yukio

Årets Gallskrik

På måndag är det internationella barndagen och Kamratposten (ack, gamla härliga Kamratposten) anordnar Årets Gallskrik. Så på måndag klockan 12:00 finns det luftutrymme för samtliga barn och ungdomar att gå ut på sina skolgårdar och skrika för... för att ibland måste man bara få skrika ur sig allting. Precis som i Ronja Rövardotter.
  Men det finns ju inget som hindrar att vi "vuxna" (jagärvuxenjagärvuxen jagharettjobbjagärvuxen) också går ut och skriker. Min chef var inte så väldigt tänd på idén men det räcker ju att jag får med mig ett par tre stycken till så att vi får lite kraft i skriket.
  Jag kan inte ens minnas när jag skrek, alltså verkligen skrek, senast. Måste vara åratal sedan...
  Men jag tror att det är nyttigt. Precis som att hoppa och studsa lite till och från.

Äntligen Muji!

Så öppnade Åhléns äntligen sin Muji-hörna! Förväntningarna var givetvis skyhöga när jag och Babycake traskade dit i lördags. Och det var rejält mycket folk där, nästan lite "urvägen-jag-såg-den-först"-stämning - ungefär som vid bokrean. Trist.
  Och trist att Åhléns valt att sälja just det absolut tråkigaste av Mujis prylar: pappersvarorna. Det är absolut inget fel på Mujis papperprytlar, men vi svenskar är ju rätt bortskämda med bra pappersvaror. Varför köpa ett naturfärgat block på Muji när man kan kila ner tre våningar och frossa i Ordning&Reda? För att det är Muji, så klart! Men det räcker inte bara med att det är Muji, tyvärr.
  Så, i princip inga textiler, kläder, för lite porslin och absolut inga möbler i Åhléns Mujihörna. Väldigt tråkigt, för Mujis styrka ligger i de lite mer profilerade prylarna. Balla block och pennfodral har gjorts i evigheter, men tex. snygga basunderkläder i militärgrönt är vi lite svältfödda med.
  Som tur var har någon på Åhléns förstått idén med Mujis fantastiska lilla vägghängda cd-spelare - så en sådant köpte jag direkt! Och även om ljudet är lite burkigt är spelaren sanslöst snygg - och har en given plats i vårt kök.

Tillägg: Jag tror att cd-spelaren kostade runt 1200 kr - vilket är ungefär samma pris som om man skulle köpa den via Mujis brittiska webbshop.

Dubbelfyra

Eftersom jag smet hem tidig från jobbet förra fredagen (och är urusel på att uppdatera under helgen) kommer här en dubbelfyra. Hurra!

Vi börjar med Deevas intressanta frågor:
1. Hur tror du det går i det amerikanska presidentvalet i november?
Jag vägrar gå med på att Bush vinner valen ännu en gång. Då blir det att bojkotta USA rejält. Och det är svårt - det vet vi. Så, tummar hålles för Kerry, även om det inte är ett helt givet val,

2. Vem skulle du rösta på om du hade rösträtt?
Jag hade röstat på Kerry bara för att undvika Bush. Men vore jag mer insatt i politik skulle jag antagligen leta reda på en kandidat som låg närmare min politiska profil.

3. Vilken är den viktigaste frågan i valet?
Oj - att få bort Bush? Jag har inte läst in mig på specifika valfrågor. Men de som handlar om "mjuka" ämnen (sjukvård, utbildning osv) före de "hårda" (ex. krigsmakten) är alltid viktiga!

4. Vilken betydelse tror du utgången i valet har för omvärlden?
Allt som är dåligt med USA:s inrikes- och utrikespolitik påverkar stora delar av resten av världen. De är en stor nation som kan påverka en hel del, även indirekt.

Och nu över till Steffanies lite lättare frågor:
1. Vad heter din blogg?
Min blog är egentligen namnlös. Men jag kallar den yukio.se.

