yukio

!!! med saftig punk-funk

Våren 2003 ramlade jag, mest av en slump, över det lite udda bandet Out Hud och deras häpnandsväckande album "S.T.R.E.E.T. D.A.D.". Ett helt instrumentalt album med lustiga coh extremt långa låttitlar som "Dad, There's a Little Phrase Called Too Much Information" eller "The L Train Is a Swell Train and I Don't Want to Hear You Indies Complain". Jag vet att det antagligen låter skitpretto, men trots att albumet är helt utan sång och text så är det ovanligt eh... budskapsförmedlande? Instrumental musik roar mig rätt sällan, men på Out Huds album märker man inte att ingen sjunger - musiken i sig är helt enkelt tillräcklig.
  I helgen blev det så dags för gruppens syskongrupp (de har gett ut några EP:s tillsammans och figurerar på varandras album) att hamna i min skivspelare. !!! (uttalas som tre korta klick-ljud) kom 2004 ut med albumet "Louden Up Now" och det låter faktiskt riktigt bra.
  Kategoriserade som någon slags hybrid mellan disco-punk som lutar åt det lite mer långsamma electro-funk, trodde jag först att albumet skulle låta rätt trist och rörigt. Men det består faktiskt av fina och smarta popslingor med bra och lagom ointresserad och småretlig sång. Framför allt är det här albumet en smart och genomtänkt idé som bitvis lyckas fullt ut - och då är det riktigt bra - men som tyvärr fastna i sig själv då coh då. Vissa låtar är helt enkelt för långa, genomtänkta och utdragna.
  Att Oud Hud och !!! är syskongrupper hörs rätt tydligt. Framför allt har de samma slags mjuka gitarrplink (med eko-liknande dröjning?) som är väldigt tilltalande. Men där Out Hud väljer att veva på med långa ogenomträngliga ljudmattor i lager på lager, håller sig !!! mer till traditionell låtuppbyggnad. Och bra så.
  Men om Out Hud är mästare på att göra innehållsrika låtar utan sång så kräver !!! faktiskt sångaren Nic offers röst för att bli riktigt intressant.

Lyssna också på: The Rapture, Gang of Four eller !!!:s EP "Me and Giuliani Down by the School Yard (A True Story)".

Förra fyran

I väntan på denna veckas fredagsfyra (som faktiskt fyller ett år!) så svarar jag på förra veckans.

Tema: fredagsfyran

1. Vilken typ av frågor ska det vara på fredagsfyran: personliga, “debattaktiga” eller en hälsosam blandning av båda?
Jag tycker att det ska vara en blandning. Det är alltid roligt att svara på frågor! Sedan är ju frågan hur bra läsning det blir...
2. Varför svarar du egentligen på frågor av den här typen?
Jag vet inte! För att det är roligt att få tycka till, utan att någon påverkar en, i ett speciellt ämne. Det känns nästan lite grann som att någon är intresserad av vad jag tycker.
3. Finns det något med fredagsfyran du tycker ska förändras?
Nja, jag svarar ju gärna när jag sitter på jobbet, och ofta uppdateras veckans fråga sent på eftermiddagen när jag smitit hem. Men det spelar ingen roll!
4. Hitta på en helt valfri fredagsfyrefråga och besvara den.
Finns det någon fredagsfråga du skulle totalt vägra svara på? Nej, jag tror inte det. Däremot skulle jag kunna svara väldigt undvikande och svävande - så att det nästan inte bli ett svar utan bara en massa ord.

