yukio

Stadsvandring

Babycake och jag gick en lång promenad i vår stadsdel igår. Man kanske kan tro att det inte finns så många gator att traska runt på, eftersom stadsdelen är så liten, men vi var ute i nästan två timmar. Mysigt, och väldigt mycket sommar.
  Och jobbets kamera hade jag förstås med mig! Och en hel del skumma saker springer man faktiskt på.

Bostad eller trafikskylt? Vad vi såg
verkar i alla fall ingen ha flyttat in ännu.

Stan är full av roliga klotter/väggmålningar/teckningar.
Den här har hängt med riktigt länge.

Ett paket kommer flygande. Ett av våra absoluta
favoritskyltfönster frossar gärna i uppstoppade
djur och andra morbida idéer.

Ett alternativ till vanliga trista "kärlekspoesin".

Italienska mandelskorpor

Semester, och således massor av tid för storbak.
Här är ett strålande gott och enkelt recept på italienska mandelskorpor, som jag bakade (och fotade med jobbets nya Canon EOS300D som jag lånat hem över sommaren) härromdagen.

Till ca 40 st behöver du:

Trean kom, fyra kom...

... tvåan kom så småningom. Vi premiäråkte nya 2:an idag. Ni vet, den nya blåa stombussen* som ersatte 46:an precis innan midsommar? Och den får absolut godkänt i betyg!
  Det märks tydligt att gänget bakom de första blå bussarna tänkt till lite extra när de nu gjort en uppdaterad version till linje 2. Vissa brister som finns i den äldre modellen har rättats till. Bland annat är de supertrånga sätena längst bak helt bortplockade, likaså den bakersta dörren, som nästan ingen ändå använder. Istället för den underliga lösningen med två säten mittemot varandra längst bak har man nu provat tre säten mittemot varandra, fast med gången emellan. Fungerar bra och man slipper framför allt att nästan ramla ut i gången som med den tidigare lösningen.
  Andra förbättringar är större fönster, fler ögleliknande saker, som hänger ner från taket, att hålla i samt fler stopp-knappar. Färgerna går fortfarande i ljusgrått på väggar och tak och blåmönstrade stolar (tänk mörkt badhusgolv och du hamnar rätt nära). Dock har utgångarna tydligare markerats med klargult. Dessutom har dörröppnarknapparna blivit betydligt större och bättre.
  De nya bussarna har ett något förändrat formtänk, jämfört med de äldre. Ledstänger och säten har fått en mjukare rundning än tidigare - vilket ser modernt och snyggt ut.
  Extra pluss får bussarna för en ny slags fjädring i stolarna som gör att man sitter skönt samt att tomma stolar liksom vajar på ett rätt intressant sätt. Pluss också för bra grafik på både nästa-hållplats-displayen samt skyltar för barnvagn och rullstol.
  På minussidan hamnar dock just plats för barnvagn. Av vad jag kunde se är det trångt för två barnvagnar brevid varandra och totalt omöjligt med en tredje.
  Annars som sagt; betyg godkänt från mig som länge varit en tapper 46:an-åkare och klart misstänksam till den nya linjen.

* SL:s eget begrepp på de blå bussarna. De skriver så här i en pressrelease: "Tanken med stombussarna är att de ska kännetecknas av ett enkelt och överskådligt linjenät med tydlig information, bättre framkomlighet samt hög turtäthet och tillgänglighet."

Nedräkningen har börjat

Nedräkningen har börjat; nu är det bara 42 minuter kvar till semester! Det är helt otroligt! Efter sex långa och slitiga månader med motsträviga chefer, övertid och dålig lunchmat från Mat på jobbet-frysen är det äntligen dags.

Jag ska försöka att uppdatera bloggen så ofta jag kan under semestern. När jag är i Stockholm borde det inte bli något problem alls. I Toscana kan det bli lite glesare mellan inläggen och när jag är nere i Mörka Småland blir det nog helt omöjligt. Där fungerar väl inte ens telefonen?

Efterlysning!

Efter massor av strul med min blogbesökarräknare efterlyser jag nu tips på en ny. Någon som har bra, eller dåliga, erfaranheter att dela med sig av? Det enda som är viktigt för mig är att räknaren är gratis och att den inte envisas med att langa upp en massa ful grafik i min blog. Kom igen, tipsa mig!

