Djurgårdspöbeln

Vi har en stor Djurgårdspöbel utanför lägenheten ikväll. Match mot Hammarby och en del av supportrarna värmer upp på krogarna precis nedanför oss. De är inte speciellt många, men de skriker som en hel manskör. Ett klassisk "öööhööö" uppblandat med några "vi hatar Hammarby"*. Egentligen är de ju vidriga och det är ganska otäckt att gå precis förbi dem. Men jag kan inte låta bli att ändå tycka att de är lite söta - det krävs ett visst mod att ställa sig mitt på ett torg med armarna rakt ut och, övertygad om att det låter fint och sunt, skrika "ööö". Jag menar, många av oss vill ju inte ens kännas vid att det fanns en tid då "ööö" var det enda vi kunde säga - innan (några av oss) lärde oss att förmedla vad vi tycker och tänker på lite mer nyanserat sätt.
  Det enda jag önskar är dock att min bror, som är inbiten Hammarbyare, håller sig ifrån vårt kvarter ikväll, för jag vet hur bråkigt det brukar bli sedan när polisen kommer och blandar sig i.

* Underligt nog med samma melodi som "Vi har tagit studenten".

Andra bloggar om: sport, fotboll, Djurgården, Hammarby, match, supporter

Usel roman - strålande blogg

Jenny Leeb, som är medierådgivare på mediebyrån Bizkit, har skrivit en roman (Grevgatan 22) om livet på en byrå. Vi fick ett kapitel av boken skickad till oss på jobbet och det är något av det sämsta jag läst. Fullt av klicheer i både språk och handling; en barnslig nära på naiv bok. Ett riktigt bottennapp som inte borde ha passerat redaktörernas hökögon på förlaget Fischer & Co. Verkar det som i alla fall.
  Men så började jag fundera på vad det är som gör boken så dålig och det slog mig att man förväntar sig mer av den. Inte för att det är Jenny Leeb som skrivit den (för jag har, ärligt, aldrig hört talas om tjejen tidigare) utan just för att det ska föreställa en roman. Av en roman förväntar man sig en viss kvalitet. Ett begåvat språk och en intressant historia. Ett verk, helt enkelt. Inte något som någon krafsat ner i sin dagbok.
  Och då kom jag på att boken skulle kunna bli en strålande blogg! De mest populära bloggarna just nu* handlar ju precis om det som boken handlar om; kläder, killar och skvaller. Bloggläsare älskar ju att läsa om just det som Grevgatan 22 tar upp.
  Jag gillar den nya trenden att duktiga bloggare får ge ut sin blogg som bok. Men här har vi ett klockrent exempel på det motsatta, en usel roman som antagligen skulle bli en strålande blogg.

Uppdaterat 27/8: För den som vill bilda sig en egen uppfattning om boken har Veckorevyn publicerat ett utdrag på sin webb. Läs på egen risk.

* Enligt bloggtoppen.se i alla fall. Och om man bortser från Feber.se-viruset som sprider sig över bloggosfären.

Andra bloggar om: Jenny Leeb, Grevgatan 22, böcker, romaner, bloggar, bloggosfären

Rekrytering 8 på morgonen?

I morse precis efter klockan 8 på morgonen, när man är som mest trött och stressad ringde ett 031-nummer på min mobil. När jag svarade flåsade en överhurtig göteborgska i telefonen och presenterade sig som någon från Bohmans nätverk. Jag hummade mest och funderade på hur jag skulle avsluta samtalet så fort det bara gick. Men hon kopplade snabbt mitt hummande till den rätt illa valda tidpunkten och frågade om hon störde. "Ja", svarade jag och hon frågade om hon fick ringa tillbaka senare. "Kan du väl", svarade jag.
  Här på jobbet gogglade jag fram Bohmans. Det är ett rekryteringsföretag som bland annat letar fram chefer och nyckelpersoner inom pr, information och media. Där ser man.
  Kunde hon inte ha ringt för ett halvår sedan?

Höst = inte bloggsemester

Så förjäkligt som vädret är just nu, och har varit de senaste två veckorna, är det lika bra att inse att det är höst nu, och att det inte går att gömma sig bakom bloggsemester längre.

Biotiden krymper

Under semestern i Portugal passade jag och Babycake på att gå på bio. Det är alltid väldigt roligt att se hur biokulturen skiljer sig mellan olika länder. (I Thailand sjunger de till exempel nationalsången.)
  I Portugal är det ungefär som här, om man inte går på någon av de mindre biograferna som pausar mitt i filmen för att alla ska få sträcka på benen. Vad vi gick på, i Vasco da Gama-köpcentret, liknar nog mest Filmstaden Sergel här i Stockholm. Mycket Hollywoodproduktion och mycket popcornförsäljning bakom kassorna.
  Den märkbara skillnaden var dock tiden mellan filmvisningarna. I Sverige kan det vara så mycket som 30 minuter mellan visningarna. På biografen i Lissabon knappade de in på ynka tio. Det är inte mycket om man vill se eftertexter, städa salongen och få ut alla besökare. Och dessutom kanske börja släppa in nytt folk någon minut före den utsatta tiden.
  Under de sista skälvande minuterna i filmen traskade det in två tanter i salongen. Under högljutt pladdrande (som jag tror handlade om var de skulle sitta och varför det var så mörkt i salongen) traskade de runt framför duken. Tillslut hamnade de vid oss och slank ner på två lediga platser, fortfarande pratandes. Några minuter senare kickade eftertexterna igång och ljuset tändes. Tanten brevid mig frågade något på portugiska och sa sedan på engelska: "End film?! End film?" När jag nickade kacklade hon och väninnan högt och gick snällt ut för att ställa sig i kön till nästa visning. Och jag tror inte att det störde dem att de just sett filmens stora finalavslutning.

Andra bloggar om: film, biograf, Portugal, Lissabon