Solsken hela dagen

När det kommer en ny Kaufman-film kan man inte göra annat än att jubla. För även om filmerna i sig egentligen inte är så väldigt bra, är manusen ofta sanslöst begåvade.
  När "I huvudet på John Malkovich" (1999) kom tyckte i alla fall jag att den kändes ny, spännande och udda. Så här i efterhand kan man kanske konstatera att även om fotot och manuset är bra, är filmen i sig egentligen rätt rörig och komplex. Men då, 1999, var det fräscht.
  "Adaptation" (2002) var också en rörig liten sak med bra skådisar (heder åt Nicolas Cage) och genomtänkt och småsmart manus. Men filmen som helhet? Nja, kanske att den tillslut känns lite för invecklad.
  En film som dock lyckas rakt igenom är "Confessions of a Dangerous Mind" (2002). Jag är osäker på om den verkligen gick upp på bio; själv ramlade jag över den i videohyllan mest av en slump (snyggt omslag på dvd:n). Jag tror inte att Kaufman står för originalstoryn, vilket kanske gör att filmen trots smart och roligt manus faktiskt lyckas lite mer än de tidigare Kaufman-spektaklen. En början och ett riktigt slut, så att säga.
  Men så kommer då filmen med namnet som alla biobiljettsköpare av dem gamla skolan (kassa) måste hata: "Eternal Sunshine of the Spotless Mind". Och plötsligt känns det som att Kaufman kommit i mål. Filmen är både sanslös smart och riktigt spännande konstruerad. Fotot är brilljant, Jim Carrey har nog aldrig var så bra (eller snygg), Kate Winslet strålande plutig och naturlig - och manuset, ja det slår det mesta.
  Det var faktiskt ett bra tag sedan jag såg en kärlekshistoria som på ett sådant grävande och ärligt sätt försöker förklara hur det egentligen känns. Hur kärlek egentligen ser ut inne i skallen, eller nere i hjärtat. Och Kaufman gör det helt enormt bra. Gå se!

Dinky-livet

Ung, rik och lättsam? Nja. Men när PK, kollega på tidningen, suckade runt 17:30-tiden och med längtansfull blick vände sig mot mig och sa: "Åh, ni lever verkligen Dinky-livet", kändes det nästan så.
  Helt nytt begrepp för mig, Dinky*, och helt klart positivt. Jag lever gärna i Dinky-skiktet eller gruppen eller statusen just nu. Lever livet liksom. Eller?
  Det känns dock ofta som att jag befinner mig mil från SATC-flärden och är lika trött som vilken dubbelarbetande mor som helst runt 21-tiden en vardag. Och jag är långt ifrån lättsamheten i Vänner eller andra amerikanska nonsens sitcoms. Jag är inte ens i närheten av de svenska 30plusfilmerna som kom för några år sedan.
  Jag dricker inte sprit flera kvällar i veckan eller kommer bakis till jobbet. Jag köper inte svindyra små linnen för hela min lön eller frossar i Parisresor varannan vecka.
  Så vad är det då som gör mitt liv ett sådant avundsvärt Dinky-liv? Det måste vara tiden. Det handlar egentligen inte alls om pengar utan om tid. Det faktum att från 17:30 på eftermiddagen fram till 9:00 på morgonen så kan jag göra precis vad jag vill med min tid. Jag behöver inte steka fiskpinnar eller hänga på dagis eller tvätta golv i något föräldrakooperativ. Jag behöver inte ens vara omgiven av ett enda ljud, om jag inte vill.
  Men Babycake och jag går alltid på bio en kväll i veckan, vi äter på favoritkrogen Grill Ruby varje tisdag eller onsdag, vi äter aldrig middag hemma på helgen om vi inte bjudit över vänner. Vi går ut och dricker öl med kompisar eller går på någon spelning minst en gång i veckan och vi tillbringar timmar och åter timmar framför våra datorer, PS2-spelare och dvd-högar.
  Dinky? Nja, jag vet inte. Känns mer som att vi egentligen aldrig vuxit upp.

*Dinky = double income no kids. Var y:et kommer i från vet jag inte.

