Oh, vilken date

Det blev en fantastisk date igår. Svettig, hård och extremt krävande. Men det började inte alls bra. Jag fick ordentligt ont i vaderna, trots uppvärming på en kilometer. Jag blev till och med tvungen att stanna efter ytterligare kilometer för att stretcha. Men sedan hände något. Löpningen känns inte längre i kroppen. Känslan av att kunna springa hur långt som helst är nästan narkotisk. Jag knarkar stegen och skjuter träningsenergi rakt in fötterna. Daten slutade på 7 km (+ 1 km uppvärming) och det är mitt andra personbästa, på bara två dygn. Tänk att stegen sitter där i benen och plötsligt dyker upp trots att man inte tror att de finns?

På måndag har jag en ny date. Den här gången tror jag att vi är redo för nästa steg. Milen.

Andra bloggar om: träning, löpning, löpband

Mitt löpband min älskling

I tisdags sprang jag 6,1 km. Det är det längsta jag någonsin
sprungit, framför allt utan att stanna för en paus. Det tog dessutom
bara 54 minuter - ett rekord för mig jämförbart med att föda fram
barn eller bestiga berg (trots att jag inte gjort något av det).

Jag tror att vi har en kärleksrelation, jag och löpbandet på WC. Vi
har bara träffats fyra gånger, och de två första gångerna promenerade
vi. Men nu när vi springer och musiken (mest Fixmer&McCarthy, Rex the
Dog, Nitzer Ebb och gamla Front 242) trycker på i ryggen och svetten
rinner ner för händerna är vi så tighta. Och när det blir för jobbigt
och jag inte kan hålla huvudet uppe stirrar jag intensivt på sekund-
och kilometer- och hastighetsmätaren och det är som att vi har
ögonkontakt. Och luften i rummet är så bastuhet att den bär fram
svetten från oss.

Nu när jag sitter på jobbet och vet att vi snart ska träffas, kanske
om bara två timmar, blir jag rastlöst pirrig. Och längtar. Jag känner
stegen i benen och värmen som rinner längs ryggen och upp på huvudet.
Det är bara timmar kvar.

Andra bloggar om: löpning, träning, World class

Underbara Dexter

Dexter är så bra just nu att det nästan kryper under huden på mig. Senaste avsnittet (S02E09, "Resistance is Futile") är så gastkramande spännande att jag vrider mig i soffan. Åh, vad tv är bra när det är så här bra!

Serien hade en svacka för några avsnitt sedan, och jag tycker väl att den hade lite svårt att komma igång i början av säsong två. Men nu är det så tight, så välspelat och så oerhört spännande att jag lätt bortser från vissa andra brister.

Fegt i Idol

Oj, vad jag är trött på att dåliga undanflykter i Idol. Ok - Daniel åkte ut, och folk försöker att rädda det med tama "du är så bra att folket glömde rösta". Tjena, klart inte tittarna glömmer att rösta. De rösta bara efter andra kriterier än modeskribenterna och wannabe:se som får vara med i TV400s eftersnack - eller tänker annorlunda än folk som redan arbetat många år i musikbranschen.


Jag vet inte varför så många röstar kvar Andreas, jag tycker att han är trist. Men uppenbarligen gillar många honom, och då måste det vara rätt och riktigt. Det här är ju ett program där tv-tittarna ska välja. Vill någon ha en annan utgång av programmet kanske det är bättre att Idoljuryn tar över beslutet om vilka som får gå och vilka som får vara kvar. Enkelt och rätt.

Cocktailflu

Jag älskar drinkar, i nästan alla former, och har gjort det i många år. Jag köper gärna drinkar i barer, men är väldigt kritisk och blir, faktiskt, ofta missnöjd. Att göra bra drinkar är inte lätt. Men en bra bar, som har allt det andra; musiken, inredningen, stämmnigen, klarar sig ganska bra med mediokra drinkar. En trist bar behöver en gud bakom disken för att ro hem ett godkännande.

Ibland försöker jag mig på att själv göra drinkar. Det blir inte alltid bra, men det brukar gå att dricka. Jag har mängder med snygga och bra drinkböcker, men ofta verkar någon (ytterst viktig!) ingrediens saknas. Det är inte kul att göra drinkar på kalorisnål jordgubbssylt när det står färska gubbar i receptet, eller att använda fetmjölk och krossade kokosflisor istället för kokosmjölk. Men det kan funka. Framför allt om de som ska dricka drinkarna är inne på sin femte ...

Nåväl, efter en cocktailfylld helg i Köpenhamn med några av höstens största drinkupplevelser i magen har jag bestämt mig för att bygga ut mitt bloggimperium en smula; med drinkbloggen Cocktailflu. Välkommen!

Tantsminkning

När jag kom till jobbet imorse upptäckte jag att jag satt på
ögonskuggan helt ojämnt, fläckigt och fult. Jag såg ut som en av de
där tanterna runt Östermalmstorg som man ser ibland. De som med
darrande händer sminkar sig till nya jag för att kunna gå ut och köpa
bitsocker eller hundmatsburkar, och till slut ser ut som clowner från
helvetet med för mycket precis överallt.

Jag får skylla på att jag jobbade till 22 igår - och på förkylningen.

HBO bäst i sommar

John From Cincinnati och Entourage

Att HBO är en av de bästa kanalerna på att plocka fram och sända bra tv-serier vet de flesta redan. Och i sommar, när svensk tv tycks lika sommardöd som den amerikanska, sänder kanalen både tredje säsongen av den numera nästan klassiska serien Entourage samt den helt nya "surf noir"-serien John From Cincinnati.
  Den första serien behöver väl kanske inte någon introduktion. Gänget i Entourage stretar på med livet i Hollywood och serien blir bara bättre och bättre på långa och stiliga walk-and-talks. Att Debi Mazar, som jag i och för sig gillar, bytts ut mot Perrey Reeves (Mrs Ari) i förtexterna tror jag bara bådar gott för säsongen.
  John From Cincinnati är å andra sidan lite av ett mysterium. Jag vet inte om jag ska applådera serien eller rynka på näsan. Första avsnittet plågade jag mig mest igenom, efter att jag imponerats av det stiliga introt och titellåten "Johnny Appleseed" med Joe Strummer and the Mescaleros. Men när jag nu sett tre avsnitt känner jag mig märkbart tagen av det nedgångna samhället Imperial Beach i California, och den oerhört dysfunktionella familjen Yost. John From Cincinnati är på inget sätt någon skimrande sufar-serie, utan påminner mycket mer om en vardagsrealism så grov att vi får följa med in på toaletten, utblandad med Twin Peaks-aktiga mysterier och skickligt invävda bibliska referenser. Jag vet, det låter rätt knasigt.
  Rollistan är en lustig sammansättning av riktiga surfproffs (Keala Kennelly och Greyson Fletcher) och, i mina ögon, dammiga föredettingar (Rebecca De Mornay, Luke Perry och Ed O'Neill). Dessutom dyker Luis Guzman och Willie Garson upp i totalt strålande biroller.
  John From Cincinnati är en knepig serie, men om du får chans bör du absolut se den. Serien kan, om den fortsätter att uvecklas och förundra i samma takt som nu, bli en ny superklassiker.
  Canal Plus kommer troligtvis att visa den i höst.

Andra bloggar om: John From Cincinnati, Entourage, tv, tv-serie, hbo