Fredagsfyran v. 25

Jag har börjat märka av en måndagsritual. Inte nog med att man rensar mailboxen ren från helgens spam, kolla igenom inplanerade möten för veckan, jag svara också på förra veckans fredagsfyra*.
  Temat för veckan är anonymitet.

1. Är du anonym utav dig på bloggen?
Jag skulle nog inte säga att jag är anonym, utan lite reserverad. Jag vill gärna att det jag skriver och tycker och tänker ska kunna vara skiljt från mig som person på ett lagomt sätt. Samtidigt så vet jag att vissa av mina inlägg får betydligt bättre substans om man kan ana personen bakom orden. Det som är viktigast för mig är att hålla andra personer, som jag skriver om, helt anonyma.

2. Varför tror du att folk vill vara anonyma?
Därför att det är relativt svårt att hålla koll på vem eller vilka som besöker ens blog. Alternativt är att lösenordsskydda. Och för att skrivna ord kan missuppfattas, feltolkas eller trigga igång saker som inte var menade.

3. Spelar det någon roll? (fråga 2 alltså)
Självklart inte! Folk är fria att göra vad sjutton de vill i sina bloggar. Dock tror jag som sagt på att hålla andra människor från sin blog, att skriva om folk som inte själva bett om att bli nämda är obehagligt.

4. Hur känns det idag?
Nedräkningen för semestern har börjat, vädret har slutat att kännas som i början av oktober och Sverige spelar bra i EM - klart det känns toppen!

*Anledningen till att jag alltid är så sen med fredagsfyran är för att jag ofta kilat hem vid 16-17-tiden när den läggs upp.

Lördag i bilder

Min lördagseftermiddag i fyra bilder. Och det är bara för att jag är så lat och inte orkar bära med mig kameran som jag inte har fler bilder.

Förolämpad av toaletten

På mitt jobb blir man ofta förolämpad när man går på toaletten. Inte av medarbetarna som drar kiss- och bajsskämt eller av grannredaktionen som fånar sig, nej man blir förolämpad av själva toalettrummet.
  Vissa dagar är värre än andra och känner man sig inte redan nere innan man låst toadörren så gör man det definitivt efter en stund.
  Likt en överilsken italiensk Spotti blir man nämligen bespottad av rummets rumsparfym. Det är en liten ettrig låda som sitter fastkilad på väggen precis under taket. Den består av en display (ögon) och en liten utspottare (mun) och jag är övertygad om att den kan både hånle och rynka på sina vita plastiga ögonbryn.
  Spotti-toalett som jag kallar honom (han lystrar egentligen till namnet 256050 Tork Air-box) fungerar så att han känner av hur det luktar i rummet och om han sedan anser att det luktar illa spottar han ur sig citrondoftande saliv. Man måste ju fråga sig vilken kompetens han besitter för att avgöra när det luktar illa samt om han egentligen har några högre kvalitativa luktorgan.
  Men lukta illa, det tycker han i alla fall att det gör - mest hela tiden. För knappt har man låst om sig förrens man hör hans lilla buttra surr och sedan får ett sprut rakt i skallen.

Och javisst, Spotti-toalett skiter helt i hur det luktar på toaletten. Hans syfte är rent och skärt att förolämpa. Tänker du bara snyta dig? Två sprut. Kissa? Ett sprut var tredje sekund. Och skulle du plötsligt få för dig att göra det onämbara kan du lugnt räkna med att bli konstant nersprayad.
  Jag har till och med hört horribla historier här på jobbet om flickor som gått in på toa enbart för att pudra på sig lite extra parfym innan de går hem för dagen, och gråtande rusat ut därifrån stinkande av Spotti-toaletts artificiella avföring samt skrikandes: "Jag luktar bajs!"
  För det är ju just det som är idén. I Spotti-toaletts värld luktar även den babymjukaste rosendoftande kvinnohals bajs. Det är ju det han är skapad för att känna.
  Jag är övertygad om att Spotti-toalett egentligen är en rätt bister och ensam själ. Kanske blev han övergiven av någon toapappershållare på 70-talet och tar nu ut all hämd han kan på ont anande kissnödiga?