2. Hur valde du detta namn och avspeglar det på något sätt syftet med
din blogg?
Det är ett namn som jag haft med mig till och från sedan mina första stapplande it-steg runt 1994. När jag sedan bestämde mig för att ha en egen domän kändes namnet självklart. Namnet kommer från den japanska författaren Yukio Mishima och betyder "man who chronicals reason". Jag tror att en kvinnlig version av namnet borde vara Yukiko? Och det ska givetvis inte förväxlas med det lömska företaget Yuko!

3. Bästa svenska bloggnamn?
Det finns så många. Jag gillar dem alla - utom de som är lite små prettopoetiska.

4. Bästa utländska bloggnamn?
Jag kommer mig aldrig för att läsa utländska bloggar. Och jag har dåligt samvete för det - ungefär som jag känner inte för att jag aldrig läser böcker på engelska. Någon gång, när jag har tid, ska jag leta upp ett gäng bra utländska bloggar och läsa som fan! :)

Fredagspush!

Fredag idag - och läge att pusha för fem saker:

1. Muji på Åhléns (City, Stockholm) öppnar idag. Och lite beroende på vilka prylar de valt att ställa ut så kan det bli kanon!

2. The Faint spelar på Debaser (Stockholm) och bör inte missas. Dörrarna öppnar 20, bandet ska vara på scen vid 22 (nåja...).

3. Ztv (21:00) visar den gamla härliga 80-talsklassikern "Dirty dancing" - för den med programmerbar video.

4. Almodovar är äntligen tillbaka med en ny film: "Dålig Uppfostran". :)

5. Max öppnar på Hamngatan! Äntligen riktiga hamburgare utan att behöva åka ända ut till Solna.

Remake bättre än original?

Sedan de första ljudfilmerna (nåja, nästan) i början av 1900-talet har det gjorts remakers av film. Ofta är det en bra "utländsk film" (ex. "Tre män och en baby") som görs om till en amerikansk variant eller också är det en äldre film (ex. "Ocean's Eleven") som görs om till en ny dito. Hurvida det här är bra eller dåligt varierar ju väldigt mycket beroende på originalfilmen och remaken. Men den känsla jag får är att det ofta blir sämre när man gör om det på nytt. Och det kan bero på flera saker: kanske gör det att man redan sett en version av filmen att den "nya" tappar lite av sin charm, kanske fungerar inte storyn i modern tid eller också är filmen helt enkelt förenklad för att passa en större målgrupp?
  Men när är det då lyckat med en remake? När är kopian faktiskt långt mycket bättre än originalet? Intressant, tänkte jag och funderade ut ett gäng filmer som jag faktiskt tycker är bättre än originalet.

1. "Oceans eleven" (Soderbergh, 2002) tycker jag faktiskt fungerar bättre än originalet (från 1960) som lätt blir lite töntig.
2. Även om jag egentligen inte gillade idén med att göra en ny "Solaris" av Tarkovskijs original från 1972, så tycker jag att Soderberghs (igen!) version håller ihop riktigt bra. Det här är en remake som antagligen gör att fler ser filmen och kanske till och med ger sig in på att se originalet (som jag knappast tror står på heta-filmer-listan i videobutiken).
3. Med risk för att få halva filmsverige över mig så tycker jag att nya versionen av "Dawn of the Dead" (Snyder, 2004) är bättre än gamla slitna originalet från 1978.
4. "Planet of the Apes" är en film där jag egentligen varken gillar original eller remake. Jag tycker att Schaffners version från 1968 börjar kännas väldigt gammal och effekterna tama och fula, medan jag tycker att Burtons version från 2001 blir lite väl pompös och överdriven. Men om jag får välja så vinner kopian över original.
5. "The Thomas Crown Affair" från 1968 och 1999. Steve McQueen i all ära, men Pierce Brosnan gör faktiskt rollen betydlig bättre.
6. När jag såg första "Cape Fear" (1991) så visste jag inte att det fanns ett original. När jag sedan såg versionen från 1962 så blev jag överraskad hur bra remaken faktiskt blev. Det kryper mer i originalet, säkert för att den är svartvit, men De Niro är lysande i kopian!