Brutalt Happy Together

Babycake och jag var och såg olidligt vackra "Happy Together" igår. Wong Kar-Wai (regissören) har länge varit en av mina absoluta favoriter. När jag såg hans "Chungking Express" (från 1995) satt jag helt stum i biostolen efter filmens slut. Jag gick i trean på gymnasiet och hade aldrig sett något liknande. Så ändlöst vackert på ett sådant brutalt genialt sätt. Mycket är förstås fotografen Christopher Doyle att tacka för.
  Med filmen "In the mood for love" (2000) tog Wong Kar-Wai sitt vackra foto ytterligare ett steg. Långsamt, nära, hett och färgstarkt.
  "Happy Together" (1997) är lite av ett mellanspel. Filmen gjordes som tredje film efter "Chungking Express" och har en del av filmens hysteri och skitighet, samtidigt som den vittnar om den poesi som sedan blommar upp i "In the mood for love".
  Och jag sitter som vanligt helt stum. Filmen börjar med destruktiv sex, eller kanske snarare sex i en destruktiv relation - allt filmat i svartvitt, och slutar med någon typ av hopp - eller i alla fall ett andetag av hopp - i sprakande färg.
  Tony Leung Chiu Wai (se "In the mood for Love") är strålande som den "vettige" i förhållandet och pärlan Leslie Cheung (se "Farväl min konkubin") oändligt vek och vacker som den bångstyrige pojkvännen.
  Miljön är slumkvarteren i Buenos Aires där väggarna buktar av fukt och sängen görs sovbar med några sprut lusdödare. Musiken är faktiskt inte tango, trots att Tonys karaktär bitvis jobbar som inkastare på ett tangohak - dock väldigt väldigt bra. Stora delar av filmen utspelar sig på natten med neonrör, blöta svarta gator och hetta. På något sätt blir miljön en del av pojkarnas splittrade och plågade relation, och det krävs ett definitivt avslut dem emellan innan vi tillslut hamnar i den rena och hela verkliga världen.
  Som vanligt är Wong Kar-Wais filmer så vackra att man önskar att bilderna antingen kunde etsas in i ögonen eller Babycake gå med på att tapetsera hela lägenheter med filmaffischer.

You - a blogger?

Det pratas om bloggar här på jobbet. Och vilka gratisbloggtjänster som är bäst. En grannkollega har skrivit dagbok/blogg på nätet i flera år och får utgöra expert med råd, förklaringar och kunskap. Jag sitter tyst. Men jag vet inte varför.
  Skulle någon fråga mig; har du något bloggliknande-uppdaterande-grejspånätet? så skulle jag förstås inte neka. Men att kläcka ur sig det, liksom av sig själv, lockar inte.
  Det är inte så att jag har stort behov av att vara anonym, det är nog bara så att på något sätt litar jag inte på att den typen av "läsare" kan hantera bloggar/dagböcker/privata nätpublikationer. Jag är orolig att det skulle bli en massa snack i stil med "Höhö, jaså du gjorde det i helgen!?" eller "Aha, så du ställer dig så eller så i just den politiska frågan!" osv. För det är ju så att den bästa blogg-läsaren egentligen är sådana som själva skriver på nätet, i alla fall när det gäller mer personliga inlägg. Eller har jag fel?
  De flesta av mina vänner har ingen aning om yukio.se:s liv och vardag. Och jag är inte säker på att jag är så sugen på att introducera dem för varandra, så att säga. Däremot har jag några få vänner som jag vet till och från läser det jag skriver, och det är ok. Några av dem har läst så länge att det känns självklart att de alltid finns där, andra som själva har en nätdagbok - eller hade det runt 1997 när jag för första gången började skriva.
  Jag vet, av erfarenhet från att läsa andras texter på nätet, att det krävs en viss förståelse för att instiktivt känna när det är läge (och inte läge) att prata om det som någon skrivit om på nätet. Det finns inlägg i nätdagböcker, som ska stanna där och som det inte ska pratas vidare om (öga mot öga). Och en sådan förståelse får man nog inte, om man inte själv varit på den andra sidan.

UPPDATERAT: Givetvis är det skillnad på blogg och blogg, nätdagbok och nätdagbok, privata och uppdaterad texter, osv. Olika privata nätplatser har ju givetvis olika slags läsare, och olika syften...

Fredagsfyran v.33

Veckans fyra, tema: OS.

1. Kommer du att följa de olympiska spelen?
Kanske bitvis. Men absolut inte allt. Vissa sporter är ju roligare än andra.
2. Hur tror du att det kommer att gå för Sverige?
Inte så bra. Ett guld och kanske något silver. Inte mer än så.
3. Vilker är din favoritgren/ -sport?
Egentligen gillar jag bara löpning och simning. Kast och sådant struntar jag alltid i. Och så ska jag ju se fotbollen, så klart!
4. I vad skulle du ta medalj?
Zappning. Ingen zappar så snabbt som jag. Jag lyckas dessutom direkt se vilket tv-program det är, även om jag zappar vidare efter bara två sekunder. Och så skulle jag få bra placering i maskinskrivning - jag skriver läskigt fort och nästan alltid rätt.

Drop shadow - formgivarens mardröm?