Frossa

Frossan var total när redaktionen käkade middag på Pontus in the Greenhouse igår kväll. Menyn var högklassig och svindlande god:
+ Liten förrätt: Anklever med liten röra.
+ Tomat- och hummermiso med krabba och bläckfisk.
+ Rimmad fjällröding med cruditéer, blomkål och soja.
+ Bakad hälleflundra med rostad paprika och råstekt vit sparris.
+ Mellanrätt: Glass gjord på fiskgryta.
+ Primörlammsadel och rilette med apelsin, kummin och dill.
+ Mangoravioli med Pedro Ximenez-sherry, passionsfrukt
och pistagenötter.
+ Valhronachokladmousse med morot och ingefära.
+ Liten efterrätt: blandade hemmagjorda godisbitar på kylt marmorfat.

Mellan varje rätt åt vi massor av otroligt goda småbröd. De var så goda att MU frågade efter recepten. Mest på skoj, eftersom vi aldrig trodde att de skulle dela med sig av dem. Men efter en stund kom vår servitris tillbaka med kopior av kockens egen receptlapp, med handskrivna anteckningar. Gissa om det ska bakas bröd i helgen?

Strålande gott bröd och gudomlig chokladefterätt (om man tar en liten bit från varje kula och blandar i munnen ska smaken bli traditionell cheescake).

Dofter och minnen

blog.hertze.com skriver om dofter och hur det påverkar det man känner och tänker. En kraftig doft kan lura fram känslor man inte trodde fanns, eller dämpa obehagliga känslor.
  Och jag håller verkligen med! Framför allt känner jag ofta en stark koppling mellan minne och doft. Och det är ju kanske inte så underligt; det brukar ju sägas att luktsinnet är ett av de starkaste sinnen man har. Kanske beror det delvis på att det är ett sinne så starkt sammankopplat med känslor?
  Ett av mina absolut tidigaste minnen, jag tror att jag är runt ett och ett halvt år, är kopplat till en doft. Jag var på semester med mina föräldrar i någon liten by vid Toscanas kust. Vi bodde i ett litet vitkalkat hus mitt i en pinjeskog (sett på bild!). Och den pinjedoften förföljer mig väldigt starkt. Jag tror att doften är sammankopplad med lugn och ro och varmt och sol och mysigt och bar hud och roliga lekar i vatten och andra lyckliga barnkänslor. Så fort jag känner lukten av det minsta lilla barr så dyker mitt barndomsminne upp.
  Det är som att det knäpper till i skallen och pang, så sitter jag på marken vid den vita husväggen. Jag sitter i badbyxor eller kanske blöjor för barren på marken (som är torr jord, nästan lite sandig) sticker mig på benen. Doften och ljuden runt mig är riktigt knock out; fåglar som piper, någon radio kanske och så Anders (någon månad yngre än mig) som gråter och gnäller. Pinjedoften är söt men kryddig, den doftar varm sol och stillastående luft, samtidigt som den är frisk och fräsch.
  Men jag kan bara se på en enda sak: väggen. Den vita lysande väggen. Det är tur att jag sitter på skuggsidan, för annars skulle väggen blända för mycket. Och någonstans vid min bara fot börjar det som sedan slingrar sig likt en orm längs hörnet på väggen och vidare in under taket. Av någon anledning har jag lärt mig att inte röra, för jag sitter blickstilla.
  Det är nästan en parad som ringlar sig uppåt. Hundra och åter hundra små små svarta myror. De marscherar lydigt på rad.
  I sommar åker jag och Babycake till Toscana. Vi kommer bland annat att stanna i de små byarna och kuststäderna längs kusten. Jag är övertygad om att jag kommer att få befinna mig om inte nära några vitkalkade hus så i alla fall i massor av pinjeskogar. Men jag är lite rädd för det också. Jag är rädd att förlora mitt minne. Å andra sidan har jag oerhört svårt att tänka mig något bättre minne att byta ut det gamla med, än just en Babycake, sittande på en liten barstol sippandes apelsinläsk mitt i en pinjeskog.

