Oh, vilken date

Det blev en fantastisk date igår. Svettig, hård och extremt krävande. Men det började inte alls bra. Jag fick ordentligt ont i vaderna, trots uppvärming på en kilometer. Jag blev till och med tvungen att stanna efter ytterligare kilometer för att stretcha. Men sedan hände något. Löpningen känns inte längre i kroppen. Känslan av att kunna springa hur långt som helst är nästan narkotisk. Jag knarkar stegen och skjuter träningsenergi rakt in fötterna. Daten slutade på 7 km (+ 1 km uppvärming) och det är mitt andra personbästa, på bara två dygn. Tänk att stegen sitter där i benen och plötsligt dyker upp trots att man inte tror att de finns?

På måndag har jag en ny date. Den här gången tror jag att vi är redo för nästa steg. Milen.

Andra bloggar om: träning, löpning, löpband

Mitt löpband min älskling

I tisdags sprang jag 6,1 km. Det är det längsta jag någonsin
sprungit, framför allt utan att stanna för en paus. Det tog dessutom
bara 54 minuter - ett rekord för mig jämförbart med att föda fram
barn eller bestiga berg (trots att jag inte gjort något av det).

Jag tror att vi har en kärleksrelation, jag och löpbandet på WC. Vi
har bara träffats fyra gånger, och de två första gångerna promenerade
vi. Men nu när vi springer och musiken (mest Fixmer&McCarthy, Rex the
Dog, Nitzer Ebb och gamla Front 242) trycker på i ryggen och svetten
rinner ner för händerna är vi så tighta. Och när det blir för jobbigt
och jag inte kan hålla huvudet uppe stirrar jag intensivt på sekund-
och kilometer- och hastighetsmätaren och det är som att vi har
ögonkontakt. Och luften i rummet är så bastuhet att den bär fram
svetten från oss.

Nu när jag sitter på jobbet och vet att vi snart ska träffas, kanske
om bara två timmar, blir jag rastlöst pirrig. Och längtar. Jag känner
stegen i benen och värmen som rinner längs ryggen och upp på huvudet.
Det är bara timmar kvar.

Andra bloggar om: löpning, träning, World class