Vissa hatar dem nästan så mycket att det blir personligt. Andra älskar dem som om de vore formgivarens ultimata verktyg.
  På min arbetsplats är vi ungefär 10 formgivare, och aldrig har någon layouteffekt orsakat så mycket hånskratt som "drop shadow", som finns i de senaste versionerna av Adobes Indesign. Det är ungefär som i internets barndom när borders och blippbloppblinkande ikoner var legio. Då en häftig effekt mest för att det faktiskt gick att göra dem. Nu ett tecken på obegåvning, dålig fomkänsla och trögutvecklad.
  Det är så tydligt när en redaktion fått sin nya version av Indesign (Indesign CS kom ut på svenska i våras) och passar på att "piffa till" formen lite. Vad händer? Jo, plötsligt är tidningen full av dessa "drop shadows" och transparenta rutor. Är det snyggt? Nej. Kommer det att överleva året ut? I alla fall inte 2005 ut.
  Nya Sköna Hem, som kom ut idag, är bara ett exempel i mängden. Det ser rent överförjävligt ut. Skuggor lite överallt och tja - barnsjukdomar. En hel mängd av dem.
  Om jag ska vara ärligt så förstår jag inte idén med att sätta skuggor på text, inne i en tidning. Klart att det kanske, i enstaka fall, kan se bra och lite häftigt ut. Men på det hela taget - mest fantasilöst och billigt. Det som gör det hela extra illa är att "drop shadows" finns inlagt i Indesign CS så att din skugga bara är två (2!) musklick bort. Gillar du det kan du med andra ord sätta skuggjävlar på varenda linje i tidningen. Det finns så att säga inga begränsningar.
  Att långsamma Sköna Hem gått över till "drop shadow"-sidan är bara det ett tecken på hur utbrett formen är. Sköna Hem är visserligen en "hipp" och "medveten" inredningstidning - men tidningsform har aldrig varit deras starka sida.
  På mitt jobb är "drop shadows" ett hån; "Akta så att jag inte kommer och fyller din sida med drop shadows" eller "Hm, saknas det inte lite drop shadows?".
  Jag vet att jag kanske låter lite hård. Men ack, minns den gamla goda tiden, när man blurrade till sina gråa skuggrutor i Photoshop...

Inredningstidningar

Jag är beroende av inredningstidningar. Det är sant, jag handlar dessa små lyckopiller för säkert tusen spänn i månaden. Och samtidigt som jag njuter som i rus av varje nytt ex och varje ny läsning, är det plågsamt att veta att det är en så oerhört begränsad kick.
  Om man, som jag, egentligen bara behärskar svenska och engelska är faktiskt utbudet av inredningstidningar väldigt begränsat. I alla fall om man läser (behöver) så många som jag gör. Mitt ideal vore att kunna köpa två eller tre nya tidningar varje vecka. Inte möjligt. De flesta tidningarna kommer ju bara ut varannan månad!
  Härromdagen hittade jag i alla fall en ny tidning att lägga till måste-ha-listan; Vogue Living Australia. Jag blev förvånad, både för att jag uppenbarligen har så dålig koll att jag inte visse att Vogue bryr sig om inredning - och för att jag, faktiskt, aldrig sett tidningen förut. Och givetvis är den en pärla med god smak, inredning, förslag, idéer, inspiration och begåvad tidningsformgivning! Jag njuter - och dregglar.
  För det är faktiskt inte mycket som kan få mig att så totalt känna ro och tillfredställelse som en riktigt bra inredningstidning. Begreppet "balsam för själen" är nästan som uppfunnet med tanke på just den här känslan.
  Det finns en del (Babycake tex.) som frågar mig om det verkligen går att läsa en inredningstidning. Och det beror rätt mycket på. Om man är van vid lågvattenmärken som Sköna Hem eller gud förbjude Plaza Interiör (då ska det fan klia rejält) förstår jag att man ställer sig tvivlande till texterna. Men hittar man guldklimparna som ger 100% kick finns det en hel del att läsa.
  Jag har svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som lockar så med inredning. Det är ju inte så att jag rusar iväg och handlar svindyra möbler så fort jag läst om något, eller att mitt hem är slav under design. Men det är någonting... någon slags dröm om den rena vita ytan, den fantastiskt snygga soffan, den bäddade sängen, vackra handfatet eller det stenlagda köksgolvet. Jag antar att miljö spelar väldigt stor roll för mig, och att jag finner något rogivande i den stilrena och designade inredning.