Superhjältar

Uppjagade efter gårdagens krossa-Bulgarien-match kunde varken jag eller Babycake sova. Vi låg istället och funderade på våra alter ego superhjältar. Vi har två var, och antagligen kommer det att bli fler genom åren. De första två dök upp en natt för ungefär fyra år sedan. De tog oss med storm och visade sig vara väldigt skickliga och underhållande.
  Alla fyra lever i staden Oldcity, där de sprider godhet och laglydighet. Än så länge saknar de hot och fiender, men jag antar att det är på gång. Oldcity är en mycket bra stad att slå klorna i om man är en klassisk skurk.

SUPERHJÄLTARNA SOM SKA RÄDDA OLDCITY:

Beskrivning: Snabb och begåvad superhjälte i hängslen. Hennes fickor är fulla av giftet teatreeoil som hon kastar på sina fiender. Ser ut som en vanlig skolflicka när hon inte är hjälte. Kännetecknas av stark och frätande stank av teatreeoil.
Styrka: Den urålderliga oljan teatree, ursprungligen från Nya Zeeland, är Teatree Girls främsta vapen. Eftersom hon själv till viss del består av oljan är hon alltid omgiven av ett dödligt moln av ämnet. Alla som kommer närmare än två meter kvävs till döds.
Minnesvärd insats: Har ännu inte visat sina krafter fullt ut. Men vi kan vänta oss stordåd från denna lilla stinkande flicka.
Svaghet: Teatree Girls svaghet är hennes stank. Eftersom hon dödar alla som kommer nära är hennes liv tomt och fattigt, hon saknar både vänner och älskare. Detta gör henne butter och oförutsägbar. Kan även ha en lockelse åt det onda.

Beskrivning: En kraftfull soldat i godhetens tjänst. Beväpnad med lödkolvar (lödning = solder) erövrar han världen. Kännetecknas av ett stort bälte fullt med lödkolvar och stålbitar.
Styrka: Kan löda ihop nästan vad som helst då det kniper. Bygger på bara några minuter broar, skyddande väggar eller löder ihop dörrar eller handklovar.
Minnesvärd insats: Då Gigant Wave höll på att svepa bort Oldcity byggde Solder Soldier ett jättehögt torn där alla stadens invånare kunde söka skydd.
Svaghet: Kalllödning. Inget hotar Solder Soldier så mycket som kyla. Utan värme klarar han inte att göra sitt jobb, och det han bygger upp raseras lätt.

Beskrivning: Slank amason klädd i våtdräkt. Hon är alltid fuktig och svettig och blöt i håret. Kännetecknas av det spår av svett hon lämnar efter sig vart hon än går.
Styrka: Med sin svettiga kropp kan Sweat Woman dränka nästan vem och vad som helst. Från sina händer kan hon spruta kraftfulla strålar med sådan styrka att det välter även den starkaste bov.
Minnesvärd insats: Då hon, till brandkårens förtjusning, släckte ett brinnande parlamentshus på bara några minuter.
Svaghet: Sweat Woman blir lätt uttorkad och är livrädd för stark hetta och sol. Men det är en ambivalent inställning; i kyla klarar hon sig bra, eftersom hon kallsvettas, och i värme är hon i sitt esse. Det är när hettan, och avståndet till drickbart vatten, blir för stort som hon blir svag och torr.

Beskrivning: En hal ål helt täckt av salva. Använder sig av diverse olika salvor och krämer för att förgifta sina motståndare. Salvamannen är en finsk superhjälte som bryter på finska. Känntecknas av sitt finlandssvenska attackvrål: "Ska jag kleta in dig i salva!?"
Styrka: Salvan gör Salvamannen hal som en ål. Ingen har någonsin lyckats fånga denna hjälte. Han kan lätt bryta sig ur vilka bojor som helst, och glida in genom låsta dörrar.
Minnesvärd insats: Salvamannen räddade massor av patienter på ett barnsjukhus, när staden hade slut på kortisonsalva. För detta fick han utmärkelsen "Sjukhusets Skyddshjälte".
Svaghet: Salvamannen har inga kända svagheter - ännu, bör kanske påpekas.