Några exempel på när remaken totalt sabbar en film:
* "The Stepford Wives" från 1974 och 2004.
* "Ringu" (1998) och "The Ring" (2002).
* "Nattevagten" (1994) och "Nightwatch" (1997).
* "Psycho" från 1960 och 1998.

Har du fler förslag? Skriv en kommentar!

Sunsilk för trist hår

För mig har Sunsilk alltid varit det där trista billiga schampot som man låter bli att köpa, för att man misstänker att det är mer illa för håret än bra.
  Men så för något år sedan drog Unilever (som äger produkten) igång en massiv reklamkampanj. Jag vet inte hur det såg ut i resten av landet, men i Stockholm var i princip varje buss täckt av flygande hår och förebyggande micropulverkrämer på flaska. Enligt Svensk handel satsar företaget så mycket som 500 miljoner reklamkronor i Sverige, och det för bara tv-spottar.
  Och uppenbarligen har kampanjen lyckats, för schampot har erövrat butikshyllorna och är inte längre något billigt och suspekt hos Galne Gunnar eller Rusta. Schampot är faktiskt, efter Head & Shoulders, störst inom balsam med en marknadsandel på över 20 procent. Det ni!

Men schampot då? Jag köpte det i helgen för att se om det var något att ha. Det är det ju, givetvis, inte. Eller snarare - det är som vilket jäkla shampo som helst.
  I och med nylanseringen släppte Unilever ett gäng nya schampon, för olika hårtyper. "Vi började med att ta fram att ett antal skräddarsydda produkter som fungerar för alla slags hår; rakt, krulligt, blont, mörkt", säger John Trafford, chef för företagets hårprodukter.
  Och visst, alla vet väl att man inte kan använda schampo för mörkt hår om man är blond - det kan ju gå riktigt illa. Vad han inte nämner är dessutom hårkurerna för folk med trist hår. Japp, du läste rätt: trist hår. Och det ska inte förväxlas med schampo för slitet, livlöst eller torrt hår - för då gäller helt andra produkter.

Kändis-anorektiker gör reklam för McD

Resumé skriver om McDonalds nya, franska, kampanj för barnmenyn Happy Meal. Frontfigurer är tvillingarna Mary-Kate och Ashley Olsen.
  McD, som redan har en del PR-problem efter filmen "Supersize Me", stöter nu på ny patrull när det visat sig att Mary-Kate i somras behandlades för ätstörningar. Enligt Resumé planerar inte kedjan att dra in kampanjen.
  Flickorna Olsen slog igenom i tv ("Huset fullt") bara 9 månader gamla. Idag är de 18 år och har en förmögenhet på 137 miljoner dollar - var.
  Enligt senaste numret av affärstidningen Fortune rankas de på 31:a plats i listan över de 40 rikaste under 40 år. Det gör dem inte bara till klart yngst, utan även till några av listans smartaste investerare.

Med sitt företag DualStar har flickorna inte bara gjort sig själv till varumärken - utan även skapat en mängd rosa och billiga flickprytlar till salu, grejer som nu kommer att ligga i varje franskt Happy Meal.
  Frågan är vem som egentligen tjänar på vem när det kommer till McD-reklamen? Eller om de snarare lever på varandra i härlig synergi.

Missa inte Faint

Är du i Stockholm på fredag ska du absolut inte missa The Faint som spelar på Debaser. Bandet, som ligger på Saddle Creek (hemvist för Bright Eyes), släppte nyligen sin fjärde skiva "Wet from Birth". De låter inte lika bra som geniala "Danse Macabre" (2001) men har speedad upp soundet ytterligare några snäpp och det rockar som fan.
  Gruppen är electro-rock-punk när det låter som allra allra bäst. Tänk The Rapture men plocka bort allt popstrunt och The Faint är ohyggligt bra.
  "At last, America's ADHD scourge has its definitive product. Wet from Birth, the fourth proper full-length from Omaha new-wavers-gone-goth-rockers The Faint, is a hyperkinetic and confused soundtrack" som webbplatsen Pitchforkmedia skriver i en recension.
  The Faint verkar köra stenhårt på devisen "Hårt ös medvetslös", för har de väl dragit igång verkar det inte finnas något som kan stoppa dem. Tempot är hårt utan att bli kaxigt, melodierna starka och texterna trevligt småsmarta (debuten "Blank-Wave Arcade" (1999) handlade tex. väldigt rättfram om sex). Det här är modern dansmusik på hög volym för den som vågar dansa fötterna blodiga.
  Tro mig, den här spelningen kommer att rocka rejält!