Bästa utländska kicken: Living ETC - Stilren, smart och med bra koll. Bara tidningens form i sig själv gör det här till en obeskrivbar njutning.
Bästa svenska kicken: RESIDENCE - Började dåligt men har vuxit genom åren. En av få svenska inredningstidningar med riktigt bra texter. Kan vara lite för snobbig ibland.
Bubblare: ELLE Decoration (UK), VOGUE LIVING AUST, Bolig, ELLE Interiör, GRAND DESIGNS, Spaces.

Nätfrossa för att hålla abstinensen på avstånd:
Habitat
Muji
Norrgavel

Alla tips på tidningar eller webbplatsen, som kan utöka mitt beroende, mottages tacksamt!

da Vinci vs. Eco

I början på förra veckan läste jag ut Dan Browns bok "da Vinci-koden", efter att Big Mama tjatar på mig precis hela sommaren. Jag tänker inte dra storyn här, eftersom det (typ) känns som att jag är en av de sista i Sverige att läsa boken.
  Men jag kan i alla fall säga att jag inte är speciellt imponerad. Nu har jag inte läst Browns tidigare böcker, så det är mycket möjligt att han egentligen har rätt bra koll. Men "da Vinci-koden" är alldeles för lättflörtad och tja, fånig. Ok att de historiska bitarna är intressanta och att myten i sig kittlar, men att packa ihop det som en andra klassens ungdomsdeckare är verkligen illa. Det var länge sedan jag läste en bok med så sanslöst fåniga karaktärer, övertydliga förklaringar à "nu ska jag berätta hur det hela egentligen gick till" och sanslösa Hollywoodaktiga cliffhangers (Brown måste starkt ha tvivlat på att någon läsare skulle orkar vidare till nästa kapitel).
  Och jag förstår verkligen inte varför!? Han har en i grunden bra story, så varför måste han vara så livrädd för sin egen begåvning? Det är som att han följt handboken i att skriva romaner, och gjort allting så rätt att det blir trist och dåligt.
  Nej, jag uppmanar alla att omedelbart lägga i från sig detta sladdriga ihopslarvade verk och plocka upp den man som uppenbarligen måste vara Browns idol: Umberto Eco. Där har vi en författare som både kan hantera tvivelaktig historik och ett intellegent och vackert språk.
  Faktum är att medan jag läste Brown så längtade jag som en trånsjuk tonåring efter Eco. Men i brist på Eco (jag har redan läst hans fyra (?) skönlitterära verk) hittade jag en bok som jag sparat och suktat länge efter, Salman Rushdies "Satansverserna". Eftersom Rushdie inte heller är någon romanspruta direkt, så försöker jag att bara läsa en av hans böcker ungefär vart tredje år. För att spara på det goda, liksom.

Uppdaterat: Efter Chadies inlägg känner jag att jag nog måste förklara mig lite. Att jämföra Brown med Eco kan kanske tyckas jättefånigt. Anledningen till att jag, så brutalt, nämner dem tillsammans är för att jag ändå tycker att de påminner om varandra i val av innehåll och idé. Flera av Ecos romaner är också deckare som antingen utspelar sig i historisk miljö eller, precis som "da Vinci-koden", är nutida men där huvudpersonerna gräver i historien och olika tvivelaktiga myter.
  När jag läste Browns roman blev jag besviken, både för att den blivit så oerhört hypad och för att jag innerst inne hoppades att den skulle vara "en ny Eco" - boken visade sig ju ligga mil från Eco och hypen, ja den är helt oförklarlig. (Skicklig PR kanske?)

Muji Sweden

Enligt än så länge obekräftade rykten ska Åhléns börja sälja Mujiprylar. Jag gillar Muji, så jag tror stenhårt på snacket. Det är trist att ett så torrt ställe som Åhléns nappar på Muji, men å andra sidan kanske det håller priserna nere.
  Muji är som en blandning mellan Granit, Ordning&Reda och enkla möbler och stilrena kläder. Ledmotivet verkar vara ljust, rakt och enkelt. Fast jag vet inte säkert.

3 prylar jag tänker köpa samma dag som Muji öppnar:

Helt fantastiskt snygg cd-spelare.

Snygg och stilren tekanna. Härligt.

Vit kalender - faktiskt rätt svårt att hitta.