Om att överleva en räka

Oj, jösses vad svårt det är när man ställs inför personer som hela tider ändrar sig som om de vore kamelonter. Det finns en person på mitt jobb, vi kan kalla personen Räkan, som är just precis så. Just när man tror att Räkan är glad och nöjd och att man står på god fot med varandra kommer det en känga farande som verkligen skickas för att döda. Och då pratar jag inte om någon receptionstant som snackar skit i lunchrummet och sedan säger "åh, vilken fin blus". Nej, personen på mitt jobb gör detta på en hög yrkes- och företagspolitisknivå som verkligen förvirrar.
  Man umgås med Räkan, rent yrkesmässigt, på tex. möten eller liknande och pratar som två kollegor emellan. Man är överens, tycker lika, dryftar saker som bara berör vår yrkesgrupp och är enad front mot tex. svaga chefer och annat som kan vara yrkesmässiga problem. Och sedan plötsligt, som taget ur luften, vänder det tvärt och det där sticket kommer. Och allt som byggts upp med Räkan faller totalt samman i en hög. Det kan vara öppen kritik mot något man gjort, något man sagt eller tyckt. Det kan vara en väl förklädd hint om att man är en liten sketen fjant eller att det man gör inte är något värt. Och det är så konstigt. Bakom de där orden och leenden, som man trodde var tecken på att man är överens, döjer sig totalt motsatsen.
  Det närmaste jag kan likna det vid är en agent från någon thriller som jobbar åt två sidor samtidigt. Hur ska man kunna lita på en sådan person?
  Jag tänker ofta, när det här händer, att jag borde lära mig av det. Att nästa gång Räkan vaggar in en i lurigt lugn så ska man lära sig att känna igen tecken. Man ska vara beredd och redo att inte påverkas av vändningen. Men det är så svårt, för det ligger i Räkans person att inte pysa ett skvatt om det som komma skall och det som sjuder inom Räkan och bara väntar på att gliras ut.
  Så frågan är om inte taktiken är att förekomma honom? Spänna upp reglerna redan i förväg, istället för att låta sig sköljas med och sedan upptäcka att man lurats ut på djupt vatten.

Fredagsfyran v. 24

Förra veckans fredagsfyra handlar om religion. Ett ämne som jag definitivt har väldigt svårt för. Jag vet inte varför men ofta fingrar ämnet nära något som får mig att hamna i försvarsställning. Antagligen beror det mest på att jag tycker att hela idén med religion är så urbota dum.
  Hur som helst, här kommer svaren från yukio.blog:

1. Tror du på Gud/ Jehova/ Allah/ Mammon/ Whatever?
Absolut inte. I mina ögon är religion långt mer ont än någonsin något påhittat helvete eller jävul.
2. Har du provat någon New Age-grej? (typ stenar, auror, etc)
Nix - och jag har aldrig behövt. Vilket i de kretsarna kanske skulle kunna ses som svagt, att inte kunna erkänna det man innerst inne behöver. Men ärligt, jag vet inte vad det där grejerna skulle kunna göra för mig?
3. När var du på Gudstjänst (el. dul.) senast?
Aldrig. Jag sätter endast min fot i religiösa byggnader av rent historiskt eller konstnärligt intresse. Däremot har jag blivit tvungen att bevittna en del bröllop/begravningar, men jag vet inte riktigt om det räknas?
4. Vilken är den bästa religionen?
Alla etablerade religioner är av ondo.

Kaffemage

Urk, jag har druckit alldeles för mycket kaffe idag. Och jag förstår inte varför - jag är ju inte ens speciellt förtjust i vårt automatkaffe. Det är som att det går av bara farten; man kilar ner i lunchrummet och tankar lite brunsörja i ett glas (jag dricker ur glas sedan jag diskat min kopp lite väl häftigt härromveckan) och det man egentligen är ute efter är att röra lite på sig och att ha något varmt att hålla i handen en stund (jävla AC). Det svarta giftet är synnerligen sekundärt.

Idag har jag hittills druckit:
9:00 - Arlas kalla kaffedrink medan jag startar upp dator och läser mail.
10:00 - Vanligt automatkaffe under fredagsmötet.
12:45 - Bryggkaffe under lunchen.
13:00 - En perfekt it-latte från trevliga Mellqvist på Rörstransgatan, på väg tillbaka till jobbet.
15:00 - Ytterligare en blaskig kopp automat.

