bloggare/bloggar och lägga ner fritid på gratistjänster. Vi har ju redan sedan tidigare de tre utmärkta sidorna nyligen.se, intressant.se och var är du?, och de nyare Dabloid Sverige och Blogwalk.
  Men sedan mitt första besök på Bloggportalen.se, när webbplatsen smygöppnade i helgen, så har jag känt att något är fel. Men det var först i morse som jag kom på vad det är som inte riktigt är 100. Bloggportalen.se handlar ju inte om bloggar utan om bloggare.
  I bästa Lunarstormdejtingchattkontaktsökaranda presenteras bloggare med stor bild och beskrivande text. Men där många andra bloggportaler (om man nu ska använda den termen) koncentrerar sig på en bloggs innehåll, aktuella poster och i det närmaste anonymiserar personen bakom bloggen är Bloggportalen.se raka motsatsen. Här kan man inte se en bloggs tio senaste inlägg, eller dess mest förekommande ämnen eller kommentarsflöden från mest lästa poster. Istället får vi ålder och sysselsättning på bloggare, tydliga bilder och på sina ställen nästan fåniga bloggbeskrivningar. Men för att citera Seinfeld: "Not that it´s anything wrong with it". Men är det speciellt intressant?
  Givetvis är ju en blogg sin bloggare. Och det är ett band som ofta gör en blogg starkare. Att veta lite om den som bloggar ger nya dimensioner till en bloggpost och kan sätta texter i mer begriplig kontext. Men när jag börjar läsa en ny blogg är det inte bloggaren som drar till sig min uppmärksamhet, utan texterna som fyller bloggen.
  Bloggportal.se är snygg och genomtänkt men jag är inte riktigt säker på vad man som bloggare ska ha den till? Att den vill vara en komplett lista över alla svenska bloggare kan väl inte i sig vara en anledning? Och när det gäller att koppla sin blogg till ett fotografi av en själv så känns det lika underligt och fel som att ha ett foto kopplat till sin postadress på eniro.se.
  Min andra invändning mot Bloggportalen.se är att den inte uppdateras i den takt som jag vant mig vid att förvänta mig på nätet. Efter tre dagar är jag redan trött på innehållet. Det som de andra bloggportalerna lever på, att bloggar uppdateras och så att säga hela tiden håller portalen fräsch med nytt material, finns ju inte på Bloggportalen.se.
  Bloggportalen.se lär knappast bli en webbplats där man hänger på låset och om och om igen trycker på reload för att se vad som händer. Men det kommer att fungera utmärkt om man vill se vilka bloggare som är singel, snygga, brunetter eller "drömmer om att ge ut en poesibok".

Uppdaterat:
Åh, det märks att jag varit bortrest. Just de här frågorna har ju redan diskuterats i några svängar den senaste veckan. Bland annat här, med en uppsjö av kommentarer:
Suburbia: Bloggportalen
Hedgehog in a storm: Sigge, ursäkta - men har du besökt nyligen?
Skriftligt: Ny bloggportal på gång
K-märkt: Aningslös artikel om ny bloggportal
  Nåja, det skadar kanske inte dra igenom det en gång till i alla fall. :)

Snåljåp på hotell?

Brukar du sno åt dig shampooflaskor, tofflor och andra lyxiga engångsgrejer när du bor på hotell? Eller känner du dig kanske så snåljåpig att du inte gör det, men när du väl kommer hem så ångrar du dig?
  Nu finns det i alla fall bot då flera stora hotellkedjor kommit på idén att sälja sina engångsgrejer via nätet. Bland annat säljer Sofitel både sin badrumsserie, glas och porslin från minibaren och till och med sängkläder på sin webbsida SoBoutique.
  Idéen är faktiskt inte så dum, även om jag nog skulle dra mig för att köpa gratisshampoo för 12 pund. Men det kanske är något för alla som verkligen längtar tillbaka till ett hotell de besökt?

Varför köpa när man kan plocka med sig hotelltofflorna hem?

Bra cykelkarta på nätet

Eftersom jag ska börja cykla till jobbet, istället för att trängas bland morgontrötta med dålig andedräkt på tunnelbanan, har jag letat efter bra cykelkartor över Stockholm. Och det finns riktigt bra kartor på nätet, av vilka jag tycker att NTF:s (Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, phu - vilket namn!) är den bästa. Kartorna finns här, i PDF, för andra hågade och blivande cykelfreaks:
Cykelkarta Stockholm stad södra (1389 KB)
Cykelkarta Stockholm stad norra (1632 KB)
Men så undrar jag, hur ska jag egentligen göra med hjälmen? Jag vet att det är skitkorkat att cykla utan hjälm, men håret blir ju - ja, ska jag vara tvungen att jobba med hjälmplatthår hela dagarna nu eller? Tips?

Shanghai: green tea

Grön té måste vara sommarens smak i Shanghai, för den finns verkligen i allt. Från godis, glass, cheescake till tiramisu, såser, kaffe och så Starbucks massiva kampanj för sin Green Tea Frappuccino. Men grönt té är faktiskt en smak som blir riktigt gott i det mesta. Dessutom ger det en läcker kräkgrön färg till den maträtt den smaksätter. Mums.

Grönt té i milkshakeformat...

... och grönt té i tiramisu.
Appropå Starbucks (som förövrig är jättepoppis i Shanghai som har över 50 kaféer) så finns det i Kina en Starbucks copycat. Precis som det finns en KFC copycat. Jag antar att varumärkesintrång inte är någon big deal i Kina.

Kopian och originalet. Jag lyckades dock inte lista ut vad kopian egentligen kallade sig.

Originalet och dess skäggprydda kopia.

