Bäst i bloggosfären just nu!

Bäst just nu, utan tvekan:
Husmusen
Ett liv i exil

Åh, vad jag tycker om att läsa era bloggar! :)

Pinsamt Madonna!

Att Madonna är ute med ett nytt album, Confessions on a Dance Floor, kan väl knappast ha undgått någon. Till sitt fjortonde album i raden drar hon på stort och satsar på tät och fet discopop utblandad med lite kabbala och annat spirituellt - och så några Abbaslingor.
  Men låter det bra? Både ja och nej. Det finns låtar på skivan som verkligen är klockrena discopärlor ("Sorry" och "How High" till exempel). Men så dyker det upp låtar som "I love New York" och man undrar om Madonna inte fått den där hjärnblödningen all träning och bantning borde ha frammanat? Texten är så sanlöst korkad, eller vad sägs om de här raderna:

"I don't like cities, but I like New York
Other places make me feel like a dork"
[...]
"Other cities always make me mad
Other places always make me sad
No other city ever made me glad"
[...]
"If you don't like my attitude, then you can F-off
Just go to Texas, isn't that where they golf?"

Med så tama texter är det tur att Stuart Price från Les Rhythmes Digitales arbetat desto mer med musiken och fått fram rätt sköna ljud. Jag är inget stort fan av Abba, men "Hung Up" är en riktigt bra discodänga.
  Etnopopen (låten "Isaac") tycker jag dock att Madonna helt ska låta bli att tafsa på. Hon behärskar helt enkelt inte genren.
  Men även om Madonna glimmar till då och då så tycker jag att hon ska hålla sig borta från den rena discopopen, det finns andra (Kylie!) som gör det här så mycket bättre. Jag skulle önskat mindre dansgolv och mer ren pop, att strutta runt i rosaglittrande hotpants vid 47 års ålder tror jag att Madonna ska överlåta till andra.
  I låten "How High" frågar sig Madonna "Should I carry on? Will it matter when I’m gone?". Jag vill inte vara taskig, men nej Madonna - this album will not matter when you are gone. Det finns långt mycket bättre Madonnaalbum att minnas henne för.

Rocky till USA

För några veckor sedan släpptes seriealbumet Rocky i USA, på anrika förlaget Fantagrafics. Förlaget tippar att Martin Kellermans seriefigur kommer att bli succé. Så här skriver de i albumets pressrelease: "Martin Kellerman is the Jane Austen of 21st century twenty-something urban European slackers. Firmly in the tradition of Fritz the Cat, Hate, and Clerks, Rocky is his mostly autobiographical daily strip detailing the rudely hilarious travails of a young cartoonist and his circle of layabout pals and neurotic, indignant girlfriends."
  Tufft! Bättre omdöme kan väl en serietecknare nästan inte få?
  Själv tycker jag att Rocky är strålande. Och det är imponerande att serien fortfarande håller tempo och glöd efter så många år. Och så är det ju givetvis lite av en sport att känna igenom miljöerna som Rocky vistas i.
  För några år sedan skrev jag förresten en B-uppsats om kvinnobilden i serien Rocky. Finns som pdf någonstans på nätet för den som orkar söka upp den.

Saker jag vägrar göra #1

Det är inte mycket, men det finns några få saker jag absolut totalt vägrar att göra.
  Att knäa en artikel är just en sådan sak jag bara inte gör. Man måste hålla hårt i sina principer.

Uppdaterat: Ja, dumt av mig att inte tala om vad jag menar med att knäa. Det är helt enkelt när en annons läggs på en tidningssida på ett sådant sätt att artikeln inte löper över en fyrkantig yta, utan istället "knäas" av annonsen. Det kan till exempel se ut så här:

Att lägga en annons på det sättet är för mig att snabbt och slafsigt försöka lösa ett problem. Det ser helt enkelt billigt och dåligt ut. Då är det långt mycket bättre att försöka kringgå problemet genom att till exempel lösa det med en extra text. Så här:

Tyvärr ser man det första exemplet olyckligt ofta. Framför allt ute i mindre landsortspress - eller i skoltidningar.