Live-tv

Efter ett någorlunda lyckat besök hos en superdeluxfrisör (mer lyx i inredningen än bakom saxen, om man säger så) hängde jag med MA till hennes jobb för att kika på tv4:s direktsända EU-debatt. MA:s jobb var främst att putta de rätt blasé reportrarna åt rätt håll och se till att pressfotograferna skötte sig. Jag höll mig på kanten av studion och försökte att inte synas bland publiken.
  Debatten var minst sagt tunn. Och hur mycket hinner man säga på 30 minuter när det ska in både reklam, ett kort reportage och lite annat omkringsnack? Överhuvudtaget en rätt tam produktion.
  Jag satt dock mest och dregglade över de massiva studiokamerorna. Som ung drömde jag ju om att bli kameraman och det slog mig att just nu är det faktiskt för sent. Som rätt nykläckt journalist på sitt första fasta jobb är det svårt att plötsligt skola om sig. Det finns helt enkelt varken tid eller pengar, eller jobb, att göra det. Jag kommer aldrig att kunna bli kameraman och den insikten snöp lite i hjärtat.
  Fan, att det ska vara så svårt att aldrig bli nöjd.

Om konsten att gå hem

Jösses, vilken tom jobbdag det här har varit. Jag sitter och väntar på material till två stora avdelningar i tidningen och känner att jag antingen är färdig eller smått kört fast på de sidor som är påbörjade. Visst, jag har typ 40 mellanrubriker som jag borde skriva, men det är ju så tråkigt!
  Underligt, mitt sug att bara planlöst surfa runt på nätet blir alltid jättestort när jag har mycket att göra. Det är då jag kommer på att jag borde läsa lite CSS-tutorials eller söka information till semestern. Men nu, när jag inte har något att göra alls så känns nätet bara riktigt dötrist.
  Varför är inte arbetsplatser mer flexibla med hur man och när man ska jobba? Eftersom att jag har rätt lite att göra just nu så borde jag egentligen, med gott samvete, få gå hem. Jag gör ju ingen nytta här! Det vore såå mycket bättre för mig om jag fick gå till en tidningskiosk och shoppa loss på tidningar och sedan traska hem och lägga mig på soffan och spåna formidéer. I mitt utvecklingssamtal med MB i måndags pratade vi om just det. Han stödjer idéen lite halvengagerat, framför allt om det inte leder till att jag inte gör annat än ligger hemma på soffan. Men, det måste ha något med min uppfostran eller något att göra, för det känns ändå helt fel att göra så. Och om ingen bokstavligen puttar mig ut ur huset så sitter jag ändå kvar vid min dator timme efter timme och surfar på dåliga och trista webbsidor.

För övrigt tjuvlyssnade jag på ett telefonsamtal i morse. (Om man nu kan kalla att sitta brevid den som ringer på t-banan för att tjuvlyssna?) Det var en man i 40plusåldern som ringde, vad jag först trodde var, sitt barn. Han talade lågt och liksom lite försiktigt och långsamt. Gulligt utan att bli fånigt. Jag förstod det som att det var hans son i 13-årsåldern som antingen var borta på något läger och någons landställe. Men sedan frågande han om personen i telefon skulle åka hem till sin pappa i helgen, eller kanske sin mamma. Och då blev jag tveksam... Vem pratar man som till ett barn med, och som sedan inte alls är ett barn? Och vilken vuxen, som har något ihop det med en 40plusman, funderar på att vara hos pappa i helgen, eller mamma? Tydligt var också att 40plusmannen inte alls kände föräldrarna.