Pavans helg

Pavan* är en strålande posör som älskar att bli fotograferad. Så när jag nu hade jobbets kamera hemma över helgen kunde jag inte låta bli att fylla minneskortet med gula fjädrar och bus.

Morgonbad. Det gäller att ha rätt teknik med vingarna
om man ska lyckas bli blöt på ryggen.

Ostbit till frukost.

Det är viktigt att hålla klor och fötter rena. Framför
allt om man både går och äter med dem.

Pavan leker med färgmatchande gummisnodd framför tv:n.

Leker med MIDI-kablar på golvet. Kanske att det
går att bita igenom plasten om man tar i ordentligt?

Kladdig på näbben efter middagen. Dags att bada igen?

Snygging som älskar att posera framför kameran.

Pavan hjälper till att välja kvällens musik.

Pavan jobbar på datorn och har lovat att absolut
inte skita på tangenterna. Hm...

* Pavan är en två månader gammal kakariki-tonåring. Namnet kommer från Elis Erikssons seriefigur från 1960-talet.

Lux Stockholm

Bra mat behöver inte vara dyr, men är dyr mat alltid bra? Att gå ut och äta för runt 1500 per skalle kräver ett kök som håller i kvalitet. Och ska man fira 8-årskärleksdag vill man ha det bästa.
  När Babycake och jag funderade över var vi skulle äta för att fira den 15 september (se förra inlägget) ratade vi Mooncake (vi har varit där för många gånger, men det är fortfarande ett av Stockholms bästa kök!), F12 (lite för stelt, även om maten är toppen), Grill (alltså... nej, nejtack), Pontus in the Green House (jävligt bra men faktiskt för dyrt) och Bon Lloc (har aldrig varit där, är det bra?).
  Så det blev Lux Stockholm (öppnade i april 2003). Restaurangen ligger i Electrolux vackra och k-märkta fabriksmatsal ute på Lilla Essingen i Stockholm. Miljön är lugn och stilfull, med mjuka färgtoner i Carl Larsson-stil. Servitriserna är söta i handsydda 1800-talsförkläden, som nästan är stora som klänningar.
  Servicen är oklanderlig och uppmärksam, restaurangdelen rökfri (trevligt!), porslinet snyggt och utsikten magnefik. Precis som sig bör på den här typen av ställe.

Ok, men maten då!? Till förrätt åt både Babycake och jag cocktail med Maine-hummer, fänkål, vanilj och tomat. Det var otroligt gott! Jag är inget stort hummerfan, men det här var verkligen toppen. Stora köttiga bitar (utan skal) och inlagd fänkål som smälte i munnen. Till huvudrätt åt jag mandelstekt västerhavstorsk, picklade tomater, Sevrugakaviar, bondbönor och musslor, och Babycake hälleflundra med Karl Johan, bräserad fänkål och rödvinssyrade russin. Vi var mycket nöjda båda två. Mina musslor (hjärtmusslor?) var som direkt hämtade från havet och kaviaren lyxig, även fast det antagligen var knappt en tesked av det.
  Förutom fördrinkar blev vi rekommenderade ett gott vitt vin från Florida; lent, smörigt med lagom eksmak. Tyvärr serverades det lite för kallt, vilket servitrisen också påpekade. Synd, för vi hade kommit halvvägs på huvudrätten innan vinet fick rätt temperatur.
  Efter maten avrundade vi med vaniljbavaroise med vit persika, hallonsorbet och maräng (jag var tvungen att välja det, för jag har ingen aning om vad bavaroise är - och jag fattar fortfarande inte) och fem olika ostar med rostad kavring, katrinplommon, gul russinmarmelad och nötsallad. Till det muskat- och portvin.
  Överlag är vi grymt nöjda. Maten var väl tillagad och intressant, restaurangen förtjänar verkligen sin Michelin-stjärna. Extra plus dessutom för att badrummet hade tyghandukar istället för papper samt en korg full med engångstandborstar.
  När vi valde Lux var vi lite rädda för att stället skulle kännas obehagligt snobbigt, typ F12. Det är aldrig kul att äta om man alltid har hovmästarens elaka ögon på sig, eller om man är orolig för att göra fel. Lux hanterar detta utmärkt. Maten är enormt bra och stämningen och servicen familjär och trevlig.