Magstress

Tre dagar kvar på semestern, whee, snacka om jobb- och semesterstress. Och det blir ju inte bättre av att min mage, som varit härligt tolerant mot kinesiska bakterier, fått för sig att det är det svenska ditot som den ska bråka med. Så det verkar som att jag får tillbringa mina sista dagar knarkandes blåbärssoppa och skorpor medan jag ligger i soffan och tittar på piratkopierade dvd med kinesisk textning och läser ut Jeffrey Eugenides strålande Middlesex. Nåja, det luktar ju höst ute, så allt för farligt blir det kanske inte.
  Dessutom fick jag i ett svagt ögonblick för mig att jag inte skulle köpa något månadskort för augusti (det krävs en resa på fem t-banestationer för att jag ska ta mig till jobbet) utan istället ge mig på utmaningen att cykla dit. Inte nog med att jag antaligen kommer att cykla åt helvete fel, det kommer säkert att ta över en timme istället för tunnelbanans vanliga 15 minuter. Kan någon påminna mig igen om varför det anses duktigt och moget att cykla till jobbet?

Shanghai: maten

Vi har ätit fantastiskt god mat i Shanghai. Både "västerländsk" och kinesisk. Dumplings med vaniljkräm och congeesoppa till frukost - fungerar jättebra. Jag har inte alls saknat yoghurt eller müsli eller mackor.

Snyggare än Shintori kan det nästan inte bli.
Av de restauranger vi varit på är det framför allt två som stuckit ut ordentligt. Den ena är en japansk, Shintori, med grymt läcker inredning. Hela restaurangen ligger som inne i en stor lagerhangar i betong - gråväggar, mörkt trä och läckert placerade spotlights. I mitten ett stort öppet kök med runt 10 hårt arbetade kockar och längs väggarna en långt löpande balkong med sittplatser. Efter att ha passerat den långa korridorliknande och bambukantade gången utifrån gatan går man in genom en svart vägg som plötsligt öppnar upp sig. Väl inne möts man av att alla kockarna i kör ropar något (välkommen? hej?) på japanska. Lite töntigt, men väldigt effektfullt. Maten var givetvis precis lika god som snygg. Jag skulle säga att den här restaurangen helt på egen hand gör en Shanghairesa värd pengarna.

Grymt skickliga kockar på Shintori.

Snyggt, och dödligt gott.
Den andra restaurangen som vi fastnade lite extra för är Shintoris raka motsats. Yin är en kinesisk pärla i underbar 30-talsinredning. Skärmväggar, bastanta bord, servitriser i slimmade qipaos. När man beställer mat i Kina får sällskapet alltid bara en meny och det är sedan en i förväg utvald person som gör hela sällskapets beställning. Det är därför mycket viktigt att alla smakar av all mat, annars får beställaren skämmas över sina dåliga val. På Yin finns det inga dåliga val. Allting är jättegott och varje rätt kostar mellan 20 och 80 kronor (lite dyrar för skaldjur, lite billigare för vegetariskt). Babycake och jag åt tills magarna putade.

Matgäster på Yin.

Snyggt och underbart gott.

Och så slutligen en ledsam tanke till årsdagen för Hiroshima. Just hemkommen från Asien smärtar denna fasanfulla händelse givetvis lite extra.

Yukio.se i Aftonbladet

Och just det, om ni (precis som jag) missade Yukio på Aftonbladet.se, den 26 juli, och är intresserad av en liten "Hallå där" med mig kan ni kika här.
  Och jag kan inte göra annat än att tacka så mycket för det fina berömmet "supersnygga bloggen Yukio". (Framför allt inte efter allt det här trasslet. Hihi!)

Hemma

Klassisk vy över stadsdelen Pudong med det karaktäristiska tv-tornet, med två klot, till vänster.

Efter 10 timmar jobbig flygresa (med bortskämd* snorunge som flängde runt, skrek och sparkade mot stolsryggen) är vi nu tillbaka i Stockholm. Det är alltid lite underligt att resa långt, för även om det ju tar sin tid så känns det som att man efter bara ett ögonblick plötsligt är tillbaka hemma - bland post, pensionsval, regn och dyra priser på Konsum.
  Det här gången är det dock nästan lite skönt att komma hem. Shanghai var, som sagt, väldigt varmt. Enligt vad vi såg på tv berodde hettan på ett oväder över Japan som påverkade varmluft att stanna kvar över Kina, eller om det höll kalluften borta? Cirka 35 grader om dagen har det i alla fall varit. Och det betyder svett överallt, massiv jakt efter små C-Stores eller Kedos (typ SevenEleven) med luftkonditionering och kyldisk (jag tror aldrig att jag tagit sådan tid på mig att välja dryck ur en butiks kylskåp som nu) och trötthet. Jag hade helt glömt att man blir så trött av hettan. Man orkar inte gå speciellt mycket, man orkar definitivt inte pruta priser, man orkar inte med något slags motstånd eller påhängsna tiggare.
  Här i Stockholm är det just nu rätt kyligt, runt 18 grader, och det känns lyxigt. Lyxigt att kunna strosa runt utomhus och lyxigt att inte svetta ner kläderna.
  Men nog om väderrapporter, Shanghai har varit fantastiskt kul och spännande. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte uppdaterat mer därifrån, men det var jättesvårt att hitta internetcaféer. Därför tänker jag istället pyssla ihop några poster om resan, uppdelad i olika ämnen som mat, shopping, kultur, folk osv. Förhoppningsvis med ett gäng bilder till. Ni får väl helt enkelt låtsas att jag fortfarande sitter därborta och svettas och försöker skriva rätt på det "västerländska", men dock rätt frustrerande, tangentbordet.

* Lagen om att kineser bara får skaffa ett barn har gett upphov till en hel generation av barn som kallas lilla kejsaren eller kejsarinnan, eftersom de är helt sjukt bortskämda.