Duktig Potter

Tredje filmen om Potter är precis så duktig som den borde vara. Boken är omskriven till ett fullt fungerade filmmanus som både följer boken som en trogen hund men också undviker att fördjupa sig eller förklara sådant som egentligen inte behövs för en bra filmstory. Resultatet? Snabbt och bra filmtempo som dock lämnar en helt del luckor. Babycake, som inte läst böckerna, hade tusen frågor till mig efter filmen; "varför fungerade det...?", "hur kunde de göra så..?", vad menades med...?", "varför blev det inte...?", "när blir de...?". Jag förklarade och den faktiskt rätt komplicerade trollkarlsvärlden klarnade.
  Vidare är givetvis miljöer och effekter oklandriga. Det smäller och svishar och hoas och ryker och lyser och pyser och fryser till is. Men givetvis helt utan Potters inre tankemonolog som hela tiden förekommer i böckerna.
  Karaktärerna är som i både ettan och tvåan rysligt ointressanta. Det är de visserligen även i böckerna, men anmärkningsvärt är att de yngre karaktärerna i böckerna bantats ner till ett ingenting i filmen. Istället träder lärarna och de äldre fram på ett intressant sätt. Då de i böckerna nästan saknar repliker och när de väl säger något mest skäller på Potter har de i filmen istället faktiskt fått en nyans. Å andra sidan låter Alfonso Cuarón sin Potter vara näst intill stum. Ok att killen Radcliffe inte kan spela, men några repliker med än "I think it was my mother" eller "Oh no!" hade väl varit på sin plats?
  På skådespelarlistan dyker det nu till tredje filmen upp en hel del stora namn; både Emma Thompson och David Thewlis gör fina birollsinsatser och Gary Oldmans Black, som i den här filmen är väldigt dämpad, lovar gott inför ett större utrymme i film fyra och framför allt fem.
  Slutligen måste jag påpeka att unge Radcliffe väl ändå är väldigt väldigt lik sin bara åtta år äldre kollega Elijah Wood?

 
Rätt lika pojkar, framför allt i sina stumma och kortväxta roller som räddare av sina respektive folkslag och världar.

Potterfeber

Helt i linje med min ny(gamla) besatthet av Harry Potter har jag givetvis biljetter till premiären av film nummer tre, imorgon. Jag har funderat över fenomenet Potter en hel del och fascineras över vilken dragningskraft böckerna och filmerna faktiskt har.
  Jag ska vara helt ärlig: jag tycker att böckerna är medelmåttiga, språket är banalt, historierna ologiska och upprepande utan större finess och karaktärerna förändras oändligt lite (trots att det förflyter ett år i varje bok). Filmerna är snäppet värre; castingen oerhört dålig och filmerna på tok för långa.

Men ändå, trots att jag egentligen inte alls gillar varken filmerna eller böckerna tragglar jag nu mina tusen sidor i femte boken och betalar mina hundra kronor för att få se filmen. Varför!?
  Och jag kan nog bara komma på en enda anledning: det är underhållande. För det är ju alltså barnböcker vi pratar om, och de måste vara underhållande. De får inte släppa läsaren en enda sekund. För ärligt, vem läser nästan tre tusen sidor Potter om det blir långtråkigt?
  Det som skrämmer mig är att jag faktiskt inte har högre krav än så här. Jag som fram till i julas (när jag för första gången någonsin läste en deckare) verkligen höll hårt på mitt val av litteratur.
  Men det är nog lite som med tv-tittande. Det är så lätt att söka den där snabba okomplicerade kicken som inte kräver något och som får en att bara flyta med. Så är det med Potter: börja läs och sedan behöver du faktiskt inte riktigt bry dig mer - allt går av sig själv. Din hjärna behöver bara ett minimum av ansträngning, böckerna läser sig nästan av sig själva. Och det är riktigt riktigt underhållande.

Bloggkartor!

Åh, stationsvakt skriver om en sådan bra idé i sin blog. Det har nämligen ploppat upp siter på nätet med kartor över var olika bloggare är placerade. Och det är en jättetuff idé! Varför gör ingen händig person med massor av tid en sådan för Sverige, eller Stockholm? Komigennu!

Två bloggkartor:
New York
London

Dansande hönor

Jag hade riktigt svårt att sova i natt. Babycake låg och snufflade för fullt, men jag bara vred och vände och puffade kuddar och stack ut och in tårna under kanten på täcket. Jag tror att anledningen var att det ösregnade ute. Hemma hos oss dansar det nämligen hönor utanför vårt fönster när det regnar.
  Jo, jag vet - begreppet "raining cats and dogs" känner man ju igen, men "dansande hönor"? Det är inte så mystiskt som det kanske låter.