Så, Elin - gå absolut dit och ät! :)
Och för den som tycker att priserna är lite för höga kan jag tipsa om att Lux serverar betydligt billigare, men säkert lika goda, luncher.

Romantik

I går firade jag och Babycake att vi varit tillsammans i hundra år (känns det som). Den 15 september 1996 kom Babycake upp till mig i Umeå (jag pluggade där då) och stannade över helgen. Han hade åkt tåg hela natten från Linköping (sittplats) och kom upp till Umeå runt halv sju på morgonen. Han var så söt på stationen, lockigt hår och med sin jättelånga röda halsduk. Det kändes helt naturligt att gå från vän till älskare och just den där helgen var som ett skälvande steg i rätt riktning.
  När det blev söndag, och dags för Babycake att åka hem igen var det som att hela världen rasade. Jag vinkade av honom vid bussen till Nordmaling och satte mig på slänten vid Hörneforsån och bara grät. Jag grät så mycket som att han hade dött, så tomt var det utan honom.
  Några månader senare, i en vacker, antik hiss hemma hos min pappa i Stockholm (vi var båda i stan för filmfestivalen - så det här borde ha varit runt den 14 november) sa Babycake att han älskade mig. Efter det är den där hissen en oas för oss, ni vet där det känns som att resten av världen upphör att finnas, och även om vi bara behöver åka den två våningar är det som att vi står där näranära i evigheter.
  I går budade jag över ett gäng röda rosor till Babycakes jobb och på kortet skrev jag en rad av min favoritpoet Karin Bellman: "jag älskar dig i ljusets hastighet; jag älskar dig tretusen kilometer i sekunden". På kvällen drack vi champagne hemma i soffan och sedan bjöd Babycake mig på otroligt god middag på Lux Stockholm. En fantastiskt mysig kväll.
  Babycake, jag älskar dig så otroligt mycket.

Marknadshyror

Vi började prata om marknadshyror idag på lunchen. En liten lunchstrid mellan två läger: jag, boende i hyresrätt i innerstan (förstahand, fått vitt och fint utan fusk och annan skit) och MU och PK, boende i miljon-villor i Nacka respektive Fruängen.
  Jag var (är!) givetvis kraftigt emot marknadshyror. MU och PK givetvis för det, eftersom de själva inte skulle drabbas. De menade att det enda sättet att få bort svartköp och att folk håller i sina hyresrätter utan att faktiskt bo i dem (är detta ett utbrett problem i Stockholm - har aldrig hört talas om det?) är att tvinga alla att betala marknadshyror.
  Som jag ser det skulle marknadshyror egentligen bara innebära att de med höga löner har råd att bo centralt. Medan de som nu har råd att bo i hyresrätter med relativt låg hyra skulle tvingas flytta. Vad har man egentligen åstadkommit med det. Jo, det gamla vanliga - de som drabbas är lågavlönade, sjukskrivna, ensamstående eller de med många barn. Medan de som i dagsläget egentligen själva har råd med bostadsrätt skulle gynnas och få, i förhållande till deras ekonomi, fördelaktiga hyresrätter.
  Dumt? Givetvis är det sanslöst korkat. Och det som är mest underligt är att de som känner starkast i frågan ofta är de som egentligen är gröna av avund för att de själva inte har en fin hyresrätt i innerstan - och tvingas bo i förorten för att det är där de har råd med bostadsrätt. Tror de på allvar att de genom marknadshyror skulle få fina citylägenheter kastade över sig? Knappast.
  Sannolikheten att bara ramla över ett hyreskontrakt i centrala Stockholm är idag nästan omöjligt. Vad i idén med marknadshyror skulle göra det lättare? Vad säger egentligen att andrahandsuthyrningen inte skulle öka lavinartat? I stil med: "jag har inte råd att bo i min hyresrätt så därför hyr jag ut den i andra hand för stor summa pengar medan jag bor i billiga förorten"? Och svartkontrakt? Det är ju inte så att marknadshyror skulle göra att 40 000 lägenheter plötsligt står tomma för vem som helst att kasta sig över.
  Som jag ser det är marknadshyror en tvistad idé som säkert härstammar från Jantelagen: "får inte jag bo billigt i city ska fan ingen annan få göra det heller". Jo, tjena. Jävla idioter...