Barnslig ensam hemma

I natt var första gången på (om jag räknar rätt?) tre år som jag sov helt ensam i vår säng.* Det kändes rätt konstigt. Och ju mer klockan blev igår desto barnsligare upptäckte jag att jag agerade. Alla lampor i hela lägenheten tända, utom den i köksfönstret där man ser sin egen spegelbild och hela rummet bakom en när man släcker, och ytterdörren rejält låst. Både tv:n och datorn igång och så nya Kate Bush i stereon.
  När det blev dags att verkligen gå och lägga sig kapitulerade jag och bestämde mig för att hålla en upptänd "väg" till badrummet (om man måste upp mitt i natten) och tänt i köket. Sedan bäddade jag sängen i min klassiska uppånervänd V-formation som jag alltid använde under singeltonåren. Dubbelsängstäcket som en stoppad sovsäck runt kroppen.
  När jag kontrollerat och konstaterat att resten av världen var utstängd från mitt trygga bo kröp jag längre ner under täcket och sms:ade Babycake godnatt.
  Behöver jag påpeka att jag fyller 30 om (ungefär) bara ett år? Jösses...


Lägg kuddarna så att de tillsammans bildar ett uppånervänt V. Jättemysigt att gosa ner i mitten. Och nej, sex kuddar i en säng för två är inte alls "lite väl många...".

* Babycake är på jobbresa i Skottland.

Felräknad pi på Bush nya skiva

För några veckor sedan kom Kate Bushs nya skiva Aerial (den första på runt 12 år). Den är, som många recensioner antytt, givetvis strålande bra. Det är så kul att hon är på gång igen, jag har verkligen saknat henne och framför allt hennes sound från åren runt 1985. Aerial är en helt rätt comeback.
  En av albumets bättre låtar är poetiska Pi, där låttexten är uppblandad med alla de siffror som följer efter 3,14. Kul idé, om Bush hade räknat rätt vill säga.
  Jan Melin på tidningen Ny Teknik är en kille med koll och han har upptäckt att det smygit sig in en hel del fel i texten. Siffrorna är helt enkelt inte de rätta. De 53 första stämmer, men sedan byter Bush plötsligt ut en nolla mot en trea. Och de 37 sista siffrorna har enligt Melin inget alls med pi att göra.
  Underligt. Och det är svårt att veta om Bush verkligen har så dålig koll att det helt enkelt blivit fel - eller om hon valt siffror efter hur de låter? Hon sjunger dem i alla fall väldigt vackert.

Uppdaterat: Åh, jag glömde ju helt bort att skriva ner de två sifferraderna. Så här ligger det till:

Kate Bushs siffror:
3,14159 26535 89793 23846 26433 83279 50288 41971 69399 37510 582319 74944 59230 78164 06286 20882 14808 65132 82306 64709 384460 95505 8223...
De riktiga siffrorna:
3,14159 26535 89793 23846 26433 83279 50288 41971 69399 37510 58209 74944 59230 78164 06286 20899 86280 34825 34211 70679 82148 08651 32823...

Äntligen julöl!

Idag (eller om det var härromdagen) släppte Systembolaget sin julöl. Hurra! Eftersom vi blev snuvade på all julöl förra året, tog Babycake tag i det hela och har ränt runt på stan hela dagen i jakt på de gula dropparna.
  Ideén var att förekomma DN och deras stora julölsguide - det är ju den som brukar förstöra för oss som är lite segare på att handla dryck till jul. Men nu står det i alla fall 10 flaskor enormt efterlängtade St Peter´s Winter Ale hemma i köket.
  Givetvis kommer Babycake och jag inte kunna hålla oss fram till jul utan måste givetvis smaka redan ikväll - vi har ju trots allt väntat ett helt år på flaskorna!