Så här ligger det nämligen till: Eftersom vårt hus är placerat inte bara i en slags t-korsning, utan även med öppen gata rakt ner mot Riddarfjärden, så kommer det vid oväder kraftiga vindar rakt mot huset. De tar sats nere vid kajkanten, virvlar runt en stund på Kornhamnstorg och sätter sedan av uppåt. Vid vårt hus sker det antagligen någon slags vindkrock för stormbyarna svänger av åt höger och pang! rakt in i rutan på sovrumsfönstret. Resultat: Ljudet av hundra kloförsedda hönsfötter som steppar loss på fönsterbrädet. De är inte riktigt taktfasta och brukar varva mellan klassisk step och någon slags buggliknande rytm. Det är i alla fall totalt omöjligt att sova till. Och jag hatar dem!

Helgen

Det blev en bra helg; med majskyckling på Kryp In, konsert, vittvin&drinkar, grillmiddag, lyxbrunch på Strand hotell, besök på Moderna Museet, fika i solen samt en avslutande spelkväll ("När och fjärran" är faktiskt inte så dumt, även om det tar grymt lång tid att spela igenom).

Och i kväll händer det spännande saker. Jag och Be ska ha vårat första officiella möte där vi ska spåna på en riktigt bra webbidé, som både hon och jag grunnat på ända sedan vår sportsida svett.net gjorde succé under skoltiden.* Det ska bli riktigt riktigt kul!

* Svett.net var alltså en skolproduktion och som aldrig lades ut offentligt.

Fredagsfyran v. 23

Intressant tema den här veckan: förbannat.

1. Vad var det senaste du retade upp dig på?
Jag minns faktiskt inte - det var nog ett bra tag sedan. Jag hade ett rejält gräl med Lillebror i somras, men det är förlåtet och ihoplappat sedan länge.
  Visserligen kan jag reta upp mig på småsaker i vardagen, folk på t-banan eller andra runtomkringpersoner - med det är sällan jag slösar ngn ilska på dem.

2. Blir du lätt förbannad?
Nej, jag är mer den suriga typen. Men när jag väl blir förbannad så blir jag det rejält. Då är jag riktigt arg. Hatisk. Har jag väl blivit riktigt arg på någon krävs det mycket för att bygga upp nytt förtroende. Det är inte så att jag är långsint, men för att jag ska bli arg krävs verkligen något rejält - som kan vara svårt att förlåta eller släta över.

3. Hur brukar din ilska te sig? Alltså, hur är “ditt irriterade jag"?
Om jag bara är sur så blir jag trött och tyst och less. Nästan som uttråkad. Om jag blir sur på ngn som betyder ngt för mig så pratar jag gärna om det - men om det är en nobody (ngn man inte känner på en fest tex.) så ger jag bara upp och drar. Det tar för mycket kraft att prata med idioter.
  Om jag är riktigt förbannad så ryker jag och säger riktigt personligt elaka saker för att verkligen skada - men det händer i princip aldrig.

4. Har du någon egenskap som brukar reta upp personer?
Jag kan tänka mig att folk stör sig på att jag inte ger mig. Jag gillar att prata om saker, gärna med folk som tycker annorlunda. Och så kan jag vara lite för kategorisk och bestämd i mina egna åsikter. Om jag tycker något har jag inget emot att säga det.

Fredagsplaner

Först tänkte jag att jag skulle ligga riktigt lågt i helgen. Spara pengar och mest sola i vårvärmen och läsa böcker. Menmen - lugn och ro får man aldrig ha inplanerat speciellt länge.
  Ikväll blir det konsert med Cheb Sahraoui. En raïstjärna från Oran. Han har haft några hits tillsammans med sin fru Cheba Fadela. Och nu spelar han på Nalen. Kan bli kul - kan bli väldigt svettigt.
  Och innan konserten middag på Kryp In, runt hörnet, och massor av vitt vin!

Bild från Selam.

Espressoshake

Nu när det snart är sommar är det hög tid att byta ut det varma ångande kaffet mot en smaskig och svalkande espressoshake. Receptet kommer ursprungligen från Tullys på Götgatan, i Stockholm, där jag - förstummad - drack en espressoshake för första gången för tre år sedan. Mums!

DU BEHÖVER:
* bönor
* kaffemalare
* espressobryggare
* vaniljglass
* is
* vanlig mixer