Varför vi älskar Idol

Ja, så var det dags att frossa i mobbing igen. Vuxna människor som på bästa sändningstid klagar, förnedrar, mobbar och är elaka mot sina medmänniskor. Visserligen medmänniskor som varken kan sjunga eller överhuvudtaget uppfyller ens ett av de "kriterier" som krävs av en popstjärna - men det är ändå väldigt elakt och väldigt mycket frossa.
  Visst är programmet Idol något av doku-tv när det är som sämst, som låter vanliga människor får stå på den utsatta sidan, utan att egentligen ha bett om det. Juryn är vidrig och ful i munnen, och antagligen säger de bara en bråkdel av alla elakheter som hojtas runt om i landet i tvtittar-stugorna.
  Men jag måste säga att det inte var direkt oväntat. Efter program som Popstar och Fame Factory och helt andra dokusåpor som spelar på förnedringskonceptet, så är Idol bara en helt naturlig del i utvecklingen. Tv blir vidrigare, och dokusåpor är tv när det tar ut svängarna som störst. Det är i dokusåporna som tv-mediet testar publikens (och annonsörernas) gränser. Och det tycks som att varje ny dokusåpa flyttar fram gränsen för vad som är ok och rimlig tv.
  Som vanligt har tv-tittarna egentligen ingenting att säga till om. Förutom att klicka på sina Peoplemeeters-mätare* (de mätare som ligger till grunden för tidningarnas listningar som säger att X antal miljoner svenskar såg Robinssonfinalen, lördagens Tippextra, osv) och skriva upprörda insändare, bloggar och så vidare. Och det är helt rätt! Fortsätt så!
  Dock är det ju så att hur vidrigt det än blir i tv och hur många som än säger i från i sina respektive forum så är det nästan aldrig sant.
  Tv-tittarna bokstavligen älskar att se förnedring i tv. De älskar de grymma och elaka kommentarerna och de hyllar den som mobbar värst eller lyckas få fram mest gråt, panik och bråk. Så har det alltid varit och kommer säkert att förbli.

En bra mätning på att se hur svenska folket egentligen tycker om olika tv-program är att studera kvällspressens löpsedlar. Många tror att kvällspressen gör allt för att lägga sin mediebevakning lika lågt som dålig tv. Men det är inte riktigt sant. Kvällspressen vill tjäna pengar, så mycket pengar det bara går. Och för att kunna göra det kan de inte skriva om det som de vill att du ska läsa, utan om det som du innerst inne vill läsa om. Och du vill läsa om förnedrings-tv. Så är det bara. Och så länge Aftonbladet och Expressen och resten av tidningarna tjänar miljoner på att du vill det kommer de att fortsätta med sina löp och tveksamma artiklar.
  Att påverka media handlar inte om att säga "nej fy fan, sluta med det där, det är ju hemskt!" - utan att sluta nyttja mediet. Har du en Peoplemeeter-apparat hemma, stäng för fan av den så fort Idol börjar på tv! Blir du uppringd av SKOP eller något annat undersökningsföretag, vägra svara eller ljug om att du just i denna stund tjuvkikar på Idol från köket. Sluta köp kvällspressen varje gång de skriver om Idol.
  Kanske är det inte så här lätt att säga nejtack och hoppas att dålig tv försvinner från apparaten. Men så länge du köper tidningarna och faktiskt tittar på programmet finns det ingenting i mätningarna som inte säger att Idol faktiskt är ditt absoluta favoritprogram.

* Jag är lite osäker på namnet, visst heter de så?

Fredagsfyran vecka 37

Dags för en ny fredagsfyra, denna vecka från Johnny Stationsvakt.

1. Vilken författare, död eller levande, skulle du vilja se som bloggare?
Åh, jag vet en hel del som jag skulle vilja läsa. Bret Easton Ellis, Douglas Coupland, Donna Tartt, Will Self - för att bara nämna några. Själv läser jag artisten Mobys blogg/dagbok nästan varje dag. Han skriver bra och intressant.
2. Borde fler bloggare försöka ge ut sina anteckningar i bokform (se
“Supermamman” http://supermamman.se)?
Nej, jag är väldigt skeptisk. För det första ska en blogg kännas aktuell, och en blog i form av en bok skulle nog snabbt bli gammal. För det andra kräver jag, personligen, rätt mycket av språket i en bok - och ett snabbt och "enkelt" medium som en blogg skulle nog helt enkelt inte hålla i kvalitet. Dessutom känns det som att en bra bok bör ha en fungerande röd tråd. En röd tråd som består av lite mer än att en och samma person skrivit den.
3: Skulle DIN blogg kunna redigeras om till bok?
Inte alls. Jag tror att få skulle vilja läsa den. Framför allt är den inte skriven på ett sätt så som jag skulle skriva en blogg som jag planerade skulle bli en bok.
4. Vore en bok skriven i bloggform (en post = ett kapitel), en bra idé?
Absolut. Det finns mängder med mycket bra böcker i dagboksform där tex. varje dag är ett kapitel. Självklart skulle ett blogginlägg kunna fungera lika bra.

Vad man inte kan göra på nätet

Man kan göra allt på nätet, eller hur? Köpa saker, läsa om saker, boka saker, hitta saker, bli kär, bli ovänner och så vidare tills ettorna och nollorna står en upp i skallen. Men trots allt detta finns det fortfarande en hel del man inte kan göra. (Ok, det finns uppenbara saker man inte kan göra - men jag tänkte mest på pryl/tjänst-saker.)
  Vad jag saknar är vissa tjänstefunktioner som jag faktiskt inte kan förstår att de ännu inte finns. Ta tillexempel en sådan sak som att boka tandläkare? Varför i hela friden måste man upp åtta på morgonen (telefontid 8-8:30) för att ringa till tandis? Det vore ju så väldigt mycket enklare att antingen ha ett bokningssystem på nätet, eller åtminstonde kunna skicka ett mail där man uppger vilka tider/dagar som skulle kunna passa.
  Och det måste ju finnas massor av pengar att tjäna på det här? Inte bara för de tekniska lösningarna, utan även banners och andra reklamrutor. Dessutom skulle nog både läkare och patient spara in tid - och tid är ju pengar. Right?
  Efter att ha funderar på det här i några dagar, och beklagat mig inför Babycake, blev jag minst sagt chockad när det visade sig att min gynekolog börjat med just detta: boka tid direkt via deras hemsida.
  Att ringa till sin gynekolog från jobbet, med öppet kontorslandskap fullt med hungriga reportrar, är inte kul - inte ens om man ska göra något så "enkelt" som att boka en rutinkontroll. Därför kom det helt klart som en befrielse att just en så känslig instans som mödravårdsmottagningar börjat med online-tids-bokning. Och det gick fort också. Mail skickat måndag eftermiddag, svar tisdag morgon och tid två veckor senare. Härligt!
  Nu är det egentligen bara för resten av tjänstevärlden att ta efter: boka tandläkare via nätet, boka allergidoktor, boka träningspass, boka frisör, taxi, restaurang osv. Det här kan bli en blomstrande marknad.
  Ok, det är egentligen inget stort problem med den gamla traditionella telefon-sitta i kö-varianten. Men Sverige, som ska vara ett så utvecklat it-land, borde faktiskt ha kommit längre.
  Det enda som återstår nu är att se till att ta sig dit. För hur skönt och behändigt det än är att boka tid via nätet, så måste gyn-besöket ändå utföras IRL.

Debattforum där folk får klaga och efterlysa just det som de saknar på nätet. Eller vad sägs om Windows källkod eller ett sunt liv eller en sida som översätter från engelska till holländska eller en bild på Cutie, en bältesdator som Sam Slade bär i serien 2000 AD?

Babykak på gång

G3 är en tuff kille. Han är storebror och vet hur saker och ting ska göras. När det är dags att få mat tränger han sig före alla andra och han är den med längst stjärtfjädrar och snyggast kindfläck. Han kan flyga ordentligt och landa utan krasch. Han leker med småsyskonen och sover gärna tätt-tätt, så att fjädrarna under vingarna blir svettiga.
  G3 är gränslöst söt och verkar riktigt mysig. Handtam och nästan lite kelsjuk. Men han är en babykak så full av energi att han inte vet vad han ska titta på eller bita i först, för att hinna med allt på en gång. Ett yrväder.
  På lördag blir G3 stora killen. Då är han inte storebror längre, som matas med sked fast han faktiskt kan äta själv, utan vuxen - på riktigt.
  På lördag ska G3 hem till oss. Då ska han bo själv och sova ensam och äta utan att matas och göra sådant som det är meningen att en vuxen kakariki ska göra (bita, hoppa, flyga, klättra, krypa in i, gnaga söder och busa busa busa).
  Och han kommer att vara så välkommen. Han har fått en ny, stor, bur med leksaker och riktiga grenar (inga trista djuraffärsgrejer här inte!) och allt går i snygga naturmaterial och metall.
  Han ska få majs (verkar vara favoriten just nu) och ris, och ska få flyga som en hök genom vår stora lägenhet. Och det ska kelas, oavbrutet hela tiden. För även om kakarikis är kända för att vara så rastlösa att de inte hinner kela, så ska G3 få så mycket kärlek att han inte kommer att kunna låta bli att stanna till för en puss eller kli - på väg till nästa grej att utforska.

 
1. G3 bara en dag gammal, pytteliten och luden. 2. G3 sex dagar gammal.

 
3. 19 dagar gammal, lägg märke till öppna ögon och busigt leende. 4. Ungefär en månad - och hungrig.

Tack till holken för bilderna!

Intimkirurgi from hell

Jag läser i Annicas blog om intimkirurgi och ryser i hela kroppen. Jag antar att jag känner vad killar, som ser en annan kille bli slagen på fel ställe, känner. Man rynkar på näsan, kisar med ögonen, kniper med munnen och ursch - fy - aj.
  Ska det vara så jäkla smärtsamt att föda barn? Varför i hela skogen gör det så ont?
  Det snackas uppklippning, bristningar, förskjutningar, sprickor, håligheter, felihopväxningar och så Big Mama som härromhelgen berättade om en väninna (50+) som varit tvungen att operera sig för något så otäckt som framfall. Förstår ni killar ens vad det innebär? Hela jäkla paketet liksom faller fram och kan hänga ut?
  Jag håller för öronen, kniper med benen och tänker: "adoption, kanske något man borde satsa på?".
  Visst hör man om förlossningsskräck och kvinnor som får gå i fin terapi innan det är dags att föda och som får så bra vård och förstående läkare. Men var sjutton?! Ingen terapi i världen kan väl hindra ett framfall? Eller ett snitt mellan fram och bak så att hela det där bara blir ett stort blodigt hål
  Jag blir alldeles matt.
  Vad jag skulle behöva är att den samlade eliten av bloggande mödrar säger till mig att det inte är så illa. Att det inte behöver göra så ont. Att man inte behöver vara trasig i flera år och att det inte plötsligt behöver slå till bara för att man fyller 50+. Hjälp.
  Och så håller jag helt klart med Annica. Är man all-fucked-up (ursäkta uttrycket) där nere behöver man all hjälp man kan få.