Sangria

Det är hett ute. Jäkligt hett. Och vad passar bättre en het eftermiddag än riktigt kall och krispig Sangria. (Jag vet, det är en uttjatad 80-talsdryck, men det är faktiskt riktigt gott!)

1 liter Sangria
1 halv grapefrukt
1 apelsin
1/4 melon
Minst 3 dl (billigt) rödvin
Minst 3 dl fruktsoda/sprite/mineralvatten
Valfri sprit ex. konjak eller rom

 
1. Skala och hacka frukten i valfritt stora/små bitar. 2. Ös ner bitarna i en tillbringare och pressa ur lite fruktsaft med hjälp av en sked.

 
3. Häll i mängder med is. 4. Fyll på med 3 dl rött vin och toppa med så mycket sockerdricka som får plats.

5. Låt gärna drycken stå i kylskåpet någon timme. Sedan: njut, i sol!

Upprörd morgon

Jag läste två upprörande saker i morgonens DN. Den ena är att SVT (ack, varför?) av alla jäkla kanaler tänker bli först med en dokusåpa för barn. "Wild kids - det stora äventyret" ska programmet heta. Idén är att skicka ut ett gäng barn i åldern 8 - 12 till Kolmården, som under fem veckor ska citat "leva på naturens villkor" slutcitat. Enligt programledare Ola Lindholm ska ingen röstas ut ur såpan men man undrar ju ändå hur psykiskt sunt livet kommer att bli för ungarna. "Lagen måste jobba på att tycka om varandra och samarbeta istället för att konspirera" säger Lindholm. Hm, har man inte hört ett liknande tugg förut? Ett tugg som ändå slutade med bråk, gråt, terapi och kiss&bajs-tv på någon avlägsen paradisö full med wannabetölpar.

Det andra upprörande i söndagens Sverige är bokförlaget Almqvist och Wiksell som nyligen gett ut en historiebok ("Historien pågår") för högstadieelever. Fint kan tyckas, historieböcker behöver ofta piffas upp och utvecklas. Men här har historien snarare avvecklats. Förlaget har nämligen fräckheten att helt välja bort tiden före romariket. Grekerna, antiken, araberna, Eufrat och Tigris och hela begynnelsen till det västerländska samhället. Så här inleds boken "Det största rike som någonsin funnits i Europa vid sidan av Ryssland är romarriket". Jo, sure - romarriket som byggde hela sin välfärd på väl beprövade grekiska idéer.
  Fan, vad jag är glad att jag inte är barn längre. Phu!

Vackert i Thailand

Knappt har jag kommit hem från en verkligt mysig semester förrens jag börjar snegla på nästa. I näst senaste numret av ELLE Decoration (UK) finns ett kort reportage från vad som verkar vara ett helt fantastiskt hotell på ön Lanta Yai Island i Krabi i Thailand. Costa Lanta som hotellet heter är så makalöst vackert att jag bara måste ta mig dit. Hotellet består av bungalows med, hör och häpna, skjutbara väggar som gör att hela rummet kan öppnas upp till en privat terass dagtid (med utsikt mot havet). Att de sedan har vackra grågrova stenväggar (en av husets väggar är inte skjutbar), sanslöst vackra badrum samt snyggt linne i sängarna gör saken bara mer självklar. Priset verkar ligga mellan 600 och 1000 SEK natten/rummet under lågsäsong och några hundralappar högre under vinterhalvåret. Inte så illa för så mycket skönhet, eller hur?

Fredagsfyran v. 31

Veckans tema: studerande.

1. Har du studerat något efter grundskolan/ gymnasiet?
Japp, först en del ämnen bara för kul (film, litteratur och konst) på div. universitet. Och sedan några ämnen för framtiden (journalistik).
2. Om du skulle börja studera nu, vad skulle det bli?
Mer språk tror jag. Kursen i thailändska jag gick i höstas gav inte så mycket resultat annat än att jag blev sugen på mer.
3. Vilket är/ var ditt favoritämne?
Beror väldigt mycket på kursen. Men generellt har jag gillat allt jag läst, framför allt när man kommer upp en del i nivå.
4. Var du/ är du duktig i skolan?
Nja, på gymnasiet drevs jag av att vara duktigt. Sedan insåg jag att det fanns en hel del roligare saker att lägga tid på (män & musik tex.) istället för att plugga mer än